Smala Sussie
Smala Sussie var bland det bästa som gjorts i Sverige. Allt ifrån de superba skådespelarna till de underbara karaktärerna och de oändliga referenserna till andra filmer. Inledningsvis trodde jag den skulle bli sentimental, som vanligt, men det blev den aldrig. Ett kalasmanus fyllt med twistar gjorde att den snarare liknade Pulp Fiction än något ens tillstymmelsevis svenskt. Till på köpet kände man igen sig... hela tiden. Knarkarna, grannarna, filket och pizzerian, allt (utom möjligtvis dialekten). Till och med slutet var överraskande, på sitt sätt.
Bästa svenska filmen sedan Yrrol och de fem monstertomtarna tar av sig sina luvor och bugar djupt. Ska absolut kika närmare på mer av det Ulf Malmros gjort.
Kolla in filmen på IMDb.
The Invisibles Vol. 1
Jag hittade till Grant Morrisons The Invisibles när jag såg att någon skrivit på nätet att serien var "The dopest shit ever". Tänkte att det är någonting man åtminstone måste kolla upp.
The Insvisibles är bland det sjukaste, mest förvirrande man kan läsa. Och otroligt magiskt. Serien kom ursprungligen ut i lösnummer, som sålde dåligt, varvid DC gav ut "paperbacks" med hela serien. Första volymen, av tre, består av tre sådana paperbacks. Jag behöver inte vara rädd för att avslöja för mycket i mina recensioner. Serien är nämligen sprängfylld av märkliga ting til den gräns att det till och med kan vara bra att veta storyn i förväg för att inte helt tappa bort sig.
Say You Want a Revolution (The Invisibles vol 1 #1-8)
Serien kickar igång och man sitter där med stora frågetecken över huvudet. Vad i hela friden är det här? Efter några album sitter man fortfarande undrande och måste inse fakta: Det går inte att förstå allt Grant Morrison vill ha sagt.
Efter denna mycket viktiga insik kan man med enorm glädje och spänning följa The Invisibles sjuka värld. Say You Want a Revolution handlar om hur pojken Dane upptäcker att han är trollkarl och ansluter sig till en bisarr grupp magiker som bekämpar demoner, vilka mer eller mindre styr England, med hjälp av magi som utnyttjar både gamla gudar och traditioner och det nya liv staden har fått, symbolerna och drivkraften.
Efter några galna svängar hit och dit hamnar man i revolutionens Frankrike och hämtar hem ingen mindre än Marquis de Sade, allt för att dupera demonerna och främja the Invisibles mål.
Apocapipstick (The Invisibles vol 1 #9-16)
Historien om de något annorlunda magikerna fortsätter. Bland annat möter vi transvestiten som fötts till man men introducerats i en kvinnlig magiker tradition av aztekisk (säger man så?) typ och den hip-hopande voodoo-prästen som kör runt i en likbil. Men allt sådant känns normalt i The Invisibles. Apocalipstick tar vid direkt där Say You Want a Revolution slutar men introducerar även flera kortare historier, varav Best Man Fall är något av det bästa jag någonsin läst i serieväg. Man får följa en man från att han är pojke till att han dör, men det görs inte kronologiskt utan följer ett mer symboliskt berättarflöde. Otroligt bra.
Entropy in the UK (The Invisibles vol 1 #17-25)
Allt börjar dra ihop sig och de onda makterna får övertaget. Dane finner sig återigen, mot sin vilja, i händelsernas centrum. Tillslut får han göra ett val, acceptera det han är eller glömma och leva ett liv oventandes. I ett möte med "Jesus" (lägg noga märke till citationstecknen) väljer han slutligen att kämpa och det hela mynnar ut i en mäktig strid där helvetet självt söker inträde på Jorden.
I samband med Entropy in the UK händer två saker utanför serien. Den ena är att fölsäljningen sjunker rejält. Folk tyckte väl att den var för knepig. Det hela resulterar i en "ny-start" med volym 2, något Grant Morrison kallar en reklam-ploy.
Det andra är att Grant Morrison själv blir sjukare och sjukare (rent fysiskt, alltså) vilket man märker i lösnummrens brevspalter där han ojar och beklagar sig. Det hela kulminerar i en fruktansvärd lunginflamation, brusten lunga och blodförgiftning. När han väl repar sig beskriver han sina sjukdomar som ett symptom av arbetet med The Invisibles, och vice versa. Det är intressant hur saker och ting påverkar varandra, i det undermedvetna... och på andra plan. It's magic.
Något som kan vara bra att ha när man läser serien är en kort sammanfattning som beskriver vad som egentligen händer (låter knäpp men tro mig, det behövs). Det hittar du här.
Nu väntar jag bara på att fortsätta läsa nästa del: Bloody Hell in America.
Going Native
Jag måste säga att det var bland det märkligaste, och roligaste, jag läst. Serien är från 1979 och därmed en av Enki Bilals första (måste kolla upp exakt vad han gjort) men det spelar ingen roll. Färg och form spelar bra in med den sjuka storyn.
Svårt att betygsätta något så kort men om jag måste så får det bli en monstertomte per sida... eller ja, åtminstone fem stycken, och glada är de också.
Immortel (ad vitam)
Immortel (ad vitam) gör mig inte klok. Jag kan inte bestämma mig för om jag gillar den eller inte. Verkligen, det känns som att min själ är kluven i tu.
Filmen är gjord/skapad/regisserad av den franske serietecknaren Enki Bilal och är delvis baserad och inspirerad av några av hans album. Serieälskare som jag är tycker jag mig hela tiden se rutorna och textflödet, som om det vore en serie.
Filmen utspelar sig i ett framtida New York och miljöerna är en otroligt vacker blandning av Blade Runner och Det Femte Elementet. Storyn bygger på att den egyptiske guden Horus anländer till staden för att återupprätta sitt eviga liv, vilket titelns Ad vitam antyder (latin för något i stil med "till det eviga livet").
Immortel (ad vitam) bjuder in till makalösa effekter, och här har man verkligen gått hela vägen. Majoriteten av skådeespelarna är nämligen mer eller mindre datoranimerade. Jag kan se hur Enki Bilal ville att filmen skulle gestalta sig, men tyvärr uppfyller den inte kraven. De datoranimerade karaktärerna är som regel stela, dåligt gjorda (tja, allt är ju relativt) och skär sig mot de riktiga skådespelarna.
Tyvärr är de riktiga skådespelarna också en del av problemet. De är nämligen nästan lika stela som de datoranimerade och de skådespelar om möjligt sämre.
Visst är den vacker och visst kan jag se Enki Bilals vision för mitt inre öga, men filmen håller inte måttet. Till på köpet förmedlar den tyvärr en väldigt märklig syn på våldtäkt (om en gud våldtar en kvinna han skapat, är det okej då?) som ger bitter eftersmak.
Immortel (ad vitam) får tre väldigt ledsna tomtar som ska titta närmare på Enki Bilals serier istället för hans dåliga film.
Kolla in filmen på IMDb, och om du ser den kika även på diskussionerna kring "våldtäkten".
Hans Lindström
2009: Lost memories
Efter en lång dags vandirng (!?!) orkade jag inte annat än att plocka fram en bra rulle och däcka framför skärmen. Förstahandsvalet var Mimic 2, men efter en kort inledning insåg jag att jag redan sett den, och att den förmodligen var riktigt dålig, eftersom jag inte kom ihåg någoning.
Istället plockade jag fram 2009: Lost memories, en film jag definitivt inte hade stora förväntningar på. Jag hade ett vagt minne av dåliga recensioner i bakhuvudet och mitt senaste möte med koreansk film gick inget vidare.
Gissa om jag blev förvånad!
Filmen inleds med en kort genomgång av Japans historia fram till 2009. En alternativ historia! I 2009: Lost memories allierade sig nämligen Japan med USA under Andra världskriget och därmed kunde man obehindrat fortsätta sina imperialistiska ambitioner. När filmen sedan börjar på allvar utspelar den sig i ett före detta Korea, numer en del av Japan.
Actionsekvenserna i 2009: Lost memories är bland de bästa jag sett. Våldet är rått och snabbt, välkoreograferat och realistiskt (well...). Samtidigt finns det mycket blod, giganstiska vapen och säkert upp emot hundra personer som mejas ner på ett eller annat sätt. Brutalt men otroligt underhållande.
Filmen hade klarat sig på bara sin action, men det finns mer! Som titeln antyder, och inledningen bevisar, rör man sig i gränslandet till science-fiction. Utan att avslöja för mycket kastas filmen efter någon timme långt över denna gräns. Jag minns att jag tänkte: "Åh, tusan. Nu sjönk den från en fyr-femma till en trea". Men snart insåg jag att även detta drag (återigen, svårt att skriva utan att avslöja twisten) hjälpte filmen än närmare fulländning.
Som om inte detta vore nog har 2009: Lost memories paraleller till dagens samhälle. Poliserna som tillhör JBI, Japanese Bureau of Investigation, är skoningslösa och kalla och Japan bedriver en kraftig kulturimperialism, vilken framstår tydligast i kontrasten mellan huvudpersonen, som är korean, och hans bäste vän, som är japan. En scen som växlar mellan högtidsfirande japaner och koreanska rebeller som skjuts ihjäl är ett filmiskt mästerverk som jag aldrig kommer glömma. Samtidigt som det berör är det ett finger åt västvärden i allmänhet och USA i synnerhet. Folk dör utan att vi bryr oss!
Regissören, och debutanten, Si-myung Lee har verkligen klämt ut sista droppen ur en liten budget. Enda gången det märks är när de stora explosionerna (tänk helikoptrar och tankerfartyg som omvandlas till brinnande moln och fritt flygande atomer) ser ut som det de faktiskt är: miniatyrer som sprängs i slow motion. I huvudrollen har man fått med den välkände skådespelaren Dong-kun Jang, som till och med lärde sig japanska för rollen. Så gott som alla andra roller har besatts med passande och duktiga skådisar. Ingen känns överflödig eller anonym.
Sammanfattnigsvis vill jag försvara fyra stolta och en rullstolsbunden monstertomten (han är stolt han också förresten) med att 2009: Lost memories har ett intelligent manus, bra skådisar, vågar ta ut svängarna, grym action, bra skådisar (alla asiater ser inte likadana ut) och paralellerna till verkligheten.
Kolla gärna in filmen på IMDb.
A Bittersweet Life
Spänningen var på topp när jag för första gången skulle kolla på film hos några vänner. De har nämligen flyttat till radhus och inrett en bio i källaren. Ja, EN BIOGRAF!!! Mer eller mindre i alla fall.
Problemet låg i valet av film. Har man en bio hemma har man ju sett det mesta. Vi gillade alla asiatisk film så i slutändan blev det A Bittersweet Life, eller Dalkomhan Insaeng som den heter i orginaltitel på koreanska.
Filmen skulle vara en kombination av en himla massa saker, vacker som ditten och action som datten. Man kunde nästan ana att den skulle falla pladask.
Huvudrollsinnehavaren rörde knappt en muskel i ansiktet och liknade mest en skyltdocka. Acionsekvenserna, i klassisk brutal Hong-Kong action var väl helt okej, men utan känsla spelar det ingen roll (se bara på den sista Matrix-filmen). Sedan var den varken rolig eller spännande utan en ganska tramsig historia om gangstrar och tuffa typer, berättad på ett absurt långsamt och (för mig) plågsamt sätt. Jag har ingenting emot långsamma filmet, vad det nu ska betyda, men om det inte skapar någon effekt eller känsla har det ingenting där att göra.
Det enda som egentligen var riktigt bra var en kort comic-relief i form av en rysk-koreansk vapenhandlare och hans kollega som sitter i en bil. Då garvade jag.
Scener som skulle vara häftiga och mäktiga, "ladda-vapnet-snabbt-som-tusan-scenen" eller själva slutknorren, var tafatta och påklistrade. Snacka om att jag blev förvånad när jag insåg att regissören var ingen mindre än Ji-woon Kim som regisserat A Tale of Two Sisters. Jaja, Spielberg gjorde sin 1941 och Burton sin Ed Wood.
I brist på riktigt fina animerade monstertomtar får ni föreställa er två besvikna och förvånade småttingar som hoppar upp och ner i väntan på nästa BRA film i "hemmabiolandet".
Kolla på IMDb om du är intresserad av mer information om filmen. Titta särkilt på ett inlägg som heter "Hard to find a fault with this movie" för att få min raka motsats vad det gäller tycke och smak... eller uppfattningsförmåga (har vi sett samma film!?!).
The Italian Job (2003)
The Italian Job, från 2003, är en nyfilmatisering av 1969 års version med Michael Caine. Jag misstänker starkt att originalet är bättre. Trots mer eller mindre stora namn som Mark Wahlberg, Charlize Theron, Donald Sutherland och Seth Green famlar filmen helt och hållet i mörker.
Stabila Edward Norton lyckades inte göra någonting av sin roll som feg och klen skurk. Kanske var det på grund av den extremt plastiga mustaschen, vad vet jag. Inte heller Mos Def (rappare till vardags och äventyrlig alien i Liftarens Guide till Galaxen) kunde "coola till" sin supertrista roll.
The Italian Job handlar om ett gäng kriminella som gör en stöt i Venedig. En av dem (Edward Norton) förråder resten, snor bytet och skjuter kassaskåpsexperten (Donald Sutherland). En tid senare ska de lurade medlemmarna, ledda av Mark Wahlberg, sno tillbaka guldet, mest på skoj. Man tar hjälp av den döde kassaskåpskillens dotter (Charlize Theron) som brås på far sin.
Filmen har samma upplägg som Jönsonligan filmerna eller Ocean's Eleven, men saknar helt humorn och glimten i ögat. Bortsett från stötarna alldeles i början och i slutet av filmen var den bortkastad tid, något de kanske anade när de skrev taglinen: Steal the day. Till på köpet var den j*****t korkad. Har inte Hollywood smartare manusförfattare eller tror de kanske att folk kommer utföra stötarna på riktigt om de är för trovärdiga (om du ser filmen kan du kanske förklara för mig varför Seth Green helt plötsligt kan stoppa tunnelbanetåg med sin dator).
Hmm... ja, en film som man gärna missar och lätt glömmer. Det är just sådana produktioner som bevisar att Hollywood bara (re)producerar gamla koncept. Att det snart ska komma en The Italian Job II: The Brazilian Job gör mig bara trött. Två monstertomtar får The Italian Job, och det är bara för att det är så många goa skådisar med.
Är du ändå nyfiken kan du alltid kolla vidare på IMDb, men bäst är att helt enkelt glömma bort min recension, glömma bort filmen och se någonting som inte är ett slöseri med tid.
X-men 4 och spinoffs
Wolverine - Filmen, en prequel, kommer 2008 med Hugh Jackman i huvudrollen och Brian Cox åter som Stryker. Även Ken Watanabe är kontrakterad. Kolla in det på IMDb.
X-men 4 - Några skådespelare har i sina kontrakt att de ska göra fler X-men filmer. Dock inga av de stora stjärnorna, så filmen, om den nu görs, kan bli en riktig pankaka.
Magneto - Oh, well. Det finns början till ett manus, inte mycket mer.
X-men 2
När vi kom hem igår och insåg att X-men 2 gått på TV plockade jag och sambon dvd:n ur bokhyllan och bänkade oss framför skärmen. Själv såg jag den för tredje eller fjärde gången, men hör och häpna, den blir bara bättre och bättre.
Filmen i sig utspelar sig under en väldigt kort tidsperiod, 24 timmar eller något åt det hållet, vilket gör att det känns som om det hela tien händer något.
Visst saknar man Gambit, men hans namn dyker ju ändå upp en kort sväng. Bortsett från detta har Bryan Singer gjort två otroligt bra X-men filmer (blev paff när jag insåg att det inte var han som gjorde X-men: The Last Stand) som är värda att se om och om igen. Nightcrawler mordförsök på presidenten och Magnetos makalösa utbrytning är två scener som är oförglömliga.
Den dvd jag har är en specialutgåva på två skivor. Själva filmen är förlängd med över en halvtimme och för alla som älskar "x-tramaterial" finns här så det räcker och blir över.
En solklar actionfyra hos monstertomtarna. Jag kommer garanterat se filmen många gånger till under mitt förhoppningsvis långa liv.
Kolla in filmen på IMDb.
Kolla in X-men 2:s egen hemsida.
Transformers - ett smakprov
Nu är den snart här, motion picture versionen av Transformers. Det går rysningar längs med ryggraden när jag tänker på det. För alla som är intresserade av en lite försmak kan jag här erbjuda en drös konceprenderingar och bilder på post-production leksaker. Klicka på bilden bara.
Halo Graphic Novel
Till min barnsliga facination hittade jag Halo Graphic Novel, ett seriealbum som utspelade sig i dataspelet Halos universum och utgivet av Marvel. Nu har jag i och för sig bara spelat Halo 1, men tyckte det var ganska kul. Framförallt gillar jag hela conceptet med en värld formad som en ring, två stridande fractioner som "enas" mot en tredje, tuffa stridsrustningar och konstiga vapen. Själva seriealbumet tyckts utspela sig kring händelserna i Halo 2. Kanske missar jag lite av charmen eftersom jag inte spelat uppföljaren, men i ärlighetens namn tror jag inte möget hade blivit bättre för det. I förordet skriver en representant från Microsoft hur fantastikt bra allt blev eftersom de aldrig hade någon deadline eller press och hur de fick arbeta med så otroligt duktiga tecknare...
... var det en ursäkt, undrar jag?
Albumet är indelat i fyra kapitel, vart och ett med en egen manusförfattare/tecknare och egen spin-off story. Första delen, The Last Voyage of the Infinite Succor, är ett rörigt mish-mash av halvtaskiga teckningar och dåligt regisserad action. Till på köpet blandas de målade teckningarna med extremt symetriska och datorrenderade pratbubblor. Ja, albumet över huvud taget gjorde att jag emellanåt förbannade de som kom på att man kunde manipulera och färglägga serier med hjälp av en dator. Tyvärr är det första, och sämsta, kapitlet även det längsta.
Andra avsnittet, Armor Testing, ärmer intressant. Snabb action där en av Halorustningarna prototyptestas. Intressant färgläggning med hjälp av 3D-grafik. Hade kunnat stå på egna ben, i en egen tidning.
Därefter följer ett kapitel, Breaking Quarantine, so är helt utan text. Faktum är att det mest är en massa springa, hoppa, skjuta, recis som i spelet men absurt tråkigt att läsa i en serie. Sist, men definitivt inte minst, har Moebius själv gjort en ganska "down-to-earth" serie om Covenants anfall på Jorden, Second Sunrise Over New Mombasa. Emellanåt taskigt tecknat, men engegerande och intressant story. I efterordet har Moebius själv skrivit att till skillnad från alla andra tecknare som ville delta i detta "otroliga projekt" (läs in min egen ironi här) och tvingades lämna in ett CV bad han helt enkelt Microsoft att kolla upp honom på nätet.
Boken, om man får kalla det så, avslutas med flertalet stora färgbilder av flera olika konstnärer. De är ofta fantastiskt vackra men har egentligen inget i en serietidning att göra. Bilderna överst är just fyra sådana målningar.
Allt som allt är det 150 sidor trams, med några få undantag, som inte förtjäner mer än en enda lite xenofobisk monstertomte. I slutändan är jag besviken men inte förvånad. Synd är det dock... det hade ju kunnat bli så bra. Stöter man på albumet kan man snabbt bläddra igen om det och ägna lite mer tid åt kapitel 2 och 4. Själv blir jag mest sugen på att spela Halo 2.
Inte så tosig längre
Trial and error rules.
Jag blir tosig
Oh, well. Jag vet ju att det blir kludd när man överför Word-formaterade texter till html och samtidigt laddar ner så saker inte laddar upp som de ska. Jag får helt enkelt skylla mig själv.
Såg att nya Word har en "blogg-funktion". Får kolla upp det.
The League of Extraordinary Gentlemen vol. 1 & 2
För några år sedan läste jag en recension på filmen The League of Extraordinary Gentlemen. Av någon anledning minns jag tydlig och väl hur recensenten skrev att filmen saknade allt det som gjorde serien bra.
Nu ska jag inte skriva om filmen, men efter att ha läst serien kan jag inte annat än att hålla med. Filmen gick an, men serien är makalös.
Det bör redan nu sägas att serien än så länge getts ut i två volymer med sex avsnitt i vardera. Själv har jag dock läst lösnummersversionen av serien, så som den ursprungligen såldes i tidningsståndet. Till 2008 planeras en tredje volym en än så länge ligger omfånget på runt 350 om man inkluderar de mäskliga texterna och sekelskiftesreklamen . Räknar man rena seriesidor är det nog bara dryga hälften.
Skaparna bakom serien är två gamla rävar inom den engelska serievärlden. Manusförfattaren är det skäggiga geniet Alan Moore, som även skrivit manus till andra storsäljare så som V for Vendetta, och From Hell. Onekligen går det en trend att filmatisera Alan Moores serier, nu när till och med Watchmen ska filmatiseras (något som känns lika omöjligt som Sagan om ringen för några år sedan) och Moores karaktär Constantine fått sin egen utmärkta rulle.
Tecknaren är Kevin O?Neill, vars arbete med Nemesis the Warlock är det som är mest känt för mig i alla fall.
The League of Extraordinary Gentlemen handlar om hur brittiska underrättelsetjänsten i slutet av 1800-talet samlar ihop en grupp märkliga individer för att bekämpa brott mot rikets säkerhet som går utöver det normala. De första kapitlen i Volym ett handlar således om hur Mina Murray, frånskild hustru till Jonathan Harker och illa tilltygad av? ja, vem då, reser jorden runt tillsammans med kapten Nemo för att samla in gruppen. På ett hem för unga flickor finner man den våltäktsbenägna osynlige mannen, i Notre Dame hämtar man dr. Jekyl/mr. Hyde och på en opiumbar i Calcutta finner man den åldrade äventyraren Quatermaine (spelad av Sean Connery i filmen). Resten av volym ett en rad mindre äventyr som alla binds ihop med en gemensam skurk i slutet: Ingen mindre än Sherlock Holmes egen nemesis Professor Moriarty.
I Volym två presenteras på ett makalöst sätt nästa gäng skurkar: De monstruösa marsianerna som med hjälp av ?tripods? invaderar jorden i H.G. Wells Världarnas Krig. Självklart lyckas "The League of Extraordinary Gentlemen" rädda världen från undergång, men denna gången med hjälp av en annan Wells-karaktär.
Och det är just så här Alan Moore skriver sitt manus, komplicerat, twistat och med myriader anknytningar till viktoriansk litteratur. När jag började läsa serien hade jag en ?walkthrough? bredvid mig som ruta för ruta förklarade de små detaljerna och vad de betydde. Snart insåg jag dock att det skulle ta alldeles för långtid att läsa serien på det sättet, varvid jag fick nöja mig med de små igenkänningsglimtar jag skaffat mig genom mitt litteraturintresse.
Moore själv svarar i en brevspalt på kritiken att bara ytterst få egentligen ser hela djupet i hans serie att glädjen ska ligga i just insikten att just jag kanske är en av få som fattar vad det egentligen handlar om. Hmm? klurigt värre. Men efter att ha läst serien håller jag fullständigt med, samtidigt som jag gråter en liten skvätt varje gång en uppenbar detaljs betydelse undslipper mig.
Själva storyn är således egentligen inte särskilt avancerad utan mer en lek med litterära karaktärer, händelser och detaljer. Den går egentligen inte att jämföra med till exempel Watchmen, som på något sätt var mer genuint detaljrik. Samtidigt värmer ?The League? in i själen. Karaktärerna känns mer levande än de var i originalen och man fastnar snabbt vid deras olika bisarra personligheter. Bortser man från att Moore vältrar sig i pretentioner när han berättar sin historia, eller kanske än bättre skrattar med honom i okunnighet, blir historien en upplevelse i sig.
Tecknarstilen sedan, är något mindre komplicerad än vad själva storyn är. O?Neill använder enkla figurer och klara rena färger för att skapa välkomponerade sidor som ibland rullar över åt Toulouse-Lautrec. Vilket i och för sig inte är något negativt och förmodligen medvetet. Stilen är således trivsam men ibland brister den. Särskilt i de vackra helsidesbilderna saknas det där lilla extra, som hade gjort att enkelheten kändes avsiktlig inte påtvingad. Samtidigt finns det helt makalösa rutor och sidor som väger upp bristerna. Här är ett av mina favoritexempel, som jag hade som skrivbordsunderlägg i ett par månader:
Förutom själva serien innehåller volym ett en novell kallad Allan and the Sundered Veil som handlar om hur Quatermain reser på en magisk resa tillsammans med Randolph Carter och huvudpersonen i H.G. Wells Tidsmaskinen. Här växte verkligen prettot inom mig till stora proportioner eftersom jag kände igen mig mer än en gång. För alla älskare av Lovecraft är novellen ett måste, även om man inte vill läsa serien.
Volym två innehåller en annan form av text kallad The New Travellers Almanac som tar med läsaren på olika magiska och mystiska sevärdheter världen över. Personligen tyckte jag att denna text innehöll för mycket blaj-blaj och orkade faktiskt inte ens ta mig utanför Europa. Kanske en annan gång.
Helhetsintrycket är således lite spretigt och jag rekommenderar läsaren att hålla sig huvudsakligen till själva serien. Man läser den snabbt men tack vare detaljnivån och de härliga bilderna kan den läsas om flera gånger. Slutbetyget är fyra något vinglande monstertomtar där den femte druttat på ända.
Nyfiken på filmen? Kolla in IMDb.
Tecknaren Kevin O?Neill.
Manusförfattaren Allan More.
Min hemsida
Vill bara promota min hemsida. Jag har inte arbetat med den på ett tag av den enkla anledningen att jag nått maxutrymmet på servern. Men sidan ger en liten försmak på vad jag gör på min fritid, annat än att läsa och titta på film.
A Tale of Two Sisters
För några dagar sedan träffade jag en gammal filmälskande kompis på en fest. Oundvikligen kom sällskapet in på ämnet film och eftersom jag nyligen sett A Tale of Two Sisters undrade jag om någon sett den. Min filmälskande vän höll nästan på att spy, så illa tyckte han om filmen. Det här är nämligen en film man antingen älskar eller hatar. Varför kommer jag snart in på.
A Tale of Two Sisters är en koreansk film av regissören Ji-woon Kim. Den baseras på en gammal koreansk berättelse som redan filmatiserats ett femtontal gånger… men aldrig på det här sättet. Filmen kom ut 2003 under originaltiteln Janghwa, Hongreyon.
Filmen börjar med att de två systrarna Su-yeon och Su-mi kommer hem till sin far och dennes lismande hustru efter en tids vistelse på mentalsjukhus. Snabbt inser man att saker och ting verkligen inte är som de borde vara. Fruktansvärda hemligheter ligger och gnager på verkligheten. Sanningen vill ut. Geun-yeong Mun som spelar styvmamman ska ha en särskilt stor eloge. Hon spelar fantastiskt väl och gestaltar sin karaktär precis så märkligt och lynnigt som över huvud taget är möjligt.
Det är här folk kommer i konflikt om huruvida filmen är makalöst klurig eller bara fullständigt obegriplig. Varje scen i filmen, varje detalj, är en ledtråd till vad som egentligen pågår. Men inte ens det är tillräckligt. Om du tyckte att Twelve Monkeys eller The Usual Suspects var kluriga är det här vekligen ingen film för dig . Orkade du med Donnie Darko? Då börjar vi åtminstone närma oss ”klurighetsfaktorn”.
För första gången någonsin gick jag faktiskt ut på nätet efter att ha sett filmen, för att få andras versioner av vad som verkligen hände. Oj, vad många det var som hade vilda spekulationer och tankar! Till min glädje insåg jag att jag lyckats lista ut hur allt hängde ihop i filmen… allt utom två märkliga scener.
Det här är med andra ord en asiatisk film som kräver att du är vaken hela tiden. Den innehåller mer eller mindre skrämmande sekvenser men den som ser A Tale of Two Sisters för att bli rädd tillsammans med flickvän/pojkvän kommer snabbt bli uttråkad, eller rent utsagt förbannad.
Filmen vill, ja kräver, att du klämmer ur sista dropparna ur de små grå för att du inte ska bli knäpp. Vissa älskar det, andra hatar det. Helt klart är det att man bör se den om man gillar asiatisk skräckfilm.
Som tips kan jag tillägga att alla detaljer är ledtrådar. Varje ord för dig närmare sanningen. Tältet vid sidan av vägen är tydligen en kulturell sak, ungefär som kors vid sidan av vägen där någon dött i katolska länder. De två scenerna jag inte kunde passa in var vad kvinnan berättade att hon såg under vasken, när hon satt i bilen efter anfallet, och det som hände i ”det kalla rummet”.
Filmen får fyra små monstertomtar. Den var underbart klurig och kuslig, men ibland för klurig för sitt eget bästa.
Kolla vidare på IMDb.
Ett varmt välkommen till mig själv
Så sitter man och skriver sitt första inlägg i en alldeles egen blogg, precis som så många andra gjort före. Det är ju onekligen som så att det åtminstone sägs att alla bloggar. Huruvida detta är sant eller inte har jag inte den blekaste aning om. Men, som Calle B. säger, man kan ju alltid pröva.
Har länge gått i bloggtankar. Tycker det är ett intressant medium, även om det egentligen inte skiljer sig nämnvärt från vanliga hemsidor och förmodligen bara är en modefluga (om än långvarig). Älskar även att skiva, särskilt när jag får ordbajsa riktigt ordentligt, vilket jag fått erfarenhet av både i mina ”högre utbildningar” och på diverse jobb.
Samtidigt har jag lite svårt för det här med att blogga. Min sambo har skrivit sedan en tid tillbaka och jag har förbjudit henne att skiva om mig. Tycker nämligen att det kan vara förbannat integritetskränkande. Vem vill fläka ut sitt liv för andra att ta del av? Och vem är sjuk nog att vara intresserad av andras privata detaljer?
Nåväl, nu lever vi i en Big brother-värld där avstånden blir mindre och folket ensammare, så det är ju inte helt förvånande. Frågorna i förra stycket var retoriska…
… annars hade jag ju inte suttit här och skriv och du, vem du nu är, hade inte suttit där och läst.
Tänkte först skriva om min lärarkarriär. ”En lärarkandidats uppgång och fall” kunde jag kallat den. Men så blev det inte. Förmodligen därför att inte ens jag hade orkat läsa den. Så här kommer slutsumman av mitt blogg-funderande:
Helt opretentiöst ska jag skriva om tre stora intressen i mitt liv som passar sig utmärkt för att recensera, nämligen böcker, serier och filmer.
Tanken med bloggen är att du, läsaren, ska kunna få inspiration och tips från vad jag redan tragglat mig genom, ibland med glädje och ibland med smärta. Jag tror även att bloggen kan bli ett bra sätt för mig själv att hålla koll på vad jag ser och läser. En dagbok i konstnärlig media och kultur.
Innan jag blir för långrandig vill jag bara snabbt nämna vad som finns i mitt liv just nu: När det kommer till serier har jag precis avslutat League of Extraordinary Gentlemen och hoppar just nu mellan Marvel Civil War och The Invisibles. Frank Millers 300 Står på tur. Har en enorm drös filmer i bokhyllan som jag inte sett än och några stycken som är så pass färskt i minnet att jag tänker recensera dem (Immortal och A Tale of Two Sisters). Insprängt mellan kurslitteratur, vilken jag vägrar recensera, läser jag en gammal Stephen Donaldson bok men har några andra som snart ska tas om hand. Bland annat Clive Barkers andra bok om Abarat.
Så… nog snackat. Snart kommer första riktiga inlägget (det här är faktiskt det andra, eftersom mitt första försvann på något mystiskt elektroniskt sätt, så som det bara händer på internet).
//Jens Carlsson
