Cirque du Freak: The Vampires Assistant
Cirque du Freak: The Vampires Assistant är en vampyrfilm för tonåringar... eller barn... eller ingen. Huvudpersonen blir en halvvampyr (vad det nu ska innebära) och hamnar mitt i en fajt mellan två olika fraktioner av blodsugare. Men filmen är töntig, tråkig och på det hela taget totalt ointressant. Filmer som den här blir antingen underhållande eller urusla. Den här hamnar under den senare kategorin.
Monstertomtens betyg:
The Imaginarium of Doctor Parnassus
Jag älskar Terry Gilliams filmer. The Imaginarium of Doctor Parnassus är inget undantag. Historien kretsar kring en resande varité ledd av just parnassus. Men bakom kulisserna döljer sig både himlen och helvetet. Det är vrickat, roligt och fruktansvärt bra!
Monstertomtens betyg:
2012
År 2012 ska världen gå under enligt Mayaindianerna. Detta tar Roland Emmerich, mannen bakom Independece Day, Godzilla och Day After Tomorrow, fasta på. John Cusack spelar en frånskild tvåbarnasfar med författardrömmar. När så jordskorpan börjar falla sönder till följd av förhöjd solstormsaktivitet (!?) börjar en vild färd för att rädda familjen.
Ser man till effekterna är det väl en ganska häftig film. Ändå har man sett det förrut. Sprickor i marken, vilkanutbrott och hus som rasar ner iunderjorden är ingenting nytt. Visst, i 2012 görs det i något större skala än tidigare, men det hjälper inte.
Att manuset sedan är tunnt som flor och slutet något av en besvikelse gör inte att 2012 blir lättare att uppskatta. Det är helt enkelt en äventyrsfilm fullspäckad med effekter. Hade den bara varit kortare vore betyget högre. Som det är nu blir man lite uttråkad.
Ser man till effekterna är det väl en ganska häftig film. Ändå har man sett det förrut. Sprickor i marken, vilkanutbrott och hus som rasar ner iunderjorden är ingenting nytt. Visst, i 2012 görs det i något större skala än tidigare, men det hjälper inte.
Att manuset sedan är tunnt som flor och slutet något av en besvikelse gör inte att 2012 blir lättare att uppskatta. Det är helt enkelt en äventyrsfilm fullspäckad med effekter. Hade den bara varit kortare vore betyget högre. Som det är nu blir man lite uttråkad.
Monstertomtens betyg:
National Treasure 2
Monstertomtens betyg:
National Treasure
Storyn kretsar kring någon mytisk (eller en för filmen helt fabulerad) skatt som genom världshistorien vuxit sig större och större för att till slut landa och gömmas någonstans i USA. Nicholas Cage, vars karaktär är en halvtaskig mix av Indiana Jones och Robert Langdon, har råkat få sin familjehistoria knuten till denna fantastiska skatt och spenderar sit liv sökandes efter den.
Monstertomtens betyg:
Where the Wild Things Are
Monstertomtens betyg:
Mumien - Drakkejsarens skatt
Monstertomtens betyg:
Den gyllene kompassen
Den gyllene kompassen handlar om en alternativ verklighet där alla bär sin själ utanför kroppen i formen av ett djur. Filmen bygger på en bok av Philip Pullman och ställer upp stora skådisar som Nicole Kidman och Daniel Craig. Dock försvinner all känsla i en veritabel lavin av datoranimerade miljöer, fordon och djur. Den gyllene kompassen är som ett Sagan om ringen-barn som druckit alldeles för mycket kaffe och dessutom plastikopererat sig. Konstig och långsökt story med karaktärer som aldrig utvecklas och en stämning som aldrig riktigt kommer loss.Ja, ja, inte konstigt att det blev ett magplask när man använder regissören av American Pie.
Monstertomtens betyg:
Indiana Jones and the Raiders of the Lost Ark
Nu när den fjärde Indiana Jones filmen snart går upp på bio passar TV3 på att skrapa ihop tittarsiffror genom att visa de gamla Iny-filmerna. Först ut var Raiders of the Lost Ark, en matinéfilm av stora mått.
Med Steven Spielberg som regissör, George Lucas vid pennan och en ung Harrison Ford i huvudrollen visade den här filmen var skåpet skulle stå. Den fick många kopior (och som sagt några efterföljare) och även om vissa till och med överglänste denna epokgörare har den en speciell plats i filmhyllan.
Monstertomtens betyg:
Pirates of the Caribbean: At Worlds End
Matinéer är väl underbara? På senare år har det dykt upp åtskilliga filmer i denna gedigna tradition som tidigare företrätts av bland andra Errol Flynn och Indiana Jones. Pirates of the Caribbean är en av dessa senare tillskott som sett till att det rasslat rejält i Disneys kassa.
At Worlds End är den tredje, och förslagsvis sista trots en rejäl cliffhanger, i serien och här dyker alla de gamla hjältarna och skurkarna upp i en enda stor röra.
Ja, för det är just vad Pirates of the Caribbean: At Worlds End är: En stor och förvisso ganska lustig röra. Men det är just det filmen faller på. Efter två timmar är jag trött av alla dyra specialeffekter, snabba repliker och en klippning som passar bättre i en video av Brittney Spears än i en bio-film.
Det är egentligen inte dåligt. Absolut inte. Problemet är att det är för mycket. FÖR MYCKET! Jag tyckte Sagan om ringen innehöll för mycket på för kort tid, ett problem som enkelt löstes genom att se om filmerna. Flera gånger.
Pirates of the Caribbean: At Worlds End vill jag inte se om.
Men nu klagar jag kanske lite väl mycket. Det var en rolig film med en mängd duktiga skådespelare: Johnny Depp, Geoffrey Rush (som jag senast såg i Elizabeth i en fullständigt annorlunda roll), Stellan Skarsgård, Yun-Fat Chow och Bill Nighy (vars ansikte man äntligen får se bakom alla tentakler).
Andra ramlar pladask i sina roller. Framförallt hade filmen mått bättre av att slippa Keira Knightly, som är imponerande oinspirerande i sitt misslyckade teatraliska skådespel, och Naomie Harris vars porträtt av en voodoo-prästinna slash havsgudinna faller helt på att hon ser ut som en goth-sminkad Lauryn Hill-kopia.
Bäst av allt, och det jag såg mest fram emot, var Keith Richards i rollen som Depps far. Trots att han bara var med i två scener, varav den sista endast var några sorgliga sekunder lång, lyste han upp ensembeln med sin nerdrogade galenskap.
Även om manuset var i löjligaste laget klämde regissör och producenter, de senare vilka lär ha haft ovanligt mycket inflytande med tanke på produktionen, in flera guldkon. Att se Johnny Depp samtala med sig själv för att slutligen kommendera ett skepp framburet av krabbor var bara det värt en biobiljett.
Pirates of the Caribbean: At Worlds End var just det som lovades, en sevärd matiné med flashiga effekter och roliga slagsmål. Tyvärr är den för påkostad för sitt eget bästa, vilket gör att skådespelartalangerna hamnar i skymundan. När Barbarossa pekar ut till havs och säger "That's my ship!" och Sparrow svarar "That must be a tiny ship. I can't see it because the Black Pearl is blocking my view," talar de egentligen om budgeten som lägger allt annat i skugga. Regissören Gore Verbinski är i min mening en typisk "Hollywood sell out" som bara gör garanterade kassasuccéer.
Tre swashbucklande monstertomtar till Pirates of the Caribbean: At Worlds End. Är du mer sugen på pirater så kika här under. En stor favoritsång som aldrig gör en besviken:
At Worlds End är den tredje, och förslagsvis sista trots en rejäl cliffhanger, i serien och här dyker alla de gamla hjältarna och skurkarna upp i en enda stor röra.
Ja, för det är just vad Pirates of the Caribbean: At Worlds End är: En stor och förvisso ganska lustig röra. Men det är just det filmen faller på. Efter två timmar är jag trött av alla dyra specialeffekter, snabba repliker och en klippning som passar bättre i en video av Brittney Spears än i en bio-film.
Det är egentligen inte dåligt. Absolut inte. Problemet är att det är för mycket. FÖR MYCKET! Jag tyckte Sagan om ringen innehöll för mycket på för kort tid, ett problem som enkelt löstes genom att se om filmerna. Flera gånger.
Pirates of the Caribbean: At Worlds End vill jag inte se om.
Men nu klagar jag kanske lite väl mycket. Det var en rolig film med en mängd duktiga skådespelare: Johnny Depp, Geoffrey Rush (som jag senast såg i Elizabeth i en fullständigt annorlunda roll), Stellan Skarsgård, Yun-Fat Chow och Bill Nighy (vars ansikte man äntligen får se bakom alla tentakler).
Andra ramlar pladask i sina roller. Framförallt hade filmen mått bättre av att slippa Keira Knightly, som är imponerande oinspirerande i sitt misslyckade teatraliska skådespel, och Naomie Harris vars porträtt av en voodoo-prästinna slash havsgudinna faller helt på att hon ser ut som en goth-sminkad Lauryn Hill-kopia.Bäst av allt, och det jag såg mest fram emot, var Keith Richards i rollen som Depps far. Trots att han bara var med i två scener, varav den sista endast var några sorgliga sekunder lång, lyste han upp ensembeln med sin nerdrogade galenskap.
Även om manuset var i löjligaste laget klämde regissör och producenter, de senare vilka lär ha haft ovanligt mycket inflytande med tanke på produktionen, in flera guldkon. Att se Johnny Depp samtala med sig själv för att slutligen kommendera ett skepp framburet av krabbor var bara det värt en biobiljett.
Pirates of the Caribbean: At Worlds End var just det som lovades, en sevärd matiné med flashiga effekter och roliga slagsmål. Tyvärr är den för påkostad för sitt eget bästa, vilket gör att skådespelartalangerna hamnar i skymundan. När Barbarossa pekar ut till havs och säger "That's my ship!" och Sparrow svarar "That must be a tiny ship. I can't see it because the Black Pearl is blocking my view," talar de egentligen om budgeten som lägger allt annat i skugga. Regissören Gore Verbinski är i min mening en typisk "Hollywood sell out" som bara gör garanterade kassasuccéer.
Tre swashbucklande monstertomtar till Pirates of the Caribbean: At Worlds End. Är du mer sugen på pirater så kika här under. En stor favoritsång som aldrig gör en besviken:
Monstertomtens betyg:
