Snabba Cash

Mina relationer till Snabba Cash är två. För det första har jag en god vän som jobbade med filmen. Hans dåvarande flickvän var med på en av festerna som illustrerades i filemen och rent allmänt har vi fått höra skvaller från inspelningen. För det andra köpte jag Gängkrig 142 så snart den släpptes ut på marknaden. En välgjord svensk serieroman tillhör inte vanligheten och jag blev inte besviken. Serien är den tredje delen i Jens Lapidius Stockholm Noir-serie i vilken romanen Snabba Cash är den första.

Filmen kretsar kring juridikstudenten J.V. som gör allt för att passa in bland bratsen i Stockholm. Han kör svarttaxi, skriver andras uppsatser och sysslar allmänt med småkriminella extraknäck för att ha råd. När några tyngre kriminella typer ledda av den våldsbenägna Amu Karim vill ha med J.V. på en riktigt stor grej har han svårt att tacka nej. Snabbt dras han in i en hänsynslös kriminell värld där ingen går att lita på.

Snabba Cash är en obehaglig film. Riktigt obehaglig. Den rädsla som J.V. känner utvecklas snart till panik och allt detta överförs på tittaren. Värst av allt är att det hela upplevs som så verkligt. Det känns som om händerlserna i filmen visar på vad som sker i den svenska undre världen varje dag. Karaktärer, intriger och händelser är inte Hollywoodiserade. Actionen är snabb och brutal.

Som frugan min sa: Det här är ingen må bra-film. Men fan vad bra den var!


Monstertomtens betyg:



The Wrestler

Darren Aronofky är en av de mest briljanta filmskaparna någonsin. Det är underbart att han har en lång karriär framför sig och geniala filmer så som The Fountain och Requiem for a Dream i bagaget.

The Wrestler handlar om den åldrande showbrottaren Randy, spelad av Mickey Rourke, vars kropp och sociala liv sjunger på sista versen. Det är en tragisk historia om vad som är värt att leva för och vad man väljer att försaka för berömmelsen, hur flyktig den än må vara.

Underbar och otäck. Sorglig och rörande. Det här är en film att se om man inte känner för en "feel good" utan en "feel bad". Låter kanske knepigt, men The Wrestler är ruskigt bra!


Monstertomtens betyg:


The Indian Runner

Att SVT hade "filmklubb" har gått mig helt förbi. Och eftersom jag faktiskt ser väldigt lite TV kom det lite som en härlig överraskningsdessert efter maten att de nu skulle visa Sean Penns filmdebut. Vilken film det sedan var! Temat är det klassiska Kain och Abel-bråket. En broder förlorar sin gård och blir polis. Den andre, byns buse, åker till Vietnam och kommer tillbaks värre än tidigare. Trots kärleken dem emellan är  de som natt och dag, oförenliga. The Indian Runner är en underbar film och jag ska erkänna att det gräts en skvätt duer eftertexterna. Helt klart värd att se!


Monstertomtens betyg:

This is England

This is England är en film om den tidiga skinhead-rörelsen i England. Den berättar en varm men stundtals skrämmande berättelse om vänskap, utanförskap och en groende främlingsfientlighet. Det handlar om mod men också om stor feghet. Filmens huvudroll spelas fantastiskt av unge Thomas Turgoose och alla de andra rollbesättningarna är fullständigt klockrena. Det här är en av de bästa filmer jag sett på länge och hamnar på min permanenta rekomendations-lista. Se den!


Monstertomtens betyg:

The Football Factory

The Football Factory är en lite märklig komedi/drama som Tommy Johnnson, ett stort Chelsea-fan och hängiven medlem i en av klubbens firmor. Man får följa honom på en brutal och okänslig resa genom våld, sex och droger. Det finns inget förskönande i historien, men å andra sidan rycker Tommy tillslut på axlarna och tycker att det är så här man ska leva livet. Sensmoral eller inte är det en film fylld av osympatiska typer (inte minst sagt huvudrollsinnehavaren själv) och en märklig relation till supportervåldet.


Monstertomtens betyg:

Precious

Precious växer upp i 80-talets Harlem. Hon väntar sitt andra barn med sin egen far och hennes mor misshandlar henne både fysiskt och psykiskt. Samtidigt går hon i skolan utan att lära sig någonting. Men hon får möjlighet att börja i en specialskola och tar chansen.

Det här är en kärleksfull och skrämmande film om hur människor far illa. Men Precious visar även på den styrka som var och en bär inom sig men ofta måste lockas fram. Det här är verkligen en film jag rekomenderar alla att se.


Monstertomtens betyg:

The Countess

The Countess handlar om den (inte så) ondskefulla grevinnan Bathory som under sin levnad i 1500-talets Ungern lät mörda hundratals jungfrur för att bada i deras blod. Filmen är regisserad och skriven av Julie Delpy, som även spelar huvudrollen.

Trots att det är en potentiellt spännande och mörk historia faller den pladask. Det är verkligen ett rejält magplask. Regin är utomordentligt värdelös och därefter blir klippning och tempo inte något bättre. Nej, det är en brutal historie, men Delpy förvandlar den till en något töntig och långsam berättelse. Ja, trots att filmen bara är dryga en och en halv timme känns den faktiskt långtråkig. Blod och ond bråd död är begränsat, trots att det ju egentligen är detta som ska stå i foku. Eller, tja, kanske är det kärlekshistorien som är det viktigaste, men inte ens där får jag något av det jag vill ha. Nej, "grevinnan" känns som ett illa spelat spån.

Och den usla taglinen säger egentligen allt: She sacrificed all for love... and others for beauty. Att filmen alls fått 6,3 på Imdb är förvånande.


Monstertomtens betyg:

Inglorious Basterds


Jag är ett stort Tarrantino-fan och Inglorious Basterds gör mig inte besviken. Det finns de klassiska filmreferenserna (varav den absolut bästa är filmens "western"-inledning med med fransk touch), brutalt våld och en stor nypa fotfetischism. Enda problemet var väl att filmen var för lång för sin tunna story. Tarrantinos dioaloger i all ära, men hade det plockats bort 35-45 minuter vore mitt betyg högre.


Monstertomtens betyg:

Pi

Nu har jag fått se Darren Aronofskys indiefilmdebut i form av den svartvita mardrömmen Pi. Mardröm med tanke på att man får följa den psykotiske Max Cohen i dennes jakt på numret som förklarar universum. Det här är inte i klass med hans andra filmer, men berättarstilen är igenkännbar. Ljud och bild spelar mot varandra för att skapa tillvaron i en galen och paranoid värld där ingenting egentligen känns tryggt eller rätt.

Monstertomtens betyg:

Transamerica

Felicity Huffman, mer känd som Lynette i Desperate Housewifes, spelar den transexuella Bree som snart ska genomgå den slutliga operationen för att bli kvinna. Hennes redan desperata liv ställs på sin ända när hon får reda på att hon har en tonårsson.

Filmen nominerades till två oscars och känns så pretentiös som det bara går. Dock brukar pretentioner leda till något bra, men Transamerica känns bara som en töntig roadtrip utan känsla. Det är inte skådisarnas fel. Snarare har regissören Duncan Tucker fastnat i sitt eget usla manus. Det hade kunnat bli intressant och medryckande, men blir bara småkomiskt och tråkigt. Dessutom avslutas filmen med någon form av moralkaka som jag inte riktigt kan förstå.


Monstertomtens betyg:

Requiem for a Dream

Vissa filmer berör en så djupt att man nästan inte orkar se dem. Breaking the Waves var en sådan film. Det tog mig tio år innan jag kunde se om den av rädsla för att den inte skulle vara så bra som jag mindes den. Requiem for a Dream är just precis en sådan film. Temat är drogberoende och konsekvenserna som visas är horribla. Filmens reggissör, Darren Aronofsky, har även gjort den strålande filmen The Fountain och är nu min absoluta favorit bland filmskapare. Det är en tung film att se, men samtidigt är det fantastiskt att rörliga bilder och ljud kan nå så långt in i själen.


Monstertomtens betyg:

Frailty


Det blir sällan bra när en skådis regisserar sig själv. I Frailty spelar Bill Paxton (som även är filmens regissör) en religiös galning som tvingar in sina två unga söner i en serie brutala mord.

Problemet är inte storyn. Den skulle faktiskt ha blivit bra ide rätta händerna. Missarna sker istället i detaljerna. Fumliga planteringar och orimligheter dyker upp vart man än vänder sig, vilket gör den här psykologiska thrillerna till något allt annat än trovärdigt. Den vill vara otäck, men är bara löjlig... och tråkig, trots sina futtiga 1.34.


Monstertomtens betyg:

Franklyn

Tre människor utan någon uppenbar koppling genomlider vars en djup kris i London. Emilia (Eva Green) är en svårförstådd konststuderande som filmar sina egna självmordsförsök. Milo (Sam Riley) genomlider röran efter ett avbrutet bröllop samtidigt som han börjar se sin gamla barndomskärlek på oväntade ställen. Peter (Bernhard Esser) letar efter sin försvunna sin. Samtidigt jagar en mystisk maskerad detektiv (Ryan Phillippe) en religiös fanatiker i den fantastiska staden Meanwhile City.

En märklig film som inledningsvis känns ganska tunn men som sakta men säkert växer. En långsam men magisk upplevelse. Inte en av de bästa filmerna därute men väl värd att se. Tydligen skulle Ewan McGregor spelat rollen som Milo men bröt benet och tvingades stå över. Det var synd. Han hade verkligen passat i den rollen, och sannolikt höjt betyget med en halv tomte.

Monstertomtens betyg:

The Beach



Jag har länge velat se Danny Boyles The Beach men antar att jag på sätt och vis undvikit den också. Det här var ju en av de rullar som gjorde Leonardo DiCaprio till den flickidol han var under en tid. Något som för mig betyder att en sådan film bör undvikas.

Men men, Danny Boyle-suget fick mig ändå att knäppa på TV:n när The Beach gick häromveckan. Och visst blev jag glatt överaskad av att direkt se en skrikande Robert Carlyle. Med andra ord var jag fast.

Filmen handlar om några båtluffare i Thailand som får höra om en mytomspunnen strand med perfekt sand och inga bekymmer. De ger sig ut på jakt efter den men man kan väl säga att de får mer än de någonsin räknat med under sin färd.

Filmen handlar både om den mäsnkliga naturen men på ett förutspående sätt även om dagens övervakningssamhälle. Vad är priset för lycka och säkerhet egentligen? Tankarna bakom filmen känns ofta djupare än själva skådespelet.


Monstertomtens betyg:

Zozo


Fares Fares i all ära, men jagär varken förtjust i svensk film eller kommedier. Således garvade jag åt Jalla Jalla och Cops men de ligger långt ner på min lista över favoriter. Med Zozo tar Fares Fares klivet in i drama-världen... och han gör det med stormsteg. Pojken Zozo lever i 80-talets Libanon. När det otänkbara sker tvingas han själv fly med Sverige som mål. Resan dit är både märklig och skrämamnde. Den är både geografisk, kulturell och psykologisk.


Monstertomtens betyg:

Die Welle


Som lärare tycker jag detär jävligt intressant att fundera över hur man egentligen förmedlar de rätta värderingarna i skolan. Eller snarare, hur lär man ut de rätta värderingarna? Hur får man ugarna att förstå?! Die Welle, som är baserad på en sann historia, utspelar sig på en tysk gymnasieskola. Under en temavecka vill läraren Reiner få sinkass att se autokrains (diktaturens) baksidor genom att låta dem uppleva den. Sakta men säkert använder han olika former av makt och manipulation för att skapa en gemenskap utan dissendenter. Men vad Reiner inte inser är vilken kraft det karismatiska ledarskapet för med sig. Klassens sammanslutning, de som kallar sig för Die Welle (Vågen) sträcker sig långt bortom klassrummets och moralens gränser.

Die Welle känns emellanåt något överdriven. Men varje gång jag kom på mig själv med att tänka "så där hade mina elever aldrig gjort" reste sig nackhåren då jag insåg att de hade de visst det kunnat göra. Skrämmande om hur facimen lätt tar steget in i vårt moderna demokratiska samhälle.


Monstertomtens betyg:

Slumdog Millionaire

Årets braksucce är Danny Boyles Slumdog Millionaire som drog hem hela 8 Oscars. I tillbakablickar följer vi bröderna Salim och Jamal som växer upp i Bombays fattigaste kvarter. Nutiden placerar Jamal i studion för den indiska versionen av Vem vill bli millionär. Frågan är hur en "slumdog" kan veta svaret på alla frågorna.

Det här är en stundom skrämmande stundom rolig film i sann Danny Boyle-anda. Att den kammade hem åtta Oscars säger kanske mer om det klena motståndet än om filmen i sig, men den är väl värd att se.


Monstertomtens betyg:

The Curious Case of Benjamin Button

David Fincher som regisserat The Curious Case of Benjamin Button har tidigare gjort höjdarfilmer som Se7en, Alien 3 och Fight Club. Detta senaste alster har hyllats av många, men själv har jag svårt att se hur den var värd hela tre oscars (även om det var sådana tramsoscars som best visual effects, makeup och art direction).

Vist är det en fantastisk historia. Benjamin Button föds på sin ålders höst och blir sedan bara yngre och yngre. Men någonstans får man en Forrest Gump-känsla och sedan är det kört. Det känns helt enkelt som om man sett den förrut. Att filmen sedan är ruskigt lång hjälper ju inte det heller.

Men förstå mig rätt, det är en helt okej film. Visst är det fantastiskt hur Brad Pitt och Cate Blanchet åldras med hjälp av datormanipulation och så ... men det räcker inte för att lyfta filmen till de skyar många vill se den i.

Monstertomtens betyg:

The Kite Runner

Khaled Hosseini skrev boken Flyga drake som denna rörande film är baserad på.Amir och Hassan är bästa vänner i 70-talets Afganistan. Men Hassan är också Amirs betjänt. När talibanernas revolution anländer flyr Amir med sin far till USA medan Hassan stannar kvar.


Monstertomtens betyg:


Arn: Riket vid vägens slut

Jag trodde faktiskt att det skulle bli tre Arn-filmer. Med tanke på hur tråkig Arn - Riket vid vägens slut är får man väl vara glad för att det bara blev två.

Ja, för den är verkligen långtråkig. Många "känslosamma" scener med långsamma svepningar och uttrycksfulla miner. Men det blir jävligt trist. Inte ens stridsscenerna är något att hurra för. Dessutom känns tidsförloppet väldigt luddigt.

Synd. Kanske borde man läsa böckerna istället?

Monstertomtens betyg:

Tidigare inlägg
RSS 2.0