Monstertomtens betyg:

Monstertomtens betyg:

Tyvärr börjar Blame! kännas lite väl enformigt. Många av teckningarna är fortfarande häpnadsväckande vackra. Men samtidigt är en hel del av dem fortfarande så slarvigt gjorda att man inte kan se vad som egentligen händer. Dessutom utvecklas berättelsen för lite för att man ska orka bry sig.

I Volume 6 oh 7 tar sig Killy och Cibo från Toha Heavy Industries och möter slutligen två märkliga Safeguards som tycks vara på människornas sida. Resten är det sedvanliga pangandet på robotar och cyborger. Som sagt, enformigt.

... synd.


Monstertomtens betyg:

Det känns lite som att Blame! går på tomgång. Killy och Cibo (eller Chibo eller Shibo, allt beror på vilket uselt humör översättaren är på) börjar utforska Thha Heavy Industries, en plats där Safeguards uppenbarligen inte kan ta sig. Där möter de både vänner och fiender, men tyvärr sker inget som är överdrivet spännande. Bäst är dock att Cibo börjar lära sig att mutera sin artificiella kropp, vilket gör att hon bland annat får enorma fjärilsvingar.


Monstertomtens betyg:

Monstertomtens betyg:

Killys färd genom den enorma tomma staden fortsätter. Samtidigt som Volume 2 innehåller precis lika mycket stenhård action som första volymen tar storyn ett stort hopp frammåt.


Monstertomtens betyg:

Blame! är en futuristisk manga som kretsar kring den unge mannen Killy och hans färd uppåt i en övergiven stad med minst femtusen våningar. På sin färd möter han otäcka Cyborgs, de vålsamma Authorities och många andra mer eller mindre ovänliga varelser.

Serien är på sina håll ganska rörig, både vad gäller manu och bild. Dock överväger de fantastiska teckningarna de flesta brister och jag ska med nöje gräva djupare i Tzutomu Niheis andra skapelser.


Monstertomtens betyg:

Battle Vixens är nog så japanskt man kan komma, till och med inom manga. Det är fajter med magiska tekniker, det är tonårsproblem och det är åtminstone ett par tre uppvisningar av vita trosor i varje avsnitt. Nu betyder detta knappast att mangan är något bra. Men för de som gillar sånt... eller har ett mått av distanserad humor, så är det ändå ganska kul.

Monstertomtens betyg:

Denna 500 sidor långa manga handlar om monsterdräparen Leroy och hans magiska svärd Ragnarok. Tillsammans reser de genom ett postapokalyptiskt landskap där "Dark Ones" sedan länge utplånat stora delar av mänskligheten. Genom berättelsen får man följa denne modige hjälte i sitt sökande efter en kidnappad flicka.

Serien har fått stor uppmärksamhet i USA eftersom den uppvisar sexuella situationer och nakna människor. Eller ... njae ... i två rutor  visas Leroys allra heligaste i väldigt förenklat format och under samma sekvens antyds det att han och en av de kvinnliga karaktärerna haft sex. Dessutom utspelas stora delar av handlingen på ett horhus (även om det aldrig syns till några prostituerade).

Man får väl konstatera att USA:s censur är och förblir jävligt kass. Mangan är Tsukasa Kotobukis serieversion av Kentaro Yasuis novell. Allt som allt är det en ganska slätstruken historia och tack vare det låga antalet rutor per sida läser man med lätthet igenom alla tre albumen på en dryg timme.

Monstertomtens betyg:

I tron om att koreanska Myung-Jin Lees Ragnarök var en annan serie jag planerat att läsa under en längre tid tragglade jag mig igenom denna något slarviga och tramsiga manga. Det är en sammanslagning av japansk kultur och fornnordisk mytologi som berättar om Fenris Fenrirs jakt efter den återfödde Balder.

Profetians Afton får två små monstertomtar. Vi får se om jag läser vidare på serien. Sannolikheten för det är dock ganska liten.

Sandland är skapad av Akira Toriyama, mannen bakom Dragon Ball. Han representerar just den genre av manga som jag finner allmänt smaklös. Den riktar sig till barn men innehåller både otroliga mängder våld och en hel del sexuella anspelningar.

Nåväl, det kanske får vara acceptabelt. Toriyama är ju ändå japan och skapar för japaner. Men bortsett från mina fördomar finner jag det lite sorgligt att Toriyama som har sådan talang, framförallt är hans tecknarstil oerhört väl utvecklad, inte tar klivet över till mer seriös och mindre mainstream manga.

Sandland utspelar sig i en avlägsen framtid då jorden förstörts av ett enormt krig. Kvar finns bara en enda enorm öken: Sandlandet. Ut i denna karga vildmark beger sig Sheriff Loa och demonerna Belzebub och Tjuven för att hitta den mytomspunna sjön från vilken den ondskefulla Kungen tar allt sitt vatten.

Enkel, banal och emellanåt smårolig.


Monstertomtens betyg:

At night in the village the watchman cried: "Eleven!"

A very small elf was asleep in the wood

just at eleven!

And he thinks that the nightingale

must have called him by name from the valley,

or Silpelit might have sent for him.

So the elf rubs his eyes,

comes out of his snail-shell house,

and is like a drunken man,

his nap was not finished;

and he hobbles down, tip tap,

through the hazel wood into the valley,

slips right up to the wall;

there sits the glow-worm, light on light.

"What are those bright windows?

There must be a wedding inside;

the little people are sitting at the feast,

and fooling around in the ballroom.

So I'll just take a peep in!"

Shame! he hits his head on hard stone!

Well, elf, had enough, have you?

Cuckoo! Cuckoo!

Mest känd är Elfen Lied för sin kontroversiella anime-version men ursprunget är Lynn Okamotos, en man trots det missvisande namnet, japanska serie, som också den använder sig av kontroversiellt bildspråk i form av extremt våld och nakenhet som ofta gränsar till pornografi. Även manuset innehåller tabubelagda ämnen såsom pedofili, incest och sexuellt våld. Men detta är egentligen ingenting som är främmande för den västerländska seriekulturen. Eftersom tecknastilen, trots att den utvecklas en hel del under seriens gång, är naivistisk och enkel skapar det en rejäl kontrast till de ämnen som oftast lättflyktigt tas upp. Jag kan inte mer än fundera över om det är Lynn Okamoto som ska spärras in eller vi läsare, vi som skapar en efterfrågan på små japanska flickor i korta skolklänningar som hela tiden visar trosorna.



På det hela taget är det en intressant och annorlunda serie. Stora delar hade kunnat utelämnats då de är antingen osmakliga eller fåniga, men samtidigt ger dessa delar mangan sin karaktär. Det är med stor spänning som jag väntar på att få läsa slutet, som tydligen ska skilja sig rejält från animen, då denna producerades innan mangan var helt avslutad. Som kuriosa kan man även besöka Lynn Okamotos hemsida, som trots att den är ganska simpel och på japanska är riktigt smart gjord.


Monstertomtens betyg:

Det ringde en klocka långt bak i huvudet när jag hörde titeln Blade of the Immortal. Jag kunde inte riktigt placera det, men hade ändå någon viss tanke om att det kunde vara manga.

Det var det också... och vilken manga sedan. Jag är egentligen inte speciellt förtjust i japanska serier men det Hiroaki Samura har skapat här är lika fantastiskt som Akira. Ja, kanske till och med bättre. Författaren och tecknaren (en och samma person) har vunnit flertalet priser för sina alster och ses av många som en av de stora unga manga-tecknarna på senare tid.

Grunden för Blade of the Immortal är enkla samuraj-historier som är något över det "vanliga" tack vare den odödlige Manji. Ändå har Manjis odödlighet väldigt lite med historien att göra. Istället ligger fokus på att med modern berättarteknik kasta läsaren genom dels fantastiska personporträtt och dels in i makalösa, om än något röriga, strider.

För tillfället har jag läst fram till album #118, den första delen på The Sparrows Net, vilken kom ut i USA i oktober 2006. Serien fortsätter dock ges ut och många frågor kvarstår fortfarande. Inte minst är hjälten Manji fortfarande en gåta.

Mycket blod, avhuggna kroppsdelar och 1700-talsjapaner som säger "FUCK". Fem monstertomtar vill också ha kessen-chu.