Har precis kommit hem från Familia i Hyllinge (även känt som helvetet på Jorden) tillsammans med sambon och svärföräldrarna. Att det sedan var över 30 grader i skuggan hjälpte ju inte det heller.

Något som dock hjälpte var filmerna jag hittade. Sexton Neon Genesis Evangelion avsnitt (DVD #2,3,4 och 6) och den första Full Metal Panic-DVD:n. Jovisst, lite kläder och skor införskaffades också, men filmerna var helt klart det som gjorde resan värd besväret.

Jag fullständigt älskar att de två senaste Batman-filmerna tar Frank Millers gamla goa serier på största möjliga allvar. I The Dark Knight är detta dessutom väldigt tydligt. Till exempel får Jokern ibland det där fåniga uttrycket Miller lyckats ge honom, det då han stirrar ut i ingenting som om han verkligen var spritt språngande galen. Eller de konstanta TV-klippen som spelar en mer eller mindre vital roll i filmen och hela tiden närvarar i serien (då tänker jag framförallt på The Dark Knight Returns från 1986).

Men även om man inte är ett serie-freak som jag är The Dark Knight en film att uppskatta. Den innehåller både rejäl action och en gastkramande intrig. Storskurken är den här gången är ingen mindre än ärkeskurken Jokern, spelad av bortgågna Heath Ledger. Jokerns brott bygger på total anarki och regissören Christopher Nolan har verkligen lyckats skapa en fullständigt kaotisk karaktär som på de flesta punkter skiljer sig från den tidigare glammige Jack Nicholson (som dock gjorde en underbar tolkning han med).

I rollern som Batman ser vi åter Christian Bale, som dock inte får lysa riktigt lika mycket som han brukar ... han bär ju för det mesta en stor svart mask i den här filmen. Aaron Eckhart spelar Two-Face, Maggie Gyllenhaal är Batmans "flickvän" och Gary Oldman är kommisarie Gordon. Dessutom figurerar Morgan Freeman, Michael Caine och Eric Roberts i andra biroller.

På det hela taget är The Dark Knight superb mörk underhållning. Det enda jag möjligtvis skulle vilja klaga på är att de två senaste Batman-filmerna på något sätt blir lite opersonliga i all sin finsminkade dysterhet.

Ja, ja, det har jag så gärna överseende med. Fyra vigilanta tomtar får The Dark Knigt returns.

Den första Fantastic Four-filmen som kom 2005 var utan tvekan usel. Inte ens Dr. Doom imponerade. Han hade ju aldrig sin mask på sig! Varför ... ja VARFÖR ... trodde jag att uppföljaren skulle vara bättre.

Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer placerar oss återigen bland världens fyra mest tråkiga superhjältar, Mr Fantastic, Invisible Woman, The Thing och Human Torch. Nu är det en mystisk silversurfare (ytterligare en av Marvels absolut sämsta påhitt) som förebådar Jordens undergång. Han jobbar nämligen för den planetätande skurken Galactus.

Men allt blir bara pankaka. Alla kvinnliga roller spelas av ristolin-pumpade våp, inklusive filmens största namn, Jessica Alba, som ser ut att bära en peruk genom hela spektaklet. Galactus har reducerats från en gigantumkille till ett stort svart ... ja ... moln.

Visst finns det några scener att minnas, som till exempel då Human Torch slits upp i atmosfären och slocknar. Dessutom är faktiskt Silver Surfer väldigt snyggt gjord. Men på det stora hela håller inte ens effekterna för att hålla filmen flytande. Och då ska jag inte ens tala om det obefintliga manuset vilket som bäst hört hemma i en taskig action från tidigt 90-tal.

En och en halv uttråkad men knappast överraskad tomte hånflinar åt världens mest pinsamma superhjälte som egentligen borde heta Rubber Doll Man. Dessutom dyker Dr. Doom åter upp utan sin mask. Va fan! Han krossar inte ens några speglar!

Terry Gilliam är ett av de riktigt stora genierna inom filmbranchen. Han börjar sin karriär med Monty Python och fortsätter den med att briljera som regissör med filmer som De tolv apornas armé, Baron Münchausens äventyr, Fisherking och Bröderna Grimm.

1981 kom Time Bandits, en vriden historia om hur Guds betjänter, ett gäng mer eller mindre korkade dvärgar, stjäler en karta som låter dem resa kors och tvärs genom tid och rum. Pojken Kevin dras in i dvärgarnas galna jakt efter den ultimata stöten.

Time Bandits bjuder på så många galna effekter och karaktärer att man helt glömmer bort hur dåliga många av effekterna är. Det är som Monty Python på knark. Fantastiskt och precis lika roligt som jag minns den från min barbdom. Fyra glada monstertomtar får filmen där Sean Connery spelar kung Agamemnon och Ian Holm (Bilbo) är en Napoleon med stora komplex för sin längd (gissa om han gillar dvärgarna). Dessutom dyker både Michael Palin och John Cleese upp i flera roller.

Anime slog igenom i Sverige på bred fron i och med Hayao Miyazakis Spirited Away (som av någon underlig anledning inte fick en egen svensk titel). Den andra filmen av samma regissör som fick uppmärksamhet i väst var Det levande slottet, Hauru no ugoku shiro, som kom 2004.

Filmen handlar om fllickan Sofi som förbannas av den väldiga Ödeshäxan. Hon kommer snart i kontakt med trollkarlen Hauru som lever samman med en liten pojke i lösskögg och en ännu mindre elddemon i ett fantastiskt vandrande slott.

Världen som filmen utspelar sig i påminner om Europa kring förra sekelskiftet. Det pågår krig och enorma flygande maskiner släpper bomber kors och tvärs över städer och landsbyggd. Ett annorlunda sceneri för anime, men absolut inte oangenäm.

Tyvärr är storyn inte i närheten lika vacker som det visuella. Intressanta karaktärer och märkliga miljöer räcker inte för att dölja den tunna och tråkiga handlingen. Tre monstertomtar får denna lagom förtrollade film fylld med små guldklimpar (trappscenen ganska tidigt i filmen är otrolig, ta och se filmen bara för den).

De två sista avsnitten av Neon Genesis Evangelion gjorde många besvikna. Jag kan inte påstå att jag egentligen fullständigt förstått NGE:s olika filmversioner, men kan ändå konstatera det som så många andra gjort, att The End of Evangelion som kom 1998 är ett måste för att förstå TV-serien. Denna är dock den andra långfilmen i NGE-universat, föregången av Evangelion: Death and Rebirth, en film som egentligen bara återberättar tv-serien och dessutom repeterar sig i The End of Evangelion.

Tillsammans utgör de två filmerna duon som kallas Revival of Evangelion. Var och en är de uppdelade i två avsnitt med separata namn. Krångligt, men så är det.

Mycket tyder på att The End of Evangelion visar de fysiska aspekterna av de psykologiska skeendena i tv-seriens avsnitt 25 och 26. NERV tycks vara färdiga med sin uppgift och man talar bland personalen om att hela organisationen nu kommer läggas ner då alla Angels är besegrade. Dock sätts den slutliga fasen i spel då Gendo Ikari, Shinjis far, spelar SEELE i händerna genom att inleda slutfasen i Human Instrumentality Projekt, en metod för att förena hela mänskligheten i en enda varelse.

En enorm mänsklig armé och nio massproducerade EVA:s anfaller Geodome och samtidigt som Shinji helt avskärmat sig från omvärlden och slutit sig i sin depression måste seriens hjältar slåss mot omöjliga odds. Dessutom visar det sig att Rei Ayanami är vida mycket viktigare än vad som tidigare antytts.

Det hela går mot ett kataklysmiskt avslut ...

... som dock är nästan lika obegripligt som tv-seriens. Att läsa på om vad som verkligen händer är nödvändigt. Jag rekomenderar Wikipedias utförliga redovisnig och diskussion.

Som fristående film är The End of Evangelion värdelös. De fyra tomtarna i betyg tar hänsyn till att filmen faktiskt är en avslutning på en 26 delar lång tv-serie.

Masker är den sextonde romanen av Terry Pratchett som handlar om skivvärlden och översatts till svenska. Jag läste den mer eller mindre i förbifarten, men fastnade helt. Hur som helst är det märkligt, jag tror att jag åter börjat fastna i fantasy-träsket.

Masker utspelar sig i jättestaden Ankh-Morpork, närmare bestämt på stadens mest betydelsefulla operahus. Hit andländer Agnes Nitt med drömmar lika stora som sin egen kroppshydda. Hon antar ett påhittat namn och får snart anställning. Samtidigt reser de två häxorna Mormor Vädervax och Nanna Ogg för att diskutera ett bokkontrakt med stadens förläggare.

Dessa och många andra dras in i en mystisk deckargåta där operahusets vålnad verkar ha fått fnatt och börjat mörda folk hej vilt. Men som titeln antyder handlar Masker äve om människans tendens att låtsas vara någon hon inte är. Särskilt Agnes tvingas möta sitt sanna jag och lära sig acceptera den hon är. Med andra ord innehåller berättelsen ett djup som annars saknas i Terry Pratchetts berättelser.

Tillsammans med Mort och Pyramidfeber är det här Terry Pratchets bästa skapelser. Jag har redan beställt ett par Pratchett-böcker på internet som jag inte tidigare läst. Dessutom är de på engelska, vilket jag hoppas förhöver läsupplevelsen. Det är alltid så mycket bättre att läsa på originalspråk.


Monstertomtens betyg:

Jag älskar filmer som innehåller stora överraskningar. Problemet med rullar som Sjätte Sinnet är att jag tyvärr lyckas klura ut vändningarna i förväg. Detta gäller dock inte för Identity. Jag såg den för första gången för flera år sedan och var mäkta imponerad, andra visningen innehöll av förklarliga skäl inte samma överraskningsmoment, men var ändå en upplevelse.

Ett litet antal människor hamnar genom en slump tillsammans på ett avlägset motel. Där finns filmstjärnan, polisen, brottslingen, lyxhoran, barnet, den äkta mannen och några till. Alla spelas de av suveräna skådisar. Ja det är verkligen John Cusack, Ray Liotta, Amanda Peet, Alfred Molina, Clea DuVall, John, C. McGinley (från tv-serien Scrubbs) och Jake Busey som gör filmen till  det den är.  Psykologisk och hisnande. Skrämmande.

Dessutom är det svenska omslaget på Identity film från 2003 fullständigt underbart då det föreställer ett handavtryck där varje finger är en männsklig gestalt. Kryptiskt men talande. Fyra schizofrena monstertomtar till denna skräckis.

Filmen Constantine är baserad på Veritgo/DC-serien Hellblazer. Den handlar, precis som serien, om magikern John Constantine som bekämpar de demoner vilka bryter mot reglerna på Jorden.

Regissören Francis Lawrence, som tidigare bara frambringat musikvideos men därefter gjort bland andra storfilmen I am Legend, gör ett fantastiskt actionspeckat spektakel av berättelsen om hur Satans son Mammon strävar efter att återfödas.

I huvudrollen ser vi Keanu Reves, vilken som vanligt undviker att skådespela i största möjliga mån. Man hade kunnat använda en skyltdocka, men det är ursäktat. I rollen som kvinnan Constantine måste hjälpa gör Rachel Weiz, gift med regissören Darren Aronofsky, en något bättre roll och som Lucifer själv är Peter Stormare underbart slemmig. Andra roliga rollinehavare är Shia LaBeouf, Tilda Swinton och Bush-sångaren Gavin Rossdale.

På det hela är det en underbart visuell actionrulle med häftiga effekter och lagom spännande intrig. Constantine innehåller inga tankenötter, den är bara ren och enkel njutning. Fyra helvetesdömda tomtar får den hur som helst.

Några årtionden in i framtiden jagar japanska specialstyrkor bestående av cyborgs mer och mer teknologiskt avancerade brottslingar. Major Kusanagi jag just en sådan superskurk kallad Puppet Master, en hacker som bryter sig in i människors hjärnor och tvingar dem begå brott.

Ghost in the Shell är en av de anime-filmer som satt stora spår även i västvärldens filmskapande. Framförallt tog Wakowski-bröderna stor inspiration från denna anime-klassiker då de skapade Matrix-trilogin. Filmen från -95 är baserad på mangan av Masamune Shorow och regisserad av Mamoru Oshii. Den fick en uppföljare i Ghost in the Shell: Innocence. Dessutom har flertalet andra filmer, tv-serier och mangas hinnit ut påmarknaden i dags dato.

Ghost in the Shell är fantastiskt välgjord. Animationer är av absoluta toppklassen. Många små detaljer, som till exempel variationen i vad som sker då automateld träffar olika material, läggs på hög för att skapa en väldigt solid film. Dock faller filmen lite av att manuset emellanåt är komplicerat för att slutligen bli något väl simpelt. Väldiga intriger byggs upp för att helt glömmas bort då slutet kommer.

Fyra monstertomtar gör Neo avundsjuk.

Thorgal reser med sin återförenade familj över haven för att undslippa de plågoandar som funnit till deras ensamma ö. Dock vräcker en kraftig storm Thorgal och Ylva över bord och de anländer vid en märklig dimhöljd ö. Ylva spärras genom magi in i en grotta och Thorgal tvingas ut på ytterligare en märklig resa för att rädda henne.

Arachnea är en enkel äventyrsberättelse. Men i sin enkelhet glänser Rosinski återigen och skapar en underbar berättelse med både djup och spänning. Dessutom är teckningarna, vilka i Buren höll ganska låg kvalitet, åter på topp. Underbar läsning som passar såväl det mest inbitne Thorgal-fan som de helt nya läsaren. Serien publicerades på svenska i Fantomen #3-4, 2003.

Monstertomtens betyg:

År 2000 inträffar vad som kommer kallas "the Second Impact", en fruktansvärd katastrof på Antarktis som vrider Jordens axel och översvämmar stora delar av den bebodda världen. Naturkatastrofen och efterföljande krig utplånar den stora majoriteten av mänskligheten.

Fjorton år senare, i Tokyo-3, pågår ett militärt projekt vars syfte tycks vara att rädda resterna av den mänskliga civilisationen undan fruktansvärda jättar kallade "Angels". Projektet kallas Evangelion.

Ovetandes om sin betydelse anländer den unge Shinji till staden och tvingas snabbt sätta sig vid rodret för EVA 01, en gigantisk robot av kött och stål. Snart tätnar intrigen och det visar sig att NERV, den organisation som konstruerar EVA-maskinerna, har mycket altruistiska mål.


Jag har tidigare recenserat Neon Genesis Evangelion i serie-format. TV-serien följer samma storyline även om den emellanåt avviker och lägger till. Berättelsen är huvudpersonen Shinji Ikari, en fjortonårig pojke som lider av depression och mindervärdeskomplex. Han finner någon form av syfte och rättfärdigande av sin egen existens i att styra de stora EVA-robotarna, samtidigt som just detta plågar honom svårt.

Allteftersom fler Angels attackerar lär man känna åtsilliga av seriens karaktärer. Och det är verkligen här Neon Genesis Evangelion skiner som en klar sol. Inledningsvis tycks berättelsen vara väldigt fokuserad på action och stora robotar men snart inser man att viktigare är karaktärernas djup, deras psykologiska hälsa och deras kamp mot sina inre demoner.

Huvudskaparen i Gainax-teamet, Hideako Anno, led själv av svår depression under åren innan serien gjordes och har i NGE försökt visa sin egen kamp genom de karaktärer som hela tiden slåss mot sin egen otillräcklighet, rädsla och andra psykologiska problem. Karaktärer som kan tyckas ytliga inledningsvis växer allteftersom man lär känna deras historia. Ingen agerar "schablonartat".

Själva animationerna är inte av bästa sorten. Designmässigt finns det ingenting att klaga på men tack vare enorma budgetneddragningar blev kvaliteten rejält lidande. Detta är dock något som åtgärdas i de tre planerade långfilmerna, varav den första, Evangelion 1.0: You are (not) alone, kom 2007. Dessa återberättar (och, ryktas det, omberättar) hela TV-seriens storyline.


Neon Genesis Evangelion utspelas i 26 tjugominutersavsnitt som ursprungligen sändes i Japan 1995-96. Ungefär halvvägs genom serien försämras kvaliteten märkbart, och detta sker i samband med en ändring av fokus från det materiella till det själsliga eller psykologiska. De två sista avsnitten är ett märkligt hopklipp av bilder och text som i huvudsak visar på Shinjis inre kamp då det så kallade "Instrumentality Projekt" införlivas och mänskligheten tvingas ta ett kliv frammåt i evolutionen. Utan att avslöja för mycket fick dessa avsnitt enorm kritik, framförall eftersom de var (är) väldigt svåra att förstå. Ett "alternativt" slut finner man i långfilmen The End of Evangelion.


Monstertomtens betyg:

D-war, eller Dragon War, är en märklig kobination av koreanska legender och amerikansk action uppblandat med specialeffekter som Xena hade varit stollt över. Med andra ord är de fruktansvärda. Dåliga.

Inte heller manuset är något att komma med. Kanske, men bara kanske, skulle en annan regissör, för mig okände  koreanen Hyung-Rae Shim som även skrivit manus, kunnat få denna vinglösa drake att flyga likt den goda draken gör i filmen. Ett par scener är minnesvärda tack vare halvtaskigt gjorda men ändå vissuellt intressanta CG-animationer.

Tänk er Jurrasic Park med missiler ... eller inte. Storyn bygger på en gammal legend om en ond och en god drake som söker efter en magisk kvinna vilken kan få dem att bli ännu mäktigare. Det hade som sagt kunnat bli häftigt, men allt fummlas bort på de mest klantiga sätt. Värst är kanske de onda soldaterna (exakt var de kommer från förstår jag inte) som är ruskigt lika orcherna i Sagan om de två tornen, fast i D-war har de kromade rustningar.

En och en halv monstertomte till denna potentiellt häftiga men tyvärr kraschlandade klumpeduns. Beklagar att jag någonsin köpte den.

Thorgal har återfått minnet och därmed även gudarnas vreda. Nu återvändaer han till familjens ö och möter vänner som inte riktigt tror att han är den han säger sig vara. Samtidigt reser Aaricia till Hardaz den hudlöse, en av havens mest illa beryktade pirater.

Berättelsen är helt okej, men utan några större överraskningar. Det samma gäller tyvärr teckningarna som verkligen är i sämsta laget. Rosinskis vanliga känsla lyser sällan igenom i de slarvigt dragna bläckstrecken.  Buren publicerades på svenska i Fantomen #17-18, 2002.


Monstertomtens betyg:

Thorgal har raderat sitt namn ur gudarnas lista och tror sig vara Shaïgan, en mäktig pirat och erövrare. Men då prins Galathorn (en gammal bekant från ett av de första Thorgal-äventyren) dyker upp börjar han inse att något är verkligt fel. Snart slår han ett avtal med ingen mindre än Frigg: Han ska bege sig till jättarnas Utgård och hämta Odens armband Draupnir. I utbyte ska han återfå sina saknade minnen.

Jättarnas land är en underbart tecknad och berättad Thorgal-saga. Jag har alltid haft lite svårt för blandningen av fantasy och science fiction som emellanåt dyker upp, men det här är bara härligt. Fyra gudabenådade monstertomtar.  Serien publicerades på svenska i Fantomen #7-8, 2002.

Ogotaïs krona är en av de Thorgal-serier som slänger läsaren fram oh tillbaka i mystiska tidsresor och märkliga fysikaliska teorier. Denna gånger kommer tidsresenären Zaax och kräver Jolans hjälp för att ställa till rätta de olyckor som kommer ske i landet Qa i framtiden. Tillsammans ger de sig ut på en vidunderlig resa i tid och rum som kommer att förändra mer än bara deras liv. Serien publicerades på svenska i Fantomen #1-3, 2002.


Monstertomtens betyg: