Robotech - The Shadow Chronocles
Utan att tidigare haft särskilt mycket kontakt med Robotech (den amerikanska versionen av Macross) kastas jag in i denna film från... ja, 2004 eller så. Det är en hel del fina rymdