För att knyta ihop en hel del lösa trådar och besvara minst lika många frågor kring berättelsens bakgrund tar Volume 8 läsaren bakåt i tiden. Resultatet är uppstyckade sekvenser med mycket information. Men det blir aldrig spännande. För första gången dyker det inte heller upp en ängel, vilket gör att det faktiskt knappast förekommer några actionsekvenser alls.


Monstertomtens betyg:

Neon Genesis Evangelion blir bara bättre och bättre ju längre berättelsen fortskrider. Efter de förödande händelserna i Volume 6 skulle man kunna tänka att det inte kan bli mer spännande men faktum är att DET BLIR DET.

Samtidigt som en ängel angriper NERV:s högkvarter och tar sig in i den underjordiska grottan kallad Geodome sker någonting mystiskt med Shinjis EVA-01. Förrutom utomordentlig action ges även en hel del ledtrådar till vad som egentligen sker. Vad är EVA, vad är NERV:s mål, vad är egentligen änglarna och många många fler?

Monstertomtens betyg:

När jag var en lite parvel fanns det särskilt en tecknare och författare som jag tyckte gjorde riktigt otäcka, men lockande, serier och barnböcker. Det är ingen mindre än Jan Lööf jag talar om.

Då jag zappade runt på kanalerna igår råkade jag snubbla över ett program om dagispedagogik (det är ungefär lika roligt som det låter). Vad som fick mig att fastna var dock att Jan Lööf var med i flera inslag och berättade om "pedagogiken" i sina bilder. Det var oerhört intressant att höra, med hans egna ord, hur bilderna är konstruerade för att åskådaren ska sugas in i skeendet, kunna se och vandra runt i landskapet, förstå funktionerna. Dessutom var en gammal vän till mig, Eric Malmberg från Sagor och Swing, storeligen inspirerad av Jan Lööf, vilket man ser i serien Hansson och Karlsson i världsrymden.

Nu blir jag alldeles sentimental och måste leta fram mina gamla Felix-album, Tre sagor och kanske till och med Skrot-Nisse, om jag har tur.

Efter en fruktansvärd katastrof i Nevada har en av de nya Evangelion-prototyperna försvunnit. EVA 04 är påväg till Tokyo-3 och jakten på det fjärde barnet pågår febrilt.

I den sjätte samlarvolymen fortsätter Neon Genesis Evangelion berätta historien om hur änglar anfaller jorden men slås tillbaka av 40 meter höga cyborger. Albumet låter serien ta ett rejält kliv åt det mörka hållet, bland annat på grund av en betydelsefull karaktärs död.


Monstertomtens betyg:

Nu kommer den på vita duken. Nästa år premierar Kenny Begins, långfilmen om den smått hysteriske rymdhjälten Kenny Starfighter, med Johan Rheborg i huvudrollen. 1997 gick den som TV-serie, och en av de bästa någonsin må sägas. Underbart att det ÄNTLIGEN kommer svensk film att se fram emot.

Kolla in den än så länge ganska tomma men ändå officiella hemsidan.

Man kommer verkligen inte långt med en tagline som lyder som följer:

"In war there are some lines you should never cross."

Okej, om taglinen var riktigt urusel var filmens anslag desto bättre. Jag kände igen filmtiteln men den hade flytit ihop med alla andra usla krigsfilmer som Hollywood kräkt ur sig genom åren. Kanske var det taglinens fel också att när filmen nu gick på TV hade jag inte minsta tanke på att se den ... förrän jag råkade på en fartfylld luftstrid med ett F-18. Otroligt häftigt anslag.

Kanske fortsatte inte filmen i samma förkrossande tempo men den var ändå helt klart sevärd. Jag gillar Owen Wilsons töntiga charm, som här förstärks av att han här spelar en hård amerikansk soldat, och Gene Hackmans femtio-elfte tolkning av en marinofficer.

Filmen är en enda stor kliché. Amerikanskt flygplan skjuts ner bakom fiendens linjer. Ensam amerikan måste ta sig hem medan byråkratin motarbetar räddningsförsök. Att piloten gjorde fel när han faktiskt flög över fiendeland gottgörs av att man nu kan avslöja ett massmord. Slutligen blir alla så patriotiska att tre helikoptrar fyllda med soldater och ammunition åker och hämtar den försvunna amerikanen. Massor av jugoslaver skjuts ihjäl och alla lever lyckliga resten av sina dar.

Det är skrattretande dåligt emellanåt, men samtidigt välproducerat. Filmen levererar det man vill ha ... om det man vill ha är hjärntvättad amerikansk action.


Monstertomtens betyg:

För många år sedan studerade jag bokbindning i Leksand. Min lärare var en homosexuell man som i avskedsgåva gav mig Günter Grass Flundran. Den boken har jag till dags dato inte läst, men jag har undrat mycket över varför han gav mig just den boken. Däremot har jag läst, och frossat i, samme författares bok Bläcktrumman, på vilken filmen är baserad.

Vi får följa lille Oskar som bestämt sig för att inte växa. Han är en förvriden personlighet i en treårings kropp och tar alla de hemskheter tyskarna utförde före och under andra världskriget med en axelryckning. Boken är emellanåt riktigt äcklig, och filmen försöker delvis leva upp till detta, något den lyckas bra med.
Det enda jag saknade i denna underbart sjuka film är museivakten som spetsas ihjäl då han försöker gränsla en yppig galjonsfigur. Annars innehåller filmen precis lagom av allting och är ett måste att se för filmälskare. Volker Schlöndorff lyckas framställa samma galna personer som Grass gör i boken och David Bennent, den elva årige pojken som spelar Oskar, är sinnessjukt framgångsrik i sin rolltolkning.


