Med nytt jobb och allt har mitt figurmodellerande/målande begränsats till något enklare områden (framförallt en enhet Chaos Warriors). Men nu, med sportlovet till mitt förfogande har jag kommit igång med min brutala jätte igen. Jag har till och med speltestat honom, även om han aldrig kom i strid innan jag förklarade mig besegrad.

Jag såg denna klassiker med min dåvarande sambo (nu hustru) av den enkla anledningen att vi gillar "alla snubbar vill ju vara katt"-låten. Det finns inte så mycket att säga egentligen. En barnvänlig men ganska tunn (kanske överskattad) Disney-rulle. Hundarna Napoleon och LaFayette får höga poäng. Filmen som helhet ganska låga.

Camelot 3000 är en fantastisk serie jag upptäckte för länge sedan i den sedan länge döda, men väldigt saknade, Magnum. Manuset är av Michael W. Barr och de klockrena teckningarna av Brian Bollan (mest känd för Judge Dread).

Berättelsen kretsar kring den återuppståndne kung Arthur och hans reinkarnerade riddare på 3000-talet. Självklart har Arthurs ärkefiende Morgana LeFay också överlevt årtusendena och planerar att med hjälp av otäcka rymdvarelser från solsystemets tionde planet erövra Jorden och förslava mänskligheten.

Det blir en fantastisk blandning av retro-sci-fi och gamla arturianska legender (säger man så... "arthurian legends") som är skickligt blandat med kärleksintriger och action. Spännande är till exempel Tristans själakval då han återfötts som en kvinna och Sir Kays självdestruktiva beteende som samtidigt syftar till att föra "riddarna av det nya runda bordet" närmare varandra.

Camelot 3000 är ett 12 episoder långt drama av högsta klass. Ren underhållning!

Datoranimerade marsvin kan nog vara roligt, men varken glirningarna åt agentfilmer eller knasigheterna som inträffar då djur beter sig som människor är särskilt lyckade i G-Force. Det här är en film man gärna missar. Enda ljuspunkten var Steve Buscemis galna hamster.

Thirst är en koreansk vampyrfilm. Ser man trailern verkar filmen mest handla om kärlek och snubblande lite blodsugande... och... ja, så är det väl. Men sättet regissören Chan-wook Park blandar det hela på är obestriderligt otäckt. Huvudpersonen Sang-hyeon är en präst som efter ett medicinskt experiment smittas med vampyrism. Hans älskarinna är den till synes nedtryckta Tae-ju, vars make och svärmor är allt annat än trevligt sällskap. Det här är som en asiatisk version av Dracula och Mina Murray, men där ärkevampyren avskyr sitt tillstånd och försöker undslippa det, medans den mänskliga älskarinnan mer och mer dras åt det mörka hållet. Det finns en scen där Tae-ju låtsas gå i sömnen som är helt underbar. Skorna hon får på sina bara fötter får senare  en viktig plats i filmens slutscen.

Efter att ha plågat sig genom New Moon, en av tidernas sämsta vampyrfilmer, är det därför härligt att kunna recensera denna spektakulärt vackra och otäcka asiatiska historia.

En av DC Comics mest legendariska serier är Crisis on Infinite Worlds, som 1985 framställdes för att skapa lite ordning i det annars så förvirrande DC-universat. Eller snarare universumen, för det var framförallt där skon klämde. DC hade nämligen inte bara en planeten Jorden, en Stålmannen och en Läderlappen. Nej det fanns en stor mängd olika versioner av de olika superhjältarna, åtföljda av olika skapelseberättelser, historier, krafter och så vidare.

I Crisis on Infinite Woirlds gör man således upp med denna förvirring genonm att skapa en superskurk som hotar ALLA de olika världarna och verkligheterna. Hur det hela slutar, ja det får man läsa sig till. Och trots att det inte var vidare spännande läsning för mig som aldrig varit så förtjust i DC, är det ändå med viss stolthet jag läst dessa 350 kultförklarade sidor.

Hur som helst är det här värsta fallet av tonårsångest blandat med allt dåligt som någonsin beblandat sig med film. Jag vet, jag vet. Några tycker att filmen är helt fantastisk tack vare den underbart vackra och förföriske Robert Pattison... men då får de tycka det och samtidigt vara rejält lurade att se en av historiens sämsta filmer.

Skräck i science fiction-miljö är en av de vanligaste filmgenrena. Samtidigt är dessa filmer hårt ansatta av dålig regi, usla specialeffekter och värdelöst manus. Pandorum tycks ibland vackla lite på en knivsegg. Eller kanske på branten av ett stup, en avgrund av mediokritet. Lyckligtvis behåller denna tyskproducerade film balansen. Även om den inte lyckas nå upp till filmer så som Alien eller Pitch Black är Pandorum absulut sevärd och har ett underbart och överraskande slut.

The Countess handlar om den (inte så) ondskefulla grevinnan Bathory som under sin levnad i 1500-talets Ungern lät mörda hundratals jungfrur för att bada i deras blod. Filmen är regisserad och skriven av Julie Delpy, som även spelar huvudrollen.

Trots att det är en potentiellt spännande och mörk historia faller den pladask. Det är verkligen ett rejält magplask. Regin är utomordentligt värdelös och därefter blir klippning och tempo inte något bättre. Nej, det är en brutal historie, men Delpy förvandlar den till en något töntig och långsam berättelse. Ja, trots att filmen bara är dryga en och en halv timme känns den faktiskt långtråkig. Blod och ond bråd död är begränsat, trots att det ju egentligen är detta som ska stå i foku. Eller, tja, kanske är det kärlekshistorien som är det viktigaste, men inte ens där får jag något av det jag vill ha. Nej, "grevinnan" känns som ett illa spelat spån.

Och den usla taglinen säger egentligen allt: She sacrificed all for love... and others for beauty. Att filmen alls fått 6,3 på Imdb är förvånande.

Surrogates är en sådan sci-fi deckare som kunde blivit hur bra och hur dålig som helst. Istället har filmen landat på en ganska medioker mellanplacering i mitt hjärta. Bruce Willis spelar en polis i en värld där alla lever sina liv genom så kallade surrogater, människoliknande robotar med perfekt utseende och fysik. När flera surrogater förstörs och deras "piloter" dör börjar en futuristisk deckarjakt på den eller de skyldiga. Tyvärr tar filmen aldrig riktigt fart. Det är en grymt bra story, men MTV-hoppande klippning och hetsigt tempo gör att den riktigt otäcka känslan, likt den i Blade Runner (en film som har många beröringspunkter med Surrogates), infinner sig aldrig. Vad jag inte visste är att filmen är baserad på en serie med samma namn. Den ska jag ta och läsa inom kort.