Jag har ju läst alla Harry Potter-böckerna och tycker egentligen att de hela tiden blivit sämre och sämre. Sista boken, Dödsrelikerna, har delats upp i två delar inför filmatiseringen. Det känns som om Warner Brothers är rädda att förlora sin pengako och därför drar ut på en redan ganska urvattnad historia.

Harry Potter och hans två kompisar, Hermione och Ron, äventyrar England runt för att hitta horrokruxer och dödsreliker. Det är lite småvirrigt och emellanåt och tempot är otroligt långsamt. Bäst av allt är Nick Caves "O Children" som Harry och Hermione dansar till. För alla som inte prövat att dansa till Nick Cave så kan jag berätta att det är ganska svårt. Således ser de två hjältarnas ömma ögonblick i varandras armar ganska löjliga ut. Men vi får i alla fall höra Nick Cave.

Det finns inte så mycket mer att säga. Harry Potter är Harry Potter och som matiné är det inget fel på Harry Potter and the Deathly Hallows. Gillar man de tidigare filmerna blir man inte besviken. För den som redan tröttnat på den töntige trollkarlsstudenten ska man undvika den här rullen med alla medel.

Zeus blixtar är stulna och av någon outgrundlig anledning misstänks den unga halvguden Percy Jackson för dådet. Pojken tvingas in i en äventyrlig jakt på en väg in och ut ur Hades samtidigt som han söker finna den egentliga tjuven.

Att blanda mytologi och religion med äventyr i vårt moderna samhälle har gjorts med framgång tidigare. Neil Gaimans American Gods eller Grant Morrisons The Invisibles är bra exempel. Percy Jackson and the Olympians: The Lightning Thief är ett exempel på när det inte funkar. Hela konceptet lockar. Att gudarna från antika Grekland fortfarande har makt och styr över världen är helt ok. Att mytologiska varelser anpassat sig till den moderna världen är också det en bra idé. Men i den här filmen utförs allt med så stor klumpighet, så ogenomtänkt manus och så urusla effekter att jag bara blir ledsen.

Jag kan inte uttala mig om böckerna som är filmens förlaga men det känns som en jävligt dålig Harry Potter-kopia.

Jag är en Tim Burton älskare och gnisslade tänder när jag hörde recensionerna som sade att Alice in Wonderland inte var riktigt så bra som väntat. Således hade jag inte heller särskilt stora förväntningar på filmen. Vilket var tur.

Alice in Wonderland utspelar sig flera år efter Lewis Carrolls berättelse. Alice har vuxit upp (hehe!) till en ung giftasduglig kvinna. Men så trillar hon åter ner i ett hål och kommer till ett Underland som åter är i behov av hjälp.

Allt är karakteristiskt Tim Burton-iskt med galna figurer, knotiga träd och återanvända skådisar. Helena Bonham Carter och Johnny Depp i all ära men de har spelat samma roller i Burtons filmer år ut och år in. Nu har det blivit lite tjatigt.

Men värst är ändå att hela Underlandet är totalt och ofrånkommligt datoranimerat. Ibland blir det bra. Matt Lucas från Little Brittain som Tweedledee och Tweedledum är underbar. Men världen blir aldrig levande utan förblir plastig och konstgjord. Det är som om Burton glömt vad det egentligen är som skapar stämning.

Alice in Wonderland är helt okej. Men herregud vad mycket bättre den kunde varit. Istället ser jag fram emot den dagen Carrolls bok blir spelfilm. Det här var mest en parantes i underlandets historia. Vill man bekanta sig med en lite annorlunda version av denna klassiker rekomenderar jag istället datorspelet American McGee's Alice. Underbart vrickat och otäckt, trots många år på nacken. Dessutom är en uppföljare påväg. Yay!

Hur ofta ser man rysk fantasyfilm? Nej, just det. Inte ofta alls. Wolfhound, eller Volkodav iz roda Serykh Psovsom som den heter på ryska, inleds med exakt samma scen som Conan barbaren genom att ridande rövare bränner ner en by och mördar alla innevånarna. Den ende överlevande är pojken Volkodav som förslavas. Många år senare vill han hämnas på rövarhövdingen, som visar sig vara en mäktig och ondskefull druid.

Filmen är väldigt klassisk fantasy... och då menar jag inte på ett bra sätt. Det enda av intresse är att prinsessan i filmen spelas av Oksana Akinshina från LIlja Forever. Dessutom är den inkarnerade gudinnan i slutstriden otroligt snyggt gjord.