Monstertomtens betyg:

Baserad på Luc Bessons barnbok med samma namn innehåller den delvis datoranimerade versionen av Arthur and the Minimoys en sinnessjuk arsenal kända namn: Madonna, David Bowie, Mia Farrow, Jimmy Falon, Robert DeNiro, Harvey Keitel, Chazz Palminteri och Emilio Estevez.

Men det gör inte filmen bra. En fantastisk idé om en värld i miniatyr under våra fötter är lockande. Tyvärr fumlar Luc Besson, som jag har respekt för som regissör, bort detta fullkomligt. Vidrigt skådespel i "live action" scenerna och tramsigt grällt i de datoranimerade . Tempot är hysteriskt och dialogerna skriks fram.

Det sägs att det här ska vara Luc Bessons sista film som regissör. Eftersom fransmannen i min mening inte är en bra producent hoppas jag att han pensionerar sig och lutar sig tillbaks på mästerverk som Nikita, Leon, The Fifth Element och Le Grand Bleu.


Monstertomtens betyg:

Hergés möjligheter till politisk satir begränsades oerhört i och med den tyska ockupationen av Belgien. Istället för att finna spänning och äventyr i verkligheten såg tintins skapare nu bortom verkligheten och skapade det mest fantasifulla albumet hittills: Den mystiska stjärnan.

Med anspelningar på dåtidens politiska klimat, Hergé kunde inte helt lämna satiren hän även om han gömde den väl, inleds Den mystiska stjärnan med en domedagsstämning av stora mått. Profeter skränar undergång och vetenskapsmän sliter sitt hår då ett enormt brinnande klot störtar mot Jorden. Snart inleds en vetenskaplig expedition mot antarktis för att finna ... den mystuiska stjärnan.


Monstertomtens betyg:

Tintin jagar i detta album smugglare som använder sig av krabbkonserver för att transportera opium. För första gången stiftar vi bekantskap med den försupne sjökaptenen Haddock, som är mer på örat än vanligt. I övrigt är historien ganska medieoker. Orginalet kom ut 1941 men omarbetades senare till färg. Den satir som vanligtvis kännetecknar Hergé saknas då Belgien nu stod under nazi-styre.

Krabban med guldklorna lämnar mycket till övers att önka. Viktigast är självklart Haddocks uppdykande, som åtminstone ger ett annars slätstruket äventyr lite galenskap.

Monstertomtens betyg:

Hergé gjorde orginalversionen av Kung Ottokars spira 1938-39, samtidigt som Tyskland inledde sin massiva expansion. Det var det sista Tintin-äventyret i Le Petite Vingtiemè innan nazistockupationen innebar slutet för tidningen.

Precis som i tidigare album är satiren en viktig del. Handlingen utspelar sig i det uppdiktade Syldavien, ett litet land på Balkan, som är påväg att annekteras av det större Bordurien. Likheterna med Tyskarnas "anschluss" av Österrike är slående ända in på de borduriska uniformerna och flygplanen, vilka är av tysk typ.

Förutom den riskabla satiren är Kung Ottokars spira en spännande deckargåta som är mer sammanhållen än i många tidigare Tintin-album. Då färgversionen arbetades fram ett årtionde senare gjordes även den balkaninspirerade kulturen mer påtaglig och genom att tre av seriens sidor är en broschyr om Syldavien, samma broschyr som Tintin läser, kommer man närmare "kulisserna" än tidigare. Serien är både vacker och spännande.


Monstertomtens betyg:

Då jag har en sambo som varje år inhandlar den senaste Harry Potter boken och sedan spenderar den vecka det tar att lasa tegelstenen med att prata om den har jag själv manats till att lösa om den unge trollkarlens äventyr. Oavsett vad jag tycker om böckerna håller filmerna en generellt sett lägre kvalitet.

En stor del av böckernas charm är den enorma detaljrikedomen. Det är myriaden av små knasiga och spännande saker och möten som gör Harry Potter till just Harry Potter.

I den senaste filmen, baserad på en av de mindre minnesvärda böckerna, går tempot i rasande fart genom läsåret. Det som försvinner är just detaljerna. Filmen är som en Fast and the Furious på speed, där vi som ser filmen förväntas ha sett de andra filmerna tefersom inte en sekund ägnas åt någon form av presentation.

Den enda minnesväda scenen är på Trolldomsministeriet på tusen sinom tusen profetior inneslutna i kristallkulor rasar ner kring hjältarna. Harry Potter and the Order of the Poenix känns annars sorgligt opersonlig. Den värme och närhet böckerna skapar saknas helt i den här hypade actionhistorien. Hoollywood kräker fram liknande filmer på löpande band och det är sorgligt att man slarvar bort Harry Potters fantastiska värld på precis samma sätt som man gjorde med de senaste Star Wars-filmerna.


Monstertomtens betyg:

Berättelsen går sakta men säkert frammåt. Volume 5 fokuserar mycket på relationer: Dels Shinjis relation emd sin far och dels Misakos relation med Ryoji. Det ges dessutom åtskilligt mer tid åt de tre EVA-piloterna och deras relation till varandra.

Den obligatoriska ängel som bekämpas är den hittills häftigaste och mest fantasifulla. Den påminner om någonform av enormt ockult tecken och anfaller från rymden genom att slunga ner sin egen massa mot marken. För första gången slåss de tre Evangelion-robotarna tillsammans.


Monstertomtens betyg:

Egentligen har miniserien det lagom långa namnet Star Wars - Tales of the Jedi - Golden Age of the Sith. Serien handlar om de två ratade jedisarna Gav och Joro Daragon som 5000 år före den första Star Wars filmen gör ett slumpmässigt hopp i hyperrymden och hamnar hos den ökända sith-civilisationen. Sith var en gång jedis som föll till den mörka sidan och flydde, bara för att helt glömmas av omvärlden.

Gav och Joris besök sätter igång en maktkamp i stiths imperium och viljan att erövra resten av galaxen tänds. Naga Sadow, en ondskelfull Sith Lord, intrigerar med hjälp av de två nykomlingarna för att sätta sina maktfullkomliga planer i verket.

Serien kom ut 1996 och är en del i Dark Horse Comics enorma arsenal av Star Wars serier, vars stora syfte troligen är att mjölka varumärket på så mycket pengar som möjligt. Golden Age of the Sith håller okej kvalitet. Manuset är lagom spännande och teckningarna är tillräckligt bra för att man inte ska irritera sig på dem, men använder absolut inte ens en bråkdel av potentialen i Star Wars universat.

Lite roligt är att #1 innehåller en begravning på Korriban. Både gravplatsen och de närvarande figurerar i datorspelet Knights of the Old Republic II. Själv har jag ett ambivalent förhållande till Star Wars. Grundidén är underbar och majoriteten av designen fantastisk. Problemet ligger i att sedan trademarket släpptes fritt har en uppsjö av urusla produkter släppts, vilket urvattnat varumärket.


Monstertomtens betyg:

I Den svarta ön jagar Tintin falskmyntare, något som blivit vanligare och vanligare i mellankrigstidens Europa. Efter att ha iakttagit en flygplanskrasch i Belgien följer vår hjälte spåren till Skottland, där han till och med klär sig i kilt, vilket man kan se på omslaget.

Albumet gjordes ursprungligen i svart-vitt 1938 men tecknades sedan om i färg 1943. För ovanlighetens skull tecknades Den svarta ön om en tredje gång, nu inför lanseringen i storbrittanien 1965.

Tyvärr innehåller albumet få minnesvärda delar. Bäst är de skottar som figurerar och känns allmänt genuina. Annars är vaken skurkar eller berättelse något speciellt. Det är istället ett av Hergés sämre album.


Monstertomtens betyg:

Det sönderslagna örat börjar lovande. Historien inleds med den mystiska stölden av en sydamerikansk fetish från ett belgiskt museum. Snart inser Tintin dock att det cirkulerar flertalet kopior av den stulna statyetten och att orginalet innehåller någonting mycket viktigt.

Äventyret bär av till San Theodorus, där Tintin dels jagar tjuvarna och dels dras in i den begynnande konflikten med grannlanden Nuevo-Rico.

Som många av de tidiga Tintinalbumen skrevs Det sönderslagna örat allteftersom serien publicerades, det vill säga mellan åren 1935 och 1937. Detta gör historien något osammanhängande och hackig, även i den omarbetade färgversionen som publicerades 1945.

Bäst är serien som satir. Hergé anspelar flera gånger på verkliga människor och händelser. Han visar tydligt på de brister och manipulationer västvärlden använder sig av för att kontrollera och exploatera de små sydamerikanska staterna.


Monstertomtens betyg:

Till min stora glädje fann jag idag den svenska Seriewikin, en wiki för alla möjliga serier och detta på mitt eget underbara språk. Man kan bland annat söka efter "nigerianska serietidningar, andorranska serieskapare, leksaker som blivit serier eller förteckningar över fantasy- och science fiction-serier". Tolvtusen artiklar! Härligt.

Inte för att jag är intresserad av nigerianska serier, varken synnerhet eller allmänhet, men en nätportal för seriebögeri i Sverige låter väldigt kul.

Tyvärr fanns det i princip ingenting skrivet på några av de artiklar jag tittade igenom. Stora namn som Y the last man och Blade of the Immortal fanns inte med, eller om de väl fanns var då bara sökord. Så tråkigt ...

Seriewikin som drog igång 2005 arbetar nära med Seriefrämjandet. Själv älskar jag serier och främjar dem gärna. Således har jag nu registrerat mig på sidan och ska hjälpa till med att fylla i alla de luckor JAG tycker saknas. Nästan gång en monstertomte tittar förbi ska han hitta just det han letar efter och inte en massa tomma sidor.

Gå in och titta på Seriewikin själv, vettja!

Omslaget är blodrött. Tintin och Milou tittar upp ur en stor kinesisk vas. En rislampa med skrivtecken och mönster hänger i ena hörnet. En enorm svart drake är målad på väggen och dominerar helt den stämningsmättade scenen.

Blå Lotus ses ofta som ett av Hergés bästa album och i synenrhet är det det första album till vilket han gjorde noggrann research. Genom en engelsk abbé kom han i kontakt med Tchang Tchong-Yen, en konstnär som lärde Hergé om både Kinas konst och dess kultur, vilket är väldigt påtagligt i serien som även hyser Tchangs namne.

Detaljrikedomen, vilken ökades på ytterligare då serien omarbetades 1946 utifrån det svart-vita orginalet från 1936, är stor och så pass verklighetstrogen som Hergé ansåg vara möjligt. Detta inledde något av en besatthet över att låta serien stämma överens med verklighetens förlagor. Trots att Hergé själv aldrig reste runt i världen använde han sig från och med nu hela tiden av andra människor, böcker och fotografier för att göra sin avbildningar och beskrivningar så trovärdiga som möjligt. I Blå Lotus är rutorna till exempel ofta fullkomligt fyllda med helt korrekta kinesiska tecken och meningar.

Trots att bildspråket når nya höjder fastnar historien något i gamla spår. Som många av de äldre albumen är variationen i handlingen ganska liten i jämförelse med flera andra av de tidiga Tintin-albumen. Ändå innehåller den mer lekfullhet än tidigare. Mystik och galenskap går hand i hand med skurkar och pistoler. Det är både spännande och exotiskt, men samtidigt ibland lite väl osammanhängande. Ibland längtar man efter aha-upplevelsen. Den som aldrig kommer. Väl värd att läsa är den dock. Och som europeisk skildring av Kina kommer den långt med tanke på kontexten och mediet.


Monstertomtens betyg:

Världen i Delikatessenä (Delicatessen på franska) är som en skallig mans huvud: ingenting växer. I ett rivningsfärdigt höghus utanför Paris har hyresvärden, och tillilka slaktaren, spelad av Jean-Claude Dreyfuss, löst matbristen på ett något okonventionellt sätt. De som svarar på hans annons om ledigt jobb eller de som inte har råd att betala hyras dödas nämligen och styckas enligt klassiskt scharkuteri-manér och konstens alla regler.

Till detta helveteshål där vanlig moral inte längre gäller kommer Louison, en föredetta clown spelad av den lustige Dominique Pinon, och fungerar som en kontrast till de övrigas förfall. Endast hyresvärdens dotter Julie Clapet, spelad av Marie-Laure Dougnac, har kvar något av sina mäsnkliga känslor och blir omedelbart förälskad i Louison.

Filmen tar publiken på en resa i avskyvärdhet och omänskligt beteende där människan måste jaga och döda för att överleva. Flugornas herre känns inte långt borta, men det här är både roligare och mer fantasifullt. Huset de bor i är nästan levande och andas märklig musik i takt till de olika ljud gästerna gör. Det gnisslar, bräker, smäller och skriker. Under byggnaden, bortom de vattenfyllda katakomberna, vilka är som tagna ur Fantomen på operan, bor troglodyterna, mäniskor som lever råttors liv i underjorden.

Färgerna i Delikatessen skapar en sliten och skitig atmosfär. Kulisser och rekvisita tycks komma från 50- och 60-talet. Bara en gång skiner solen ordentligt, ananrs är det konstant dimma och rök, mörker och damm.

Det ryktas på IMDb att Jean-Pierre Jeunet, en av de två regissörerna, kom på idén till Delikatessen dels då han bodde ovan ett slakteri och konstant kunde höra det smällande ljudet av köttknivar och dels på en resa i USA där han lär ha sagt att maten på motellen var så dålig att den lika väl kunde varit människokött. Filmen är skriven av Gilles Adrien och regisserad både Jeunet och Marc Caro. De båda sammarbetade senare när de gjorde en annan dystopisk skildring: nämligen De förlorade barnens stad.

Delikatessen är en mörk komedi, men långtifrån så grov som totalt och fullkomligt störd. Lika ofta som jag skrattar sitter jag och skakar på huvudet åt galenskaperna. Som exempel kan tas Aurore, spelad av Silvie Laguna, som tror hon lider av schizofreni och vill inget hellre än att dö. Eftersom hon är trogen katolik kan hon inte ta livet av sig själv utan bygger fantastiska konstruktioner för att andra ska ta livet av henne. Underbart sjukt är även den lilla maskinen som varnar när någon pratar smörj. När Clapet säger att livet är underbart börjar makapären brölande att tuta.


Monstertomtens betyg:

Faraos cigarrer räknas som det första "riktiga" Tintin-albumet. Precis som flera andra av Hergés tidiga serier om den äventyrslystna journalisten ritades orginalet från 1934 om senare. Det är denna senare version som nått publikation i Sverige. Men den research och noggrannhet som Hergé blev så känd för gör sig uppenbar i båda versionerna, något som går stick i stäv med hans tidigare album och motsätter sig de anklagelser om rasism och trångsynthet som författaren blivit anklagad för på senare år.

Även manuset har utvecklats rejält. Framförallt är historien mer sammanhängande än vad den är i tidigare serier. Tintin kastas inte in i helt otippade svårigheter utan möter händelser som logiskt leder honom vidare till nya äventyr. Vidare räddas han inte konstant från döden på samma mirakulösa sätt som tidigare.

Men Tintin-konceptet är ännu inte helt fulländat, trots Dupontar och högre kvalitet än tidigare album. Nu ser jag istället fram emot Tintins "Rols Royse": Blå Lotus, som är uppföljaren till Faraos cigarrer och allmänt ansedd som ett av Hergés stora mästerverk.


Monstertomtens betyg:

I Les Archers, som publicerades på svenska i Fantomen #22-23, 1998 och dess före i Epix från 1992, är Thorgal åter på resa från familjen. Kanske har van Hamme svårt att finna på spännande händelser på en öde ö. Hur som hellst lider seriens hjälte skeppsbrott. Något som leder vidare mot en stor bågskyttetävling, stråtrövare och hämndsökande skottar.

Bågskyttarna, introduceras tre nya karaktärer som kommer att få stor betydelse framöver: Den enebenta vapensemden Argun med träbenet är en sympatisk och trevlig person som tar hand om sin systerson Tjall, en naiv men godhjärtad bågskytt. Båda spelar ofta rollen som "comic relief". Kriss från Valinor är deras raka motsats, en ung kvinna som är både hänsynslös och manipulativ.


Monstertomtens betyg:

Stjärnbarnet Thorgal och vikignaprinsessan Aaricia har slagit sig ner på en avlägsen och öde ö för att deras son Jolan ska få växa upp i fred. Men Jolan är inget vanligt barn och när Thorgal reser bort för att köpa förnödenheter börjar mystiska saker hända i den unge pojkens fantasi. Saker som spiller över i verkligheten och snart får ön en ovälkommen gäst. Jolans fantasikamrat. Alinoë.

Det här är inte bara fantasy på hög nivå. Det är även förstaklassig skräck. Långt ifrån tidigare Thorgal-berättelsers pompösa och storslagna äventyr handlar Alinoë om en familj som sökt undfly ett våldsammt förflutet för att så snart de tror de är säkra jagas ifatt av ödets hänsynslöshet.

Alinoë på franska är ursprungligen från 1985 men publicerades i Sverige i Fantomen #7-9, 1998. Det är verkligen tråkigt att detta mästerverk bland serier inte fått större spridning eller egna publikationer på svenska. Bättre än Alinoë blir det nämligen inte. En fullpoängare.


Monstertomtens betyg:

Vanligtvis har jag väldigt svårt för de ofta löjliga och barnsliga relationsproblemen som huvudpersonerna i manga serier ofta råkar ut för. Kanske är det något kulturellet som skiljer mitt svenska lynne från japanernas eller kanske är det bara så att just det här stildraget i manga inte passar mig.

I Neon Genesis Evangelions fjärde bok dyker en ny EVA-pilot upp, Asuka. Hon är snygg, smart och har ett våldsamt hummör. Serien inleds med hur hon besegrar en Angel ståendes på ett hangarfartyg, så med andra ord är hon en duktig pilot också.

Relationen mellan Asuka och Shinji är inledningsvis katastrofal, ett typiskt "love/hate relationship" som är så vanligt inom manga. Tyvärr, eller tacka vare, att ängeln de ska slåss mot kräver fullständig koordination och samstämmighet tvingas de flytta ihop och till och med träna dans tillsammans. Serien avslutas med ett dansant slag där de enorma robotarna gör piruetter och krumbukter bland Tokyos ruiner.

Det märkliga, men positivt så, är att det fungerar så oerhört bra. Jag sitter som klistrad och undrar om Shinji ska lära sig dansnummret och om Asuka ska ge honom en kort liten komplimang. Kanske är det här undantaget som bekräftar regeln att japaner har svårt att skriva kärlekshistorier, eller så börjar jag helt enkelt bli alldeles för van vid mangans märkliga berättarteknik.


Monstertomtens betyg:

I och med Tintins framgångar fick Hergé nu lite större frihet. I Tintin i Amerika bekämpas dels nordamerikanska indianer och dels Chicagos mafia, där den enda verkliga personen i Tintins alla böcker dyker upp: nämligen Al Capone. Den politiska satiren som finns i de tidigare albumen är här både smartare och mer subtil. Trots att storyn är fullkomligt förbisebar innehåller den några korta glimtar som lyser upp denna annars tråkiga serie. Min personliga favorit är när Tintin finner olja och erbjuds tusentals dollar för marken. Då den ärliga reportern erkänner att marken tillhör indianerna blir magnaterna mycket nöjda och på några dagar har de kört ut indianerna, börjat borra olja och byggt en liten stad på platsen.

Det bör även påpekas att precis som Tintin i Congo gavs den här serien ut i två versioner: en 1931 som var i svartvitt och en omarbetad version 1945 i färg. Själv har jag enbart läst färgversionen och jag är inte säker på om den ökade visuella kvaliteten höjer betyget eller om avsaknaden av en svartvita seriens naiva charm sänker det. När jag väl läst den äldre versionen återkommer jag med svar. På det stora hela är Tintin i Amerika en stor besvikelse.


Monstertomtens betyg:

I Stjärnornas barn (eller L'enfantes des étoiles som albumet heter på orginalspråk) följer vi med Thorgal som ung. Tre korta berättelser förklarar tillsammans mer om den unge krigarens härkomst än vad de tidigare sex albumen gjort tillsammans.

Först ser vi Thorgal i jakt på en gud i en nedbränd skog. Det visar sig att denna "gud" vet precis vem Thorgal är och har makalösa syner att visa honom. Denna del har tidigare publicerats två gånger i svensk press: dels i Fantomen #2, 1998 under namnet Amuletten och dels i den kortvariga tidningen 2000+ som Talismanen.

Sedan får vi segla med Leif Haraldson över stormiga hav. Vi får också veta något so antytts tidigare, nämligen hur Thorgal Aegirson fick sitt namn. Publicerades i Fantomen #25, 1995 som Det fördömda drakskeppet.

Slutligen bjuds vi på en riktig saga. Dvärgakunden har spelat bort sitt namn till Nidhugg och för att få tillbaka det måste han ge ormen ett smycke av en metall som inte finns. Det låter omöjligt, men en ung Thorgal kommer till oväntad undsättning. Avsnittet publicerades i Fantomen #1, 1998, då under namnet Metallen som inte fanns.

Liknande berättelser, de om stora hjältar som unga, brukar bli löjliga och alltför barnsliga. Som om det helt plötsligt riktar sig till en yngre läsarkrets bara för att huvudpersonen råkar vara yngre. Så är inte fallet i Stjänornas barn. Jean van Hamme, manusförfattaren, och Gregorz Rosinski, tecknaren, lyckas hålla den mörka och sagolika stämningen trots de annorlunda och korta historierna.


Monstertomtens betyg:

La Chute de Brek Zarith heter denna fantastiska historia i orginal. Detta är första gången Jean van Hamme och Gregorz Rosinski tillsammans visar vad de verkligen går för (det är dessutom just detta album som fick upp mina ögon för Thorgal då det publicerades i Fantomen #21 och #22 1997).

Historien inleds med en fängslande bild på ett enormt slott. Härskaren över slottet Brek Zarith, en man som bär amnet Shardar, står och diskuterar med en av sina baroner. Baronen har nämligen på sig ett par nybyggda mekaniska vingar och med löften om att bli den första flygande människan sedan Daedalus och Ikaros kastar han sig över ett stup. Eftersom vingarna inte fungerar störtar han mot en säker död, tätt följd av vetenskapsmannen som uppfunnit dem.

I Brek Zarith finns även den sköna Aaricia och Thorgals son Jolan. Äntligen möts många av de historier som tidigare album byggt fram till. Galathorn, flyktingen i Den svarta galären, leder en här mot slottet samtidigt som vikingakonungen Jorund närmar sig från havet, lockad av de beryktade skatterna. Dessutom visar det sig att Shardar tycks veta någonting om Jolan, något som har med Thorgals mystiska härkomst att göra. Eftersom den onde härskarens planer går om intet får man aldrig riktigt reda på hur, men tanken var att Shardar skulle använda Jolan för att erövra hela världen. Det bådar för goda uppföljare.


Monstertomtens betyg:

Efter att ha förlorat Aaricia har Thorgal gått i barndom. Den enda som bryr sig om honom är Shanaia, den unga kvinnan som är orsaken till hans elände. En dag anländer en mystisk gammal man till slummen där de två olyckskorpana håller till. Han menar att det finns ett sätt för Thorgal att återfå sin älskade. Men då måste han resa... bortom skuggorna.

Berättelserna om Thorgal använder sig aldrig av schabloner eller väntade slut. Bortom skuggorna är dessutom en av de mer utflippade av historierna. Tyvärr känns den även lite väl konstig. Teckningarna går inte att klaga på, även om just denna typ av äventyr inte är Gregorz Rosinskis starkaste sida.




Monstertomtens betyg:

Äntligen tar storyn i Neon Genesis Evangelion fart på allvar. Volume 3 är den hittills bästa utgåvan Yoshiyuki Sadamoto, som både skriver manus efter Gainax kocept och tecknar serien, har åstad- kommit.

Åtalet lades ner.

När man läser Hergés andra album, vilket ursprungligen precis som Tintin i Sovjet publicerades i korta avsnitt i den belgiska tidningen Le Petite Vingtitmé, är serien med dagens moraliska mått och värderingar (de vi hoppas att de flesta har) fruktansvärd. Men precis som både översättaren Björn Wahlberg och förlaget Bonier Carlsen säger ska Tintin i Congo inte ses som en saga för barn utan snarare som ett tidsdokument.

Det är också så jag ser den. Den debatt som pågick i sommras finner finner jag på sätt och vis löjeväckande. Hergé är en av tidernas största och viktigaste serieskapare. Att utelämna delar av hans verk för att de inte är passande för barn vore rent ut sagt dumt. Hergé har själv påpekat att han aldrig var ute och reste. Han var aldrig i Congo, och den rasism han illustrerar är byggd på de källor och den kultur som fanns i Belgien, och hela västvärlden för den delen, under den här tiden. Dessutom borde "vuxna" kanske snart inse att serier inte bara är för barn. Alla serier som beställs till biblioteken borde kanske inte vara tillgängliga för de yngsta?

Tillslut måste det ändå sägas att Tintin i Congo varken ska eller kan läsas som annat än ovannämnda tidsdokument, eftersom serien håller en generellt låg kvalitet. För skolbiblotekarier och julklappsjagande finns det åtskilligt fler bra serier. Men för den som är intresserad av europeisk och imperialistisk kultur under mellankrigstiden är den en andrahandskälla så god som någon. Således blir serien även svår att recensera. Den är intressant. Oerhört intressant. Men då jag recenserar serier och inte historiska källor bedömmer jag den utefter just detta.

Volume 2 behandlar animens avsnitt 3 och 4 och precis som Volume 1 innehåller den sex "stages", det vill säga avsnitt. Tyvärr är det som sker i berättelsen ganska långdraget och fyra av de sex "stadierna" behandlar bara Shinjis inre osäkerhet och hans relation till två klasskamrater. Första volymens överraskande spänning saknas helt och det känns snarare som att serien går på tomgång. Det här var accepterbart i animen, vars avsnitt är allt för långa, men i mangan blir det rent ut sagt tråkigt.

Således önskar man mer action och stora mechas av Neon Genesis Evangelion - Volume 2, en manga som tyvärr gör läsaren besviken. Det fantastiska är hur de trogna läsarna orkade vänta en månad på varje nytt avsnitt.

Som en parentes har det producerats en hel del action-figurer av väldigt hög kvalitet till NGE. En av dem ser ni här till vänster. De är imponerande... och dyra.

Monstertomtens betyg:

Neon Genesis Evangelion är en av tidernas mest uppmärksammade anime-serier. Inte lika känt är att samtidigt som animen lanserades gjorde Yoshiyuki Sadamoto, en av skaparna bokom hela NGE-idén, även en manga version. Tack vare animens enorma framgångar har mangan även sålt i stora upplagor, 15 miljoner ex närmare bestämt.

Både animen och mangan är fortfarande under produktion, där mangan sakta men säkert börjar närma sig ett avslut på historien med elva av tolv volymer utgivna. De båda versionerna, film och seriealbum, följer varandra storymässigt, även om jag personligen föredrar mangan som ibland är rörig, men samtidigt ger läsaren god tid att bearbeta allt ögongodis.

I Neon Genesis Evangelion - Volume 1 samlas de sex första så kallade "stages" som berättar hur Shinji kommer till New Tokyo 3 och hur han mot sin egen vilja inkorporeras i Evangelion projektet. För den som gillar enorma japanska robotar och domedagsmanga är det här serien att föredra.


Monstertomtens betyg:

Året är 1929 och den unge Hergé har för första gången sett sin Tintin i tryck i den lilla tidningen Le Petite Vingtitmé, en helgbilaga till den belgiska ultra-katolska tidningen Le XXéme Siècle. Den unga reportern Tintin är Hergés alterego och han reser med ett tidstypiskt ånglok mot Soviet för att avlöja alla de oförätter som pågår där.

Tintin i Sovjet är en samtidssatir av hög klass ... eller åtminstone av sin tid. Det är mellankrigstid, det börjar röra sig i tyskland och Sovjet är en skrämmande stormakt inte alltför långt från Bryssel. Trots att albumet är det första är det också det minst kända. Förrutom publikationen i Le Petite Vingtitmé och ett antal mindre upplagor var det så gott som omöjligt att få tag på Tintin i Sovjet före på 70-talet, då serien tack vare Tntins popularitet trycktes i större upplagor.

Annars är Tintin i Sovjet ganska främmande. Figurerna ser taffliga ut, serien saknar färg och den rasism och de kolonialistiska tankar som Hergé fått motta så stor kritik för är oerhört tydliga. Men när man läser detta första äventyr är det som ett tidsdokument. Skräcken för kommunism och ett nytt stort krig finns hela tiden runt hörnet. Främlingar var skrämmande och till och med Hergé själv fick konstant felaktig information i form av propaganda.


Jag ömsom skrattar, ömsom nickar eftertänksamt åt Tintins eskapader i kommunismens hemland. Visst känner jag igen den framtida journalisten som inom några år ska bli kultförklarad, men han är fortfarande oborstad och simpel. Det är inte bara teckningarna utan även berättelsen som är enklare än vad man är van vid i Hergés senare verk. Tintin i Sovjet är ett intressant album att läsa, men tyvärr inte alltför njutbart.



Monstertomtens betyg:

Efter noga övervägande har jag faktiskt laddat upp en bild på mig själv som profilbild. Annars gillar jag den ganska galna headbangande lilla filuren här bredvid men det kändes mer passande att ha antingen ett riktigt fotografi eller ingen bild alls. Därför vale jag tillslut en "pretto-bild" från en artikel om mig och mitt serietecknande i HD.

Läs gärna artikeln om mig på nätet. Den finns här.

Den svarta galären är den fjärde serien om Thorgal. Albumet är det första som går på någon form av rutin, vilket tyvärr sänker betyget något. Man får väl anta att detta är ett problem som är oundvikligt i serier av denna typ och faktum är att Jean van Hamme och Gregorz Rosinski är ursäktade. La galére noir, som serien heter på franska, är nämligen inte lika fristående som de tidigare albumen. Istället fungerar den som en språngbräda till nya och mörkare äventyr.

Thorgal och Aaricia har slagit sig ner långt från det våldsamma norden och blivit ett med en liten bondeby. Men idyllen varar bara tills en stor svart galär anländer, föranledd av en rymling och fem beväpnade ryttare. Thorgal, som alrig riktigt vant sig vid det lugna livet, kan omöjligen hållas utanför de stora händelser som sveper genom byn.

Monstertomtens betyg:

I slutet på 70-talet rönte Elf Quest enorm framgång som USA:s största independent-serie. Serien är skapad av Richard och Wendy Pini och publicerades i orginal mellan åren 1978 och 1984. Tack vare sin stora och hängivna läsarkrets har serien återkommit i tryck åtskilliga gånger, både under parets eget och andra independentförlag och under större förlag som Marvel och DC, varav det senare äger de nuvarande rättigheterna.

Elf Quests popularitet har lett till åtskilliga spin-offs. Allt från fler serier till tecknad film och rollspel har producerats, med mer eller mindre gott resultat. I och med framgångarna kom en "Readers Collection" ut i början av 80-talet som samlade de fem första volymerna under namnet Elfquest Book One - Fire and Flight. Den tidigare svart-vita serien var nu färglaggd av Wendy Pini själv i det för tiden något ovanliga "graphic novel" formatet..

• Fire and Flight - Människans barbari tvingar alverna, ledda av den stolta Cutter, att lämna sitt uråldriga hem och söka hjälp hos den snikna trollen.

• Raid at Sorrow's End - Cutter's alver har tagit sig genom den brännande öknen och finner bosättningen Sorrow's End.

• The Challenge - Cutter tvingas duellera den trollkunnige Rayek för att vinna den sköna helerskan Leetahs hand.

• Wolfsong - Här berättas den sorgliga historien om hur Cutter's mor och far förlorade livet till det fruktansvärda monstret Madcoil.

• Voice of the Sun - De två alvstammarna hittar sakta men säkert sätt att leva tillsammans. Likaså finner Cutter och Leetah slutligen varandras hjärtan.

Den 9 december sände SVT en drygt timmen lång dokumentär om Georges Remi, mer känd som Tintins skapare Hergé. Dokumentären, på svenska kallad Tintin och jag, bygger på en fyra dagar lång intervju gjord med en ung journalist. Av någon anledning öppnade sig den kultförklarade serieskaparen på ett sätt han aldrig tidigare gjort.

Vi får följa både Tintin och Hergé genom mellankrigstidens osäkerhet, genom andra världskrigets kaos, genom skilsmässa och sjukdom. På ett unikt sätt får vi höra legenden själv berätta om sina influenser och se hur vart och ett av albumen var ett barn av sin tid och starkt påverkad av Hergés eget liv, intressen och manier.

Räkna med en hel del Tintin-recensioner här på bloggen framöver. Jag har aldrig varit så förtjust i Tintin, men den här mycket sevärda dokumentären väckte ett intresse för den belgiske journalisten sm jag aldrig haft tidigare.

Thorgal och Aaricia lämnar nordens vikingar för att söka ett gemensamt hem. Någonstans i de vilda skogarna möter de dvärgen Jadawin som bjuder dem till fest i riket Aran. Precis som i de två tidigare albumen är det Aaricia som orsakar de problem som uppstår när hon ofrivilligt utses till kungarikets drotning. Nu måste Thorgal vinna henne åter och möta De Välvilligas sanna former.

I Les trois Vieillards du Pays d'Aran, vars svenska titel är Magikerna från Aran, överväldigar av Jean van Hamme och Gregorz Rosinski läsaren med vackra illustrationer och en historia med mer än en överraskande vändning. Man blir nästan förvånad över hur mycket de lyckas klämma in på några magra fyrtio sidor. Underbar läsning är det i alla fall.

Monstertomtens betyg:

1995 började svenska Fantomen även publicera en fantasy serie kallad Thorgal som utfyllnad. Orginalet utkom redan 1980 i Belgien och i Sverige blev snart mycket populär. Begaren Jean van Hamme skriver manus till den polska tecknaren Gregorz Rosinski och tillsammans har skapat en fantastisk alternativ bronsåldersvärld där vikingar och fornnordisk mytologi står i centrum och där fantasyns alla element blandas med vackra teckningar och en hel del oväntade och ovanliga vändningar.

Första albumet heter La Magicienne Trahie, Trollkvinnans hämnd. Här möter vi för första gången hjälten Thorgal Aegirson. Han är dömd till döden av vikingahövdingen Gandalf den Galne för sin otillåtna kärlek till dennes dotter Aricia. Thorgal frigörs av trollkvinnan Slive och tvingas tjäna henne i ett år. Ett år som ska ge dem båda hämnd.

I orginalutgåvan innehåller albumet La Magicienne Trahie även en kort frstående berättelse som på svenska döpts till Nästan Paradiset. Det är en sorglig historia om hur Thorgal faller genom en glaciärspricka. Under isen möter han tre unga kvinnor, Ingrid, Ragnhild och Skadie och vad som tycks vara en paradisisk tillvaro. Som titeln avslöjar är allt dock inte som det verkar.

Det här är två underbara och fantasieggande historier. Tecknarstilen är fortfarande lite tafflig, men den enorma skicklighet och känsla för detaljer som Rosinski så småningom uppvisar är redan märkbar.


Monstertomtens betyg:

At night in the village the watchman cried: "Eleven!"

A very small elf was asleep in the wood

just at eleven!

And he thinks that the nightingale

must have called him by name from the valley,

or Silpelit might have sent for him.

So the elf rubs his eyes,

comes out of his snail-shell house,

and is like a drunken man,

his nap was not finished;

and he hobbles down, tip tap,

through the hazel wood into the valley,

slips right up to the wall;

there sits the glow-worm, light on light.

"What are those bright windows?

There must be a wedding inside;

the little people are sitting at the feast,

and fooling around in the ballroom.

So I'll just take a peep in!"

Shame! he hits his head on hard stone!

Well, elf, had enough, have you?

Cuckoo! Cuckoo!

Mest känd är Elfen Lied för sin kontroversiella anime-version men ursprunget är Lynn Okamotos, en man trots det missvisande namnet, japanska serie, som också den använder sig av kontroversiellt bildspråk i form av extremt våld och nakenhet som ofta gränsar till pornografi. Även manuset innehåller tabubelagda ämnen såsom pedofili, incest och sexuellt våld. Men detta är egentligen ingenting som är främmande för den västerländska seriekulturen. Eftersom tecknastilen, trots att den utvecklas en hel del under seriens gång, är naivistisk och enkel skapar det en rejäl kontrast till de ämnen som oftast lättflyktigt tas upp. Jag kan inte mer än fundera över om det är Lynn Okamoto som ska spärras in eller vi läsare, vi som skapar en efterfrågan på små japanska flickor i korta skolklänningar som hela tiden visar trosorna.



På det hela taget är det en intressant och annorlunda serie. Stora delar hade kunnat utelämnats då de är antingen osmakliga eller fåniga, men samtidigt ger dessa delar mangan sin karaktär. Det är med stor spänning som jag väntar på att få läsa slutet, som tydligen ska skilja sig rejält från animen, då denna producerades innan mangan var helt avslutad. Som kuriosa kan man även besöka Lynn Okamotos hemsida, som trots att den är ganska simpel och på japanska är riktigt smart gjord.


Monstertomtens betyg: