Stora delar av Star Wars-litteraturen som utspelar sig under New Republic-eran och senare refererar till det legendariska Sithkriget. Det är just detta galaxomvälvande skeende som Tales of the Jedi: The Sith War handlar om.

Nu har Exar Kun och Ulic Kel-Droma helt gått över till den mörka sidan och medan mästaren Kun tränar en chockstyrka med Dark Jedis tar Kel-Droma kontroll över Kraths styrkor. Men den mörka sidan har fiender i sina egna led då såväl drottning Aleema som Mandalore själv har egna planer för galaxens framtid.

De godas förkämpar blir färre och färre men i spetsen för dem går Cal Kel-Droma och Noomi Sunrider, båda med nära relationer till Ulic. Det hela får ett kataklysmiskt slut som kullkastar de stora jedimästarnas makt och sätter spår i galaxen för all framtid.

Trots det makalösa upplägetg brister denna Dark Horse serie i ett avseende: Det blir aldrig så häftigt som man väntat sig. Dessutom är vissa av intrigerna lite väl löjliga med lättlurade jedimästare och korkade skurkar. Inte heller teckningarna är av någon högre klass. Det hela ger en besviken eftersmak. Men man får i alla fall ta del av det berömda Sithkriget, vilket ju inte är fy skam.


Monstertomtens betyg:

Det hemliga vapnet är en väldigt typiskt Tintin-serie. Hergé når inte samma höjder som i Blå Lotus eller Månen tur och retur. Äventyret kretsar kring en av professor Kalkyls senaste uppfinningar, en maskin som på fel sätt skulle kunna rasera hela städer.

De gamla östmakterna Syldavien och Bordurien dyker nu upp igen som intressenter på denna makalösa uppfinning. Det hemliga vapnet är en klassisk deckare i stil med James Bond. Tyvärr blir serien mer grå än noir. Som vanligt är kvaliteten utomordentlig, men den saknar lite av den genialitet som många andra av Hergés alster innehåller.

Monstertomtens betyg:

Jag fortsätter min Star Wars-resa med Tales of the Jedi: Dark Lords of the Sith där den mörka sidan sakta men säkert börjar återvända till galaxen långt, långt borta, efter många hundra års slummer. På vars ett håll börjar två kraftfulla jedi sin bana mot den onda sidan av kraften. Trots att båda gör det i de godas tecken korrumperas de sakta men säkert i denna Dark Horse skapelse som nådde de amerikanska tidningsstånden 1994.

Denna berättelse i sex delar föranleddes av Tales of the Jedi: The Freedon Nadd Uprising, som var en tafflig parentes i Star Wars-seriens kronologi. Med Dark Lords of the Sith tar man upp ett av favorit temana i Star Wars, nämligen att den mörka sidan korrumperar.

Mest intressant är hur vi får följa den legendariska Exar Kun under hans första år som Sith Lord. Mycket spännande och ganska välskrivet. Till och med teckningarna håller måttet.

Monstertomtens betyg:

Detta 33:e album om den galliske hjälten Asterix och hans gode vän Obelix skiljer sig på flera punkter från de tidigare albumen. Som fallet är sedan början av 80-talet är det tecknaren Albert Uderzo som även skrivit manuset, vilket i Himlen faller ner över hans huvud blir väldigt tydligt ... på ett högst negativ sätt bör tilläggas.

Den välkända byn i norra Frankrike hemsöks nu av utomjordingar. Enligt Uderzo ska albumet vara en hyllning till Walt Disney och Stålmannen, men jag kan inte se hur detta ska ursäkta en generellt usel serie.

Jag är Asterix-fan sedan barnsben och älskar verkligen serien. Därför gör det så ont att se hur den förfallit. Bortsett från Himlen faller ner över hans huvud har flera av de senare albumen inte ens översatts till svenska. Kanske är det bäst så, om de nu är i samma usla klass som det här.

Monstertomtens betyg:

Quentin Tarantinos Death Proof bygger på en gammal amerikansk B-films kultur kallad grindhouse, B-filmer som ofta var så dåliga att man fick se två för priset av en. Blacksploitation-filmerna är väl de mest kända inom grindhousegenren, som i övrigt innehöll en hel del action, lättklädda men tuffa kvinnor och tunn handling.

Death Proof går igång på alla grindhouse kännetecknen. Handlingen kretsar kring Stuntman Mike som mördar unga tjejer genom att ta dem på en åktur i sin stuntbil, bara för att i nästa stund krocka bilen i hög hastighet mot en vägg eller liknande stillastående föremål.

Det finns inga plot-twists som svänger runt handlingen i Death Proof. Den är enkel som få men innehåller självklart Tarantinos underbara dialoger och känsla för coola filmklipp. Det är dessutopm underbart att han fortsätter den goda traditionen som inleddes i Pulp Fiction med att återuppliva gamla avdankade skådisar som istället får göra rejäla paradroller. I Death Proof är det Kurt Russel som få agera den ondskefull stuntmannen.

Zoe Bell, som här spelar sig själv, är stuntkvinnan som var body-double för Uma Thurman i Kill Bill och har fått stående ovationer för sin insats. Själv tycker jag hon passar bättre som stuntkvinna, för skådespela kan hon verkligen inte och Tarantino-dialogerna blir som kall havregrynsgröt i hennes mun.

Allt som allt är det en stabil Taqrantino-rulle. Även om den inte är en av hans bästa står den sig väl i den hårda konkurrensen. Vill du se snygg action och lyssna på långdraget, men häftigt, dravel ska du se Death Proof.


Monstertomtens betyg:

Dark Horse berättar i en kort episod på två avsnitt om hur den onda anden av Sith-mästaren Freedon Nadd sätter en galaxomspännande komplitt i rörelse på planeten Onderon. Teckningarna är med nöd och näppe godkända och storyn är något av ett mellanspel. De två seriealbumen håller måttet, men inte mycket mer.

Ett stort plus ges till designen av Onderons ondskefulla konung, som gör sig riktigt bra som Sith-mästare och storskurk. Dessutom dör han på ett ganska gruvligt sätt i seriens slutfas.


Monstertomtens betyg:

Jag har alltid avskytt musikaler ... med något enstaka undantag. Nu har förvisso min åsikt om denna allmänt bespottade genre ändrats något men jag har ändå sedan länge ansett att Tim Burtons Nightmare Before Christmas är ett av filmhistoriens mästerverk.

Således var det inte utan viss spänning som jag satte mig i biosalongen för att se samme regissörs senaste alster, skräck-musikalen Sweeny Todd: The Demon Barber of Fleet Street. Då jag dessutom älskar just epoken i vilken filmen utspelar sig, förra sekelskiftet, kunde det inte bli mer suspens.


Karaktären Sweeny Todd har dykt upp i mängder av olika tappningar och versioner sedan mitten av 1800-talet. Historien är enkel: En barberares liv förstörs och han söker hämnd. Men som alla musikaler innehåller Tim Burtons version både kärlek, dans och en uppsjö mer eller mindre givna, men alltid vackra, händelser. Ändå är det något litet som saknas. Någonting som inte höjer filmen till skyarna. Precis som Corpse Bride kändes som något av en blek kopia av Nightmare Before Christmas gör även Sweeny Todd detta, fast på ett helt annat plan. Gillar du Tim Burton eller Johnny Depp är det här något för dig. Om inte kanske det faktiskt är bäst att undvika Sweeny Todd: The Deamon Barber of Fleet Street.


Monstertomtens betyg:

Månen tur och retur del 2 (org. On a marché sur la lune, 1954) berättar om själva rymdfärden, äventyren på månen och resan hem igen. Då illasinnade fiender gör allt för att sabotera resan går saker och ting inte alls som planerat och en färd som redan i grunden är farlig bli en kamp mellan liv och död.


Månen tur och retur del 1 och 2 publicerades i orginal i början av 50-talet. Det vill säga femton år innan Neil Armstrong tog sina första trevande steg på på månens karga yta. Det är förvånande hur precis Hergé är i sina förutsägelser och om man bortser från vissa smärre felberäkningar vad det gäller raketens hastighet och mängden bränsle det krävs för att slunga materia ur Jordens gravitationsfält är serien fantastiskt lik de månlandningar som då låg i framtiden. Astronauternas fotspår i stark kontrast och kvarlämnad utrustning är två saker som snart skulle visa sig bli verklighet och mer eller mindre ikoniserat i samband med månlandningar. Min egen personliga besvikelsen är dock att de första orden som yttras på månen, självklart av Tintin, är: "Så ja!"

Allt som allt är det en underbart berättad historia som går hand i hand med en av de vackrast tecknade serierna någonsin. Utan att spränga vetenskapens ramar tar fantasin ett långt skutt ut i rymden.


Monstertomtens betyg:

Idun - Sagan om Valhalla är den andra boken i Johanne Hildebrandts trilogi om hur de fornnordiska myterna måhända skapades. Historien om Frejas och Tors dotter, Idun med äpplena, kvinnan med det starkaste blodet i mannaminne, är dock mer tillbakalutad än den föregående boken Freja - Sagan om Valhalla. Idun saknar nämligen alla de krafter Freja har och hennes berättelsehandlar om sorg, maktlöshet och utnyttjande.

Idun - Sagan om Valhalla berättar om vanernas fall och Alfheims förfall. Om den genomgripande känslan i berättelsen om Freja var mod är känslan här sorg ... och vad det gäller sorg gör slutet ingen besviken.

Men melakolin i Idun - Sagan om Valhalla passar mig utmärkt. Den bygger vidare på föregångaren och förbereder läsaren på en spännande upplösning i den tredje och sista boken.


Monstertomtens betyg: