Monstertomtens betyg:

Hergé led ofta av långa perioder av depression och fick flertalet gånger avbryta sitt arbete med Tintin på grund av detta. Då han blev äldre började han drömma fruktansvärda mardrömmar där färgen vit ofta spelade en avgörande roll. Han gick till en jungiansk psykoterapeut som sade att han omedelbart måste sluta teckna serier, för sitt sinnes ro.

Istället skapade Hergé sitt mest personliga album någonsin, Tintin i Tibet (org. Tintin au Tibet, 1960). I en rad mer eller mystiska händelser kastar sig Tintin här iväg till Tibet på jakt efter sin unge vän, kinesen Tchang, någon Hergé på sätt och vis jagade i verkliga livet också.

Tre särdrag utmärker Tintin i Tibet. För det första är historien för en gångs skull mycket enkel och rak, utan de vanliga ledrtådarna och svängarna som annars kännetecknar Hergés verk. Dessutom har mystik och övernaturliga händelser fått en framträdande plats. Hergé gjorde fortfarande samma gedigna research som tidigare men inkorporerade nu den förskräcklige snömannen såväl som tibetenska munkar i efterforskningarna.

Slutligen möter man Hergés mardrömmar i teckningarna. Sakta men säkert övergår serien till att huvudsakligen innehålla färgen vitt. Karga bergstoppar och ylande snöstormar har av många analytiker setts som en yttre bild av Hergés inre, hans tankar och sinne.

Det är en allvarlig och vacker berättelse som tillsammans med Blå Lotus och Månen tur och retur tar en särplats bland albumen om Tintin.


Monstertomtens betyg:

Koks i lasten (org. Coke en stock, 1958) bygger på ett av Hergés mest avancerade manus. Inledningsvis leder presenteras flertalet olika händelsekedjor, vilka alla på olika sätt leder fram till huvudstoryn, människosmuggling i mellan östern. Under tiden möter Tintin, och läsaren, flertalet gamla bekanta, så som general Alcazar, Castafiore, sjömannen Allan, dr Müller och busfröt Abdallah.

Det är persongalleriet som glänser i Koks i lasten, för hur avancerade svängar historien än tar är den ganska tråkig. Dock visar Hergé åter upp sitt intresse för sammhällsfrågor och orättvisor i världen.


Monstertomtens betyg:

Det hemliga vapnet är en väldigt typiskt Tintin-serie. Hergé når inte samma höjder som i Blå Lotus eller Månen tur och retur. Äventyret kretsar kring en av professor Kalkyls senaste uppfinningar, en maskin som på fel sätt skulle kunna rasera hela städer.

De gamla östmakterna Syldavien och Bordurien dyker nu upp igen som intressenter på denna makalösa uppfinning. Det hemliga vapnet är en klassisk deckare i stil med James Bond. Tyvärr blir serien mer grå än noir. Som vanligt är kvaliteten utomordentlig, men den saknar lite av den genialitet som många andra av Hergés alster innehåller.

Monstertomtens betyg:

Månen tur och retur del 2 (org. On a marché sur la lune, 1954) berättar om själva rymdfärden, äventyren på månen och resan hem igen. Då illasinnade fiender gör allt för att sabotera resan går saker och ting inte alls som planerat och en färd som redan i grunden är farlig bli en kamp mellan liv och död.


Månen tur och retur del 1 och 2 publicerades i orginal i början av 50-talet. Det vill säga femton år innan Neil Armstrong tog sina första trevande steg på på månens karga yta. Det är förvånande hur precis Hergé är i sina förutsägelser och om man bortser från vissa smärre felberäkningar vad det gäller raketens hastighet och mängden bränsle det krävs för att slunga materia ur Jordens gravitationsfält är serien fantastiskt lik de månlandningar som då låg i framtiden. Astronauternas fotspår i stark kontrast och kvarlämnad utrustning är två saker som snart skulle visa sig bli verklighet och mer eller mindre ikoniserat i samband med månlandningar. Min egen personliga besvikelsen är dock att de första orden som yttras på månen, självklart av Tintin, är: "Så ja!"

Allt som allt är det en underbart berättad historia som går hand i hand med en av de vackrast tecknade serierna någonsin. Utan att spränga vetenskapens ramar tar fantasin ett långt skutt ut i rymden.


Monstertomtens betyg:

Det svarta guldet är den Tintin-serie som Hergé gjorde om flest gånger och med störst skillnad mellan versionerna. Han började publicera serien redan då andra världskriget startade men tvingades överge äventyret i och med tidningen Le Petite Vingtiémes nedläggning.

Många år senare tog han åter upp äventyret. Vid det laget hade kända figurer som Haddock och professor Kalkyl trätt in i Tintins värld och dessa bakades på mer eller mindre passande sätt in i historien, något som karikeras då Haddock i slutet av äventyret försöker förklara för Tintin hur han hamnat i arabstaten där handlingen utspelar sig.

Det svarta guldet är en av mina personliga favoriter och innehåller både humor och action. Väl värd att läsa.


Monstertomtens betyg:

Dubbelalbumet De sju kristallkulorna och Solens tempel anses av många Hergé-fans vara det bästa Tintin-äventyret av alla. Det innehåller en avancerat uppbyggd historia och Hergés mystiska inlägg är fullt utvecklade.

Precis som i dubbel-albumet Enhörningens hemlighet och Rackham den Rödes skatt är den första delen relativt fri med knepiga problem och många lösa trådar. I den andra delen blir historien genast mer linjär och leder i rak linje mot upplösningen.

Monstertomtens betyg:

För någon vecka sedan visade programmet Antikdäckarna en stor loppmarknad i Bryssel. Det visades också ett kort inslag om just Tintin i samband med begagnade serier. Spännande är att just den loppmarknad som besöktes i programmet figurerar i inledningen till Enhörningens hemlighet.

På loppmarknaden finner Tintin ett modellfartyg, något som visar sig vara en avbildning av kapten Haddocks förfaders skepp. Detta blir upptakten till en jakt på ytterligare två modellskepp och den hemlighet som finns dold i dem.

Rackham den rödes skatt tar vid när Tintin och kapten Haddock löst mysteriet med Enhörningen och ger sig uti söderhavet på skattjakt. Här dyker proffessor Kalkyl upp för första gången som den kluriga men ack så hörselskadade skaparen av en undervattensbåt i formen av en haj.

Bilderna håller som vanligt hög kvalitet. Hergé låter sina studier av förlagorna djupna allt mer och det är en fröjd att se bildspråket när skattsökarna vinglar runt på en vakert tecknad båt. Dock är äventyret emellanåt lite väl fattigt och hade kunnat göras åtskilligt mer spännande och fantasieggande. På det hela taget är det två gedigna album, vilket inte är annat än väntat. Dessutom får vi svaret på varför fyllbulten Haddock äger ett slott.


Monstertomtens betyg:

Hergés möjligheter till politisk satir begränsades oerhört i och med den tyska ockupationen av Belgien. Istället för att finna spänning och äventyr i verkligheten såg tintins skapare nu bortom verkligheten och skapade det mest fantasifulla albumet hittills: Den mystiska stjärnan.

Med anspelningar på dåtidens politiska klimat, Hergé kunde inte helt lämna satiren hän även om han gömde den väl, inleds Den mystiska stjärnan med en domedagsstämning av stora mått. Profeter skränar undergång och vetenskapsmän sliter sitt hår då ett enormt brinnande klot störtar mot Jorden. Snart inleds en vetenskaplig expedition mot antarktis för att finna ... den mystuiska stjärnan.


Monstertomtens betyg:

Tintin jagar i detta album smugglare som använder sig av krabbkonserver för att transportera opium. För första gången stiftar vi bekantskap med den försupne sjökaptenen Haddock, som är mer på örat än vanligt. I övrigt är historien ganska medieoker. Orginalet kom ut 1941 men omarbetades senare till färg. Den satir som vanligtvis kännetecknar Hergé saknas då Belgien nu stod under nazi-styre.

Krabban med guldklorna lämnar mycket till övers att önka. Viktigast är självklart Haddocks uppdykande, som åtminstone ger ett annars slätstruket äventyr lite galenskap.

Monstertomtens betyg:

Hergé gjorde orginalversionen av Kung Ottokars spira 1938-39, samtidigt som Tyskland inledde sin massiva expansion. Det var det sista Tintin-äventyret i Le Petite Vingtiemè innan nazistockupationen innebar slutet för tidningen.

Precis som i tidigare album är satiren en viktig del. Handlingen utspelar sig i det uppdiktade Syldavien, ett litet land på Balkan, som är påväg att annekteras av det större Bordurien. Likheterna med Tyskarnas "anschluss" av Österrike är slående ända in på de borduriska uniformerna och flygplanen, vilka är av tysk typ.

Förutom den riskabla satiren är Kung Ottokars spira en spännande deckargåta som är mer sammanhållen än i många tidigare Tintin-album. Då färgversionen arbetades fram ett årtionde senare gjordes även den balkaninspirerade kulturen mer påtaglig och genom att tre av seriens sidor är en broschyr om Syldavien, samma broschyr som Tintin läser, kommer man närmare "kulisserna" än tidigare. Serien är både vacker och spännande.


Monstertomtens betyg:

I Den svarta ön jagar Tintin falskmyntare, något som blivit vanligare och vanligare i mellankrigstidens Europa. Efter att ha iakttagit en flygplanskrasch i Belgien följer vår hjälte spåren till Skottland, där han till och med klär sig i kilt, vilket man kan se på omslaget.

Albumet gjordes ursprungligen i svart-vitt 1938 men tecknades sedan om i färg 1943. För ovanlighetens skull tecknades Den svarta ön om en tredje gång, nu inför lanseringen i storbrittanien 1965.

Tyvärr innehåller albumet få minnesvärda delar. Bäst är de skottar som figurerar och känns allmänt genuina. Annars är vaken skurkar eller berättelse något speciellt. Det är istället ett av Hergés sämre album.


Monstertomtens betyg:

Det sönderslagna örat börjar lovande. Historien inleds med den mystiska stölden av en sydamerikansk fetish från ett belgiskt museum. Snart inser Tintin dock att det cirkulerar flertalet kopior av den stulna statyetten och att orginalet innehåller någonting mycket viktigt.

Äventyret bär av till San Theodorus, där Tintin dels jagar tjuvarna och dels dras in i den begynnande konflikten med grannlanden Nuevo-Rico.

Som många av de tidiga Tintinalbumen skrevs Det sönderslagna örat allteftersom serien publicerades, det vill säga mellan åren 1935 och 1937. Detta gör historien något osammanhängande och hackig, även i den omarbetade färgversionen som publicerades 1945.

Bäst är serien som satir. Hergé anspelar flera gånger på verkliga människor och händelser. Han visar tydligt på de brister och manipulationer västvärlden använder sig av för att kontrollera och exploatera de små sydamerikanska staterna.


Monstertomtens betyg:

Omslaget är blodrött. Tintin och Milou tittar upp ur en stor kinesisk vas. En rislampa med skrivtecken och mönster hänger i ena hörnet. En enorm svart drake är målad på väggen och dominerar helt den stämningsmättade scenen.

Blå Lotus ses ofta som ett av Hergés bästa album och i synenrhet är det det första album till vilket han gjorde noggrann research. Genom en engelsk abbé kom han i kontakt med Tchang Tchong-Yen, en konstnär som lärde Hergé om både Kinas konst och dess kultur, vilket är väldigt påtagligt i serien som även hyser Tchangs namne.

Detaljrikedomen, vilken ökades på ytterligare då serien omarbetades 1946 utifrån det svart-vita orginalet från 1936, är stor och så pass verklighetstrogen som Hergé ansåg vara möjligt. Detta inledde något av en besatthet över att låta serien stämma överens med verklighetens förlagor. Trots att Hergé själv aldrig reste runt i världen använde han sig från och med nu hela tiden av andra människor, böcker och fotografier för att göra sin avbildningar och beskrivningar så trovärdiga som möjligt. I Blå Lotus är rutorna till exempel ofta fullkomligt fyllda med helt korrekta kinesiska tecken och meningar.

Trots att bildspråket når nya höjder fastnar historien något i gamla spår. Som många av de äldre albumen är variationen i handlingen ganska liten i jämförelse med flera andra av de tidiga Tintin-albumen. Ändå innehåller den mer lekfullhet än tidigare. Mystik och galenskap går hand i hand med skurkar och pistoler. Det är både spännande och exotiskt, men samtidigt ibland lite väl osammanhängande. Ibland längtar man efter aha-upplevelsen. Den som aldrig kommer. Väl värd att läsa är den dock. Och som europeisk skildring av Kina kommer den långt med tanke på kontexten och mediet.


Monstertomtens betyg:

Faraos cigarrer räknas som det första "riktiga" Tintin-albumet. Precis som flera andra av Hergés tidiga serier om den äventyrslystna journalisten ritades orginalet från 1934 om senare. Det är denna senare version som nått publikation i Sverige. Men den research och noggrannhet som Hergé blev så känd för gör sig uppenbar i båda versionerna, något som går stick i stäv med hans tidigare album och motsätter sig de anklagelser om rasism och trångsynthet som författaren blivit anklagad för på senare år.

Även manuset har utvecklats rejält. Framförallt är historien mer sammanhängande än vad den är i tidigare serier. Tintin kastas inte in i helt otippade svårigheter utan möter händelser som logiskt leder honom vidare till nya äventyr. Vidare räddas han inte konstant från döden på samma mirakulösa sätt som tidigare.

Men Tintin-konceptet är ännu inte helt fulländat, trots Dupontar och högre kvalitet än tidigare album. Nu ser jag istället fram emot Tintins "Rols Royse": Blå Lotus, som är uppföljaren till Faraos cigarrer och allmänt ansedd som ett av Hergés stora mästerverk.


Monstertomtens betyg:

I och med Tintins framgångar fick Hergé nu lite större frihet. I Tintin i Amerika bekämpas dels nordamerikanska indianer och dels Chicagos mafia, där den enda verkliga personen i Tintins alla böcker dyker upp: nämligen Al Capone. Den politiska satiren som finns i de tidigare albumen är här både smartare och mer subtil. Trots att storyn är fullkomligt förbisebar innehåller den några korta glimtar som lyser upp denna annars tråkiga serie. Min personliga favorit är när Tintin finner olja och erbjuds tusentals dollar för marken. Då den ärliga reportern erkänner att marken tillhör indianerna blir magnaterna mycket nöjda och på några dagar har de kört ut indianerna, börjat borra olja och byggt en liten stad på platsen.

Det bör även påpekas att precis som Tintin i Congo gavs den här serien ut i två versioner: en 1931 som var i svartvitt och en omarbetad version 1945 i färg. Själv har jag enbart läst färgversionen och jag är inte säker på om den ökade visuella kvaliteten höjer betyget eller om avsaknaden av en svartvita seriens naiva charm sänker det. När jag väl läst den äldre versionen återkommer jag med svar. På det stora hela är Tintin i Amerika en stor besvikelse.


Monstertomtens betyg:

Åtalet lades ner.

När man läser Hergés andra album, vilket ursprungligen precis som Tintin i Sovjet publicerades i korta avsnitt i den belgiska tidningen Le Petite Vingtitmé, är serien med dagens moraliska mått och värderingar (de vi hoppas att de flesta har) fruktansvärd. Men precis som både översättaren Björn Wahlberg och förlaget Bonier Carlsen säger ska Tintin i Congo inte ses som en saga för barn utan snarare som ett tidsdokument.

Det är också så jag ser den. Den debatt som pågick i sommras finner finner jag på sätt och vis löjeväckande. Hergé är en av tidernas största och viktigaste serieskapare. Att utelämna delar av hans verk för att de inte är passande för barn vore rent ut sagt dumt. Hergé har själv påpekat att han aldrig var ute och reste. Han var aldrig i Congo, och den rasism han illustrerar är byggd på de källor och den kultur som fanns i Belgien, och hela västvärlden för den delen, under den här tiden. Dessutom borde "vuxna" kanske snart inse att serier inte bara är för barn. Alla serier som beställs till biblioteken borde kanske inte vara tillgängliga för de yngsta?

Tillslut måste det ändå sägas att Tintin i Congo varken ska eller kan läsas som annat än ovannämnda tidsdokument, eftersom serien håller en generellt låg kvalitet. För skolbiblotekarier och julklappsjagande finns det åtskilligt fler bra serier. Men för den som är intresserad av europeisk och imperialistisk kultur under mellankrigstiden är den en andrahandskälla så god som någon. Således blir serien även svår att recensera. Den är intressant. Oerhört intressant. Men då jag recenserar serier och inte historiska källor bedömmer jag den utefter just detta.

Året är 1929 och den unge Hergé har för första gången sett sin Tintin i tryck i den lilla tidningen Le Petite Vingtitmé, en helgbilaga till den belgiska ultra-katolska tidningen Le XXéme Siècle. Den unga reportern Tintin är Hergés alterego och han reser med ett tidstypiskt ånglok mot Soviet för att avlöja alla de oförätter som pågår där.

Tintin i Sovjet är en samtidssatir av hög klass ... eller åtminstone av sin tid. Det är mellankrigstid, det börjar röra sig i tyskland och Sovjet är en skrämmande stormakt inte alltför långt från Bryssel. Trots att albumet är det första är det också det minst kända. Förrutom publikationen i Le Petite Vingtitmé och ett antal mindre upplagor var det så gott som omöjligt att få tag på Tintin i Sovjet före på 70-talet, då serien tack vare Tntins popularitet trycktes i större upplagor.

Annars är Tintin i Sovjet ganska främmande. Figurerna ser taffliga ut, serien saknar färg och den rasism och de kolonialistiska tankar som Hergé fått motta så stor kritik för är oerhört tydliga. Men när man läser detta första äventyr är det som ett tidsdokument. Skräcken för kommunism och ett nytt stort krig finns hela tiden runt hörnet. Främlingar var skrämmande och till och med Hergé själv fick konstant felaktig information i form av propaganda.


Jag ömsom skrattar, ömsom nickar eftertänksamt åt Tintins eskapader i kommunismens hemland. Visst känner jag igen den framtida journalisten som inom några år ska bli kultförklarad, men han är fortfarande oborstad och simpel. Det är inte bara teckningarna utan även berättelsen som är enklare än vad man är van vid i Hergés senare verk. Tintin i Sovjet är ett intressant album att läsa, men tyvärr inte alltför njutbart.



Monstertomtens betyg: