Jag har sett min beskärda del av Morden i Midsomer, framförallt tack vare min älskade sambos stora kärlek för serien. Nu när några stora kvällstidningar ger ut de fyra första säsongerna på DVD börjar självklart bokhyllan fyllas på med film efter film.

Skrivet i blod är den andra filmen i första säsongen och en av de ruggigaste och bästa avsnitten jag någonsin sett. Handlingen utspelar sig kring en liten författarcirkel fylld med märkliga och excentriska män och kvinnor. När en välkänd författare bjuds in för att hålla en föreläsning flyter mörka hemligheter sakta mot ytan.


Monstertomtens betyg:

I denna serie om fem delar får läsaren dels möta de två jedi-lärlingarna Ulic och Cal Qel-Droma när de skickas iväg på sitt första riktiga uppdrag, att medla fred på en planet där strider mellan en jättestad och denna stads utstötta pågått under hundratals år. De finner snart att den mörka sidan av kraften har ett finger med i spelet.

Dessutom stiftar man bekantskap med Nomi Sunrider, en kvinna som inte vill något annat än att hon och hennes familj får leva i fred, men genom ett ödets nyck, eller kraften, tvingas bli en jedi.

Båda historierna är gediget berättade. De är korta men intensiva, fyllda med intressanta karaktäre och biepisoder. De är inte överväldigande vältecknade men kvaliteten är bra nog för att inte störa och några gånger är bilderna till och med riktigt imponerande.



Monstertomtens betyg:

I Star Wars - Tales of the Jedi Knights - Fall of the Sith Empire av Dark HorseComics fortsätter historien som påbörjades i Golden age of the Sith. Joro Daragon har flytt Sith-imperiet och är påväg tillbaka till republiken. Det hon inte vet är att en hel armada av ondskefulla skepp följer henne, ledda av ingen mindre än hennes bror Gav och Lord Naga Sadow. Resultatet blir det värsta krig galaxen någonsin upplevt.

Fall of the Sith Empire faller både vad det gäller manus och bild. Historien, som har en enorm potential, förefaller ganska tunn och tråkig. Intrigerna är ologiska och slutstriden ganska töntig. Dessutom lyckas hjältarna lura ärkeskurken Sadow på ett så pass löjeväckande sätt att man verkligen undrar hur han trots sin uppenbara naivitet och låga intelligens kunnat bli Dark Lord.

Inte heller teckningarna är glädjande. De är enkelt ritade, utan vare sig detaljrikedom eller känsla. Tomma bakgrunder och slarvigt ritade gadgets gör att Star Wars-universat känn väldigt genomskinligt. Med andra ord är det här inte en serie att rekomendera för andra än inbitna Star Wars-fans.

Monstertomtens betyg:

Det bästa med The Bourne Ultimatum, den tredje filmen i serien om superagenten Jason Bourne, är en av filmaffischerna. Matt Damon, som spelar huvudrollen ser svettig, skitig och hård ut. Samtidigt kan Matt Damon inte se varken hård elelr tuff ut alls. Således blir omslaget något av en parafras på sig själv.

Filmen i sig lever inte upp till ettans höga klass men är flera nivåer höge än tvåan, vilket är tur. Bourne beger sig nu till USA för att ta reda på vem han egentligen är. Som motpart har han dels den skurkaktiga CIA-chefen Noah Vosen, spelad av David Straithairn, och dels sin enda konkurrent vad det gäller finurligt tänkande, Pamela Landy, spelad av Joan Allen.

Filmen avslöjar en hel del om Jason Bournes förflutna och den innehåller mycket av den intensiva action som Bourne-filmerna har som kännetecken. Dessutom lämnas flera trådar hängande, så en uppföljare är nog att vänta.

Dessutom bör det påpekas att regissören, Paul Greengrass, 2002 gjorde filmen Bloody Sunday som handlar om den irländska medborgarrättsrörelsen och massakern i den lilla staden Derry som blåste liv i IRA:s blodiga kamp. Filmen får en att hamna mitt i kampen och är något av det mest engegerande jag sett på film.


Monstertomtens betyg:

Thorgals, Aricias och Jolans stuga är äntligen uppgyggd igen efter det att Alinoë brände ner den. Men friden hinner inte ens över tröskeln förrän Jolan och Träbenet kidnappas av brutala rövare. Samtidigt uppenbarar sig Kriss från Valinor och lovar Thorgal de bortrövade åter om han hjälper henne med ett mycket svårt uppdrag. Det hela leder dem på en flygande färd över Atlanten och till Latinamerikas djupa djungler.

Landet Qa har getts ut dels som ett eget album från Epix och dels i Fantomen 1 och 2, 1999. Således finns det alla möjligheter att komma över denna förtäffliga serie på antikvariat och loppisar. Berättelsen avslutas dock på inga sätt i Landet Qa utan fortsätter i Tanatlocs ögon, Den onde gudens stad och Mellan himmel och jord.

Monstertomtens betyg:

Det svarta guldet är den Tintin-serie som Hergé gjorde om flest gånger och med störst skillnad mellan versionerna. Han började publicera serien redan då andra världskriget startade men tvingades överge äventyret i och med tidningen Le Petite Vingtiémes nedläggning.

Många år senare tog han åter upp äventyret. Vid det laget hade kända figurer som Haddock och professor Kalkyl trätt in i Tintins värld och dessa bakades på mer eller mindre passande sätt in i historien, något som karikeras då Haddock i slutet av äventyret försöker förklara för Tintin hur han hamnat i arabstaten där handlingen utspelar sig.

Det svarta guldet är en av mina personliga favoriter och innehåller både humor och action. Väl värd att läsa.


Monstertomtens betyg:

Uppföljaren till den otroligt bra The Bourne Identity är tyvärr inte alls lika genial. I The Bourne Supremacy har man bytt regissör från Doug Liman till Paul Greengrass, ytterligare en av Hollywoods många producent-regissör-wannabes. Och trots att filmen, precis som sin föregångare, är baserad på en av Robert Ludlums böcker känns den som en klen fotostatkopia.

Filmen inleds med att Jason Bourne, spelad av Matt Damon, utsätts för en komplott för att få det att se ut som om han begått ett grovt brott. Han dras åter in i CIA:s förehavanden. Tyvärr dör den mest sympatiska karaktären, Marie som spelas av Franka Potente, tidigt i filmen och det hela blir någon form av halvtaskig hämnd-rulle med ett sannerligen mediokert slut passande en film med Steven Seagal.

Det hela blir tyvärr inte bättre av att alla sa att The Bourne Supremacy var bättre än The Bourne Identity ... eller kanske är det just de icke uppfyllda förväntningarna som får mig att känna sådan besvikelse. Hur som hellst är det en hyffsad actionrulle men inte så fasligt mycket mer.


Monstertomtens betyg:

Dubbelalbumet De sju kristallkulorna och Solens tempel anses av många Hergé-fans vara det bästa Tintin-äventyret av alla. Det innehåller en avancerat uppbyggd historia och Hergés mystiska inlägg är fullt utvecklade.

Precis som i dubbel-albumet Enhörningens hemlighet och Rackham den Rödes skatt är den första delen relativt fri med knepiga problem och många lösa trådar. I den andra delen blir historien genast mer linjär och leder i rak linje mot upplösningen.

Monstertomtens betyg:

Efter flera minuters febrilt sökande i alla DVD-hyllor i videobutiken gjorde jag det desperata: Jag frågade expiditen efter filmerna jag sökte.

För någon vecka sedan visade programmet Antikdäckarna en stor loppmarknad i Bryssel. Det visades också ett kort inslag om just Tintin i samband med begagnade serier. Spännande är att just den loppmarknad som besöktes i programmet figurerar i inledningen till Enhörningens hemlighet.

På loppmarknaden finner Tintin ett modellfartyg, något som visar sig vara en avbildning av kapten Haddocks förfaders skepp. Detta blir upptakten till en jakt på ytterligare två modellskepp och den hemlighet som finns dold i dem.

Rackham den rödes skatt tar vid när Tintin och kapten Haddock löst mysteriet med Enhörningen och ger sig uti söderhavet på skattjakt. Här dyker proffessor Kalkyl upp för första gången som den kluriga men ack så hörselskadade skaparen av en undervattensbåt i formen av en haj.

Bilderna håller som vanligt hög kvalitet. Hergé låter sina studier av förlagorna djupna allt mer och det är en fröjd att se bildspråket när skattsökarna vinglar runt på en vakert tecknad båt. Dock är äventyret emellanåt lite väl fattigt och hade kunnat göras åtskilligt mer spännande och fantasieggande. På det hela taget är det två gedigna album, vilket inte är annat än väntat. Dessutom får vi svaret på varför fyllbulten Haddock äger ett slott.


Monstertomtens betyg:

Jag snubblade häromdagen på The NGE Fan-geeks Commentary Project, en hemsida som går igenom alla avsnitten av animen Neon Genesis Evangelion, klipp för klipp. Där diskuteras allt från ljud till bildspråk och små obetydliga detaljer. Helt galet!

Dessutom hittade jag en kille som byggt NGE-saker i LEGO. Här bredvid ser ni EVA 01.

När man tittar på omslaget till Lady in the Water får man känslan av att det är en mystifierande berättelse i en magisk värld med myriader av märkliga väsen och varelser.

Aaargh! Så är det verkligen inte. Filmen utspelar sig i ett förvisso märkligt men utomordentligt tråkigt hyreshus i Philadelphia. Där kan uppenbarligen alla få husrum eftersom det finns allt från hasch-tomtar till enorma mexikanska familjer och filmrecensenter. Till på köpet har de en stor pool som är till för alla och bortom den vildvuxna gräsmattan ligger en skog ... mitt i Philadelhpia?

Om Lady in the Water varit en film med känsla hade allt det här varit ursäktat. Men filmen saknar all den magi som flera av M. Knight Shyamalans tidigare filmer har. Den är tråkig, osammanhängande och ofta fruktansvärt töntig. Med aspirationer att visa på magin-i-vardagen-som-vi-bara-måste-öppna-ögonen-för- att-se visar den istället på västvärldens okuvliga behov av löjlig och förnedrande sentimentalitet.

Ibland märker man av viljan att skapa en av Shyamalans berömda aha-upplevelser, som den att Bruce Willis är död i Sjätte sinnet, att Samuel L. Jackson är skurken i Unbreakable och att byn i The Village är ett enda stort experiment, men det fungerar inte här. När den lille idiotiske pojken från Heroes börjar spå i flingpaket har i alla fall min gräns blivit nådd. Dessutom gör regissören sin obligatoriska cameo, men tar nu platsen som "den utvalda räddaren av hela mänskligheten". Herre Gud, vad dåligt det är!

Det är inte ofta jag somnar ifrån en film, men det gjorde jag med Lady in the Water. Självklart såg jag färdigt den nästa dag, men den blev inte bättre av det. Se gärna M. Knight Shyamalans andra filmer. De bjuder på flera timmars bra hollywoodmystik. Men den här filmen ska förpassas så långt bort som det bara går från allt vad filmälskare heter.


Monstertomtens betyg:

För en herrans massa år sedan, på den tiden när jag ville lära mig allt om film, fick jag tag på ett filmmanus om den enda överlevande efter en katastrof som utplånat mänskligheten. Manuset hette I Am Legend, och är baserad åp en bok av Richard Matheson, men blev aldrig film ... förräns nu. Märkligt men nu har manuset jag läste för sisådär tio-femton år sedan blivit värsta hollywoodjätten med Will Smith i huvudrollen. Kanske inte så jag föreställde mig det då, men det ska ändå bli spännande att se vad som egentligen blev av ett av de manus som lärde mig skriva manus själv. Kolla in den officeiella hemsidan här.

Det är härligt att det går att göra bra svensk film. Arn - Temeplriddaren är verkligen ett bevis på att vi kan producera annat än tramsiga förvecklingskomedier och romantiserade dramer. Colin Nutley har tidigare visat hur dålig svensk film är. Nu visar Peter Flinth hur bra den faktiskt kan bli. Ett bevis på att Svensk Filmindustris omstrukturering av sin budget fungerar: Färre filmer men med högre budget.

Ja, Arn - Tempelriddaren är den dyraste svenska filmen hittills med en budget på ungefär 200 miljoner kronor. Äventyret är baserat på Jan Guillous bok med samma namn och ytterligare två Arn-filmer är att vänta så småningom, i numera klassiskt Sagan om ringen-manér.

Berättelsen i sig är ganska banal. Den handlar om vad åtskilliga andra historiska filmer handlar om: Förbjuden kärlek och krig. Vidare tycker jag mig hela tiden höra Guillous röst läsa de ofta teatraliskt omöjliga replikerna. Dessutom kämpar den med barnskådespelarna, vars trovärdighet och känsla lämnar mycket att önska.

Men det gör inget. Filmen är enkel men däri ligger även charmen. Gediget skådespeleri från svenska skådespelareliten blandas med härliga internationella skådespelare. Bara en sådan sak som att man talar de språken som karaktärerna faktiskt talar (svenska, latin, engelska, franska och arabiska) skiljer Arn från majoriteten av de Hollywood-producerade vidundren. Men så är filmen framförallt gjord för en något intelligentare publik också.

Dessutom ser inte skådespelarna ut som en samling Orlando Blooms och Gwyneth Paltrows. De har skavanker, är skitiga och ser allmänt ut som människor gör. Ja, bortsett från tempelriddarkläder och andra medeltida attiraljer, så klart.

Arn - Tempelridadren är väl värd att se och det gärna på bio. Detta är definitivt en film, som tillsammans med de två kommande uppföljarna, kommer gå till svensk filmhistoria.

Monstertomtens betyg:

Den nionde delen i NGE-sagan introducerar en ny karaktär, Kaworu Nagisa, det femte barnet. Samtidigt fortsätter intrigerna i NERV och berättelsen börjar märkbart närma sig slutet.

Då flera av de stora karaktärerna på ett eller annat sätt plockats bort, genom dödsfall eller medvetslöshet, får Shinji äntligen lite mer utrymme. Han överröstas inte av de skrikiga birollerna längre och det är härligt att få lära känna honom lite bättre.


Monstertomtens betyg:

Nu har den kommit ... och gått. Jag pratar om den sista Harry Potter-boken. Vad jag än kan ha sagt i svagare ögonblick har jag ändå slukat böckerna med hull och hår och för vad de är. Harry Potter och Dödsrelikerna, som är den sista av sju, avslutar historien på ett mörkt och blodigt sätt.

I förra boken, Harry Potter och Halvblodsprinsen, skrev J.K. Rowlings om hur Dumbledore, Harrys beskyddare, dog. I denna avslutande del flyter blodet i strida strömmar för vär hjälte med blxtärr i pannan ger sig ut på jakt efter de olika delarna av den onde Voldemorts själ, de så kallade horrokruxerna.

Harry Potter och Dödsrelikerna är den absolut bästa av böckerna. Det är egentligen inte så märkligt med tanke på att jag egentligen hamnar rejält utanför målgruppens ålder och den här boken är den i hästväg mörkaste.

Det största problemet, ett problem som jag anser att Rowlings faktiskt brottas med i de flesta av sina böcker, har att göra med logik. Jag ska inte avslöja vad som händer, för de av er som ännu lyckats undvika det, men om man nystar i historien och olika betydelsfulla personers agerande finns det helt enkelt ingen logik i det de gör eller gjort.

Ändå är Harry Potter och Dödsrelikerna väl värd att läsa, särskilt om man som jag läst de tidigare böckerna i serien. Den innehåller samma magi och mystik blandat med finurliga och roliga galenskaper som de tidigare böckerna.


Monstertomtens betyg: