Hur vanligt är det med ryska filmer. Okej, ganska vanligt. Men man ser dem aldrig. Antikiller, regisserad av Yegor Konchalovsky, är hur som helst en rysk actionfilm. Den ska ha gått riktigt bra i hemlandet... och det kan man väl förstå.

Själv köper jag inte helt och hållet Antikiller, som känns som en halvtaskig hollywoodrulle på ryska. Men det är ryskan som förgyller. De små snyttarna av östeuropeisk kultur gör filmen sevärd. I övrigt är Yuri Kotsenko, som spelar huvudpersonen Lis, extremt hård, så som actionhjältar bara kunde vara på åttiotalet.

Tre väldigt röda tomtar till Antikiller från 2002. Själv tänker jag hålla ögonen öppna för uppföljaren.

Det var inte utan rejäl övertalning som jag bänkade mig med den här mastodontfilmen på nästan tre timmar. I flera års tid har jag bestämt hävdat att om jag ska se Sound of Music ska det vara i den koreanska versionen. Den där all musik är bortklippt.

Således ledde ett mått nyfikenhet och flera tjog snällhet mig till att faktiskt se den förbannade musikalen. Faktum är att jag gillade den. Visst sjunger de hela tiden och visst är familjen Crap (oh, nej Trapp) ariska så det står härliga till, men det är värt att spendera tre timmar i onödan bara för att få se scenen med dockteater. På något sätt är Robert Wises film från 1965 en symbol för dåtidens filmindustri. Till på köpet liknar Julie Andrews Maria en klasskamrat, samma frisyr och samma underbara (*hrmmm*) käckhet. Tja, ska man bli förskolefröken så ska man.

Jag vill inte gå så långt som att säga att jag skulle se den på sing-a-long-bio, eller ens se om den, men det blev en trevlig kväll och filmen får tre starka homosexuella tomtar. 

Följande står på DVD:ns baksida. Parenteserna är mina egna.

"Plats: London sett genom ögonen på den stillsamme låssmeden Abe (som knarkar och begår brott).
Tid: Inte Abes bästa dag (OK, den kan jag gå med på).

Inget av följande saker stod på Abes önskelista:

1) Mimi, hans spanska flickvän, berättar att hon är gravid och flyr därpå till Madrid (Stämmer... men ändå inte.)
2) Hejduken Danny Devine ger honom 24 timmar att betala tillbaka sin skuld, om han inte vill att de 24 timmarna ska bli hans sista (Devine är ingen hejduk, han är en lånehaj. Han ställer aldrig några ultimatum eller ger en tidsfrist.)
3) Han råkar byta mobiltelefon med den neurotiske mördaren Lynch.
4) Han hamnar på dödslistan hos minst två lönnmördare (Det finns allt som allt två lönnmördare i filmen och Abe hamnar bara på den enes dödslista.)
5) Han får order att ha ihjäl "Dead Fish" (What! Det får han inte alls. Till på köpet heter killen Fish och han ska dö, därav Dead Fish... )"

På DVD:ns framsida ser man Robert Carlyle med två pistoler. Varför!?! Han har ju inga pistoler i filmen! Var är huvudpersonen på omslaget? Åh, javisst, bara kändisar och en naken brud, vad hon nu har där att göra.

Filmen lever på sina stora namn, Robert Carlyle, Gary Oldman och Billy Zane. Regissören och manusförfattaren, Carley Stadler (må han aldrig göra en film igen), låter dem flippa ur med vars en galen karaktär. Där tar filmen slut, blir tråkig, ointressant och bara dålig. Dead Fish är verkligen som en död fisk.

Jag har aldrig varit särskilt förjust i engelska filmer (eller engelska gangsterfilmer), men den här tar priset. Snatch och Lock Stock i all ära, men det här är pinsamt. En monsteromte svingar två tunga jävla deagles.

Nu har jag äntligen läst igenom hela 300, i sitt orginalformat... som serie. Först och främst måste jag påpeka hur makalöst väl man följt serien när man gjort filmen. Otroligt.

Tråkigare är att seriealbumet inte uppfyllde mina förväntningar. Visst, de var skyhöga, men ändå. Lite besviken blev jag.

Frank Millers tecknarstil bruka falla mig i smaken. Jag gillar hans sätt att leka med kontrasterna. Troligen ligger förtjusningen delvis i att jag själv tecknar med liknande stil, när jag lägger den sidan till. Det är lite naivistiskt... och lite tillkortakommande. Något som är tydligt i 300. Grafiskt snygg men ofta bristande i den grundläggande tecknarstilen.

Det är absolut en bra serie, tro inte att jag inte tycker det, men filmen hade ett otroligt mycket större djup och överglänste serien på så gott som alla punkter. Självklart ska Frank Miller (och Lynn Varley som färglade) ha en eloge för gott arbete. Många av de Tarrantinoliknande replikerna i filmen är ju rakt av hämtade från serien.

Tre något besvikna och småfeta monsteromtar konstaterar att det egentligen var ganska väntat.

Nu är det ju ett tag sedan 300 hade premiär, men filmen är den mest lysande stjärnan på mycket länge. Inför Sin City sade en recensent att hon tyckte att filmen började bra med brudar, våld och tuffa grabbar. Sedan fortsatte det bara och recensenten tröttnade.

Ungefär så är även 300. Frank Miller har ju varit i farten igen och till skillnad från Alan Moore, experten på kluriga historier, har han en fingertoppskänsla för välkoreograferat våld.

300 lättklädda greker har aldrig sett så bra ut. Regisserar gör Zack Snyder, som även ska regissera The Watchmen. FEM maskulina monstertomtar till 300.

Har inte skrivit på en halv evighet. Varför? Tja, har man inte tid så har man inte tid. Tänker dock ta upp någonstans där jag lämnade. Faktum är att jag varken läst särskilt mycket serier eller sett särskilt mycket film, så det blir inte särskilt svårt att komma i kapp.