Jag är inget vidare duktig på FPS-spel. Faktum är att jag är riktigt riktigt dålig. på dem Samtidigt tycker jag att det kan vara ganska kul att springa runt och skjuta med stora tuffa vapen och se artificiella fiender falla till höger och vönster.

Half-Life 2 (med expansionerna Episode 1 och 2) ger den där tillfredställelsen samtidigt som man följer en enkel men väl utvecklad historia. Det känns som om man springer runt i en komplex värld och trots att det endast finns en stig att följa är detaljrikedomen tillräcklig för att roa mig.

Det enda jag vill klaga på är just det att spelet känns så kort. Jag vill ha mer och veta mer. Det är för spännande för att sluta i en sådan förbannad cliffhanger som Episode 2 presenterar. Den planerade Episode 3 dröjer och historien väntas inte fortsätta förrän Half-Life 3 släpps... när det nu blir.

Nu är ju Half-Life ett VÄLDIGT gammalt spel. Eftersom jag "missade" det när spelet kom och därefter aldrig haft större intresse för varken originalet eller uppföljaren har det dröjt ända till nu innan jag kände mig manad.

Spännande är att trots mer än tio år på nacken finner jag nöje i att springa runt och skjuta på halvtaskiga polygonmonster. Den uråldriga grafiken glömmer man tack vare härlig spelkänsla. Förvisso förväntade jag mig lite mer av storyn, men på det hela är Half-Life en positiv upplevelse.

The Thrawn Trilogy är baserad på tre böcker av Timothy Zahn. Historien utspelar sig kort efter sista filmen och Imperiet ligger i spillror. Dock har en viss Admiral Thrawn lyckats ena stora delar av Imperiets kringströdda trupper. Nu står Nya Republiken inför sin första stora utmaning.

Det märks ganska tydligt att The Thrawn Trilogy bygger på tre böcker eftersom historien stundom gör stora hopp i händelseförloppet och logiken. Det är saker som lämnats utanför i omvandlingen till serie och där tappr man en hel del av läsarglädjen. Istället känns The Thrawn Trilogy urvattnad och lite småtråkig, trots en till synes stor detaljrikedom och noggrant upplaggd intrig. Inte heller teckningarna är särskillt uphetsande.

Efter att ha sett första avsnittet av Spartacus: Blood and Sand började jag spy galla över serien. Den kändes mest som en svag kopia av 300, som försökte lyfta det dåliga hantverket med hjälp av mycket datoranimerat blod och bara bröst.

Jag tycker fortfarande att pilotavsnittet var ganska dåligt. Dessutom hävdar jag, trots mitt kön, att fokus på nakna kvinnor i serien är lite väl överdrivet.

Men i vä ntan på serier så som Dexter och True Blood fortsatte familjen tiita på Spartacus: Blood and Sand, och serien växte för att tillslut bli riktigt bra. Våldet och nakenheten bestod, tycka vad man vill om det. Men storyn och intrigerna som utveklades bl ev med tiden riktigt spännande.

Karaktärer som till att börja med bara var ett par tuttar och en rumpa eller en ansamling muskler i änden på ett svärd fick mer och mer personlighet. Crixus, för att ta ett exempel, kändes lite som en modern version av Arnold Schwarzenegger - bodybuilding utan skådespelartalang. Men snart insåg jag att det låg mer bakom knuttens stenansikte och oneliners, vilket så småningom gjorde honom spännande att följa.

Spartacus: Blood and Sand är inte en av de bästa TV-serier jag sett, men under omständigheterna rikgtigt njutbar. Våldet och snusket gör att den är åtskilligt mindre barnvänlig än de flesta andra serier... men vad tusan. Sonen är bara ett år gammal och fattar ändå inte någonting av vad han ser.


Monstertomtens betyg:

En bild säger allt. Shockwave i nya Transformers-filmen!

Guillermo del Torro har gjort flera uppmärksammade filmer på senare tid. Pans labyrint och Hellboy har de flesta sett eller åtminstone hört talas om. The Devil's Backbone, eller El espinazo del diablo som den heter i spansk originaltitel, är en av del Torros första filmer, den han gjorde efter Mimic.

Historien kretsar kring ett litet barnhem på den spanska landsbygden där inbördeskriget känns ganska avlägset. Dit kommer pojken Carlos som först inte riktigt passar in. Snart början han dock ana att det spökar på barnhemmet. Samma dag som en bomb föll ner på den stora innergården försvann nämligen Santi, ett av barnhemsbarnen, och nu är han tillbaka för att ta hämnd. Med hjälp av sina jämnåriga bestämmer sig Carlos för att hjälpa den osalige anden.

Man känner vid att El espinazo del diablo är en film av Guillermo del Torro. Det är vackert och välgjort. Tyvärr är storyn inte särskilt engegerande. Det är en film som är värd att se men ingen fullpottare.

 

Spelade ett underbart Lovecraft-spel förra helgen. Mansion of Madness innehåller allt jag vill ha i ett brädspel och lockar åtskilligt mer än genre-klassikern Arkham Horror. Dessutom ingår en uppsjö underbara plastmodeller. De två groteska Cthonians är de första att målas upp av mig.

Jag har ju läst alla Harry Potter-böckerna och tycker egentligen att de hela tiden blivit sämre och sämre. Sista boken, Dödsrelikerna, har delats upp i två delar inför filmatiseringen. Det känns som om Warner Brothers är rädda att förlora sin pengako och därför drar ut på en redan ganska urvattnad historia.

Harry Potter och hans två kompisar, Hermione och Ron, äventyrar England runt för att hitta horrokruxer och dödsreliker. Det är lite småvirrigt och emellanåt och tempot är otroligt långsamt. Bäst av allt är Nick Caves "O Children" som Harry och Hermione dansar till. För alla som inte prövat att dansa till Nick Cave så kan jag berätta att det är ganska svårt. Således ser de två hjältarnas ömma ögonblick i varandras armar ganska löjliga ut. Men vi får i alla fall höra Nick Cave.

Det finns inte så mycket mer att säga. Harry Potter är Harry Potter och som matiné är det inget fel på Harry Potter and the Deathly Hallows. Gillar man de tidigare filmerna blir man inte besviken. För den som redan tröttnat på den töntige trollkarlsstudenten ska man undvika den här rullen med alla medel.

Mina relationer till Snabba Cash är två. För det första har jag en god vän som jobbade med filmen. Hans dåvarande flickvän var med på en av festerna som illustrerades i filemen och rent allmänt har vi fått höra skvaller från inspelningen. För det andra köpte jag Gängkrig 142 så snart den släpptes ut på marknaden. En välgjord svensk serieroman tillhör inte vanligheten och jag blev inte besviken. Serien är den tredje delen i Jens Lapidius Stockholm Noir-serie i vilken romanen Snabba Cash är den första.

Filmen kretsar kring juridikstudenten J.V. som gör allt för att passa in bland bratsen i Stockholm. Han kör svarttaxi, skriver andras uppsatser och sysslar allmänt med småkriminella extraknäck för att ha råd. När några tyngre kriminella typer ledda av den våldsbenägna Amu Karim vill ha med J.V. på en riktigt stor grej har han svårt att tacka nej. Snabbt dras han in i en hänsynslös kriminell värld där ingen går att lita på.

Snabba Cash är en obehaglig film. Riktigt obehaglig. Den rädsla som J.V. känner utvecklas snart till panik och allt detta överförs på tittaren. Värst av allt är att det hela upplevs som så verkligt. Det känns som om händerlserna i filmen visar på vad som sker i den svenska undre världen varje dag. Karaktärer, intriger och händelser är inte Hollywoodiserade. Actionen är snabb och brutal.

Som frugan min sa: Det här är ingen må bra-film. Men fan vad bra den var!


Monstertomtens betyg:

Det har knappast undgått någon som känner mig att jag fastnat i RTS-spelet Starcraft 2. Dawn of War 2 ger en helt annan vinkling på genren. Istället för basbyggande har man här ett fåtal grupper med soldater som sakta men säkert utvecklas under kampanjens gång. Man utrustar dem med vapen som står att finna under scenarierna och ser till att varje enskild enhet presterar till sin fulla potential för att klara horderna av fiender som stormar mot dem.

Världen i Dawn of War 2 är hämtad ur Warhammer 40k-universumet. Du kontrollerar soldater ur de mystiska Blood Raven Space Marines och fienderna som bekämpas är Tyranids, Eldar och Orks. De sistnämnda är mina klara favoriter då jag samlar och målar dem som miniatyrer.

Storyn är relativt ointresant och centreras kring en Tyranid-invasion. Dessutom är många av uppdragen något repetitiva och efter att jag nått xp-capen blev de riktigt tråkiga. Samtidigt är det fantastiskt att få spela i Warhammer 40k-världen och med tre squads i Terminator Armor och en bulkig Dreadnought är det riktigt häftigt att skjuta sig genom fiende efter fiende.

Dawn of War II är inte riktigt min typ av spel, ändå var jag fast från början till slut. Underhållande och beroendeframkallande. Expansionen installeras nu medan jag skriver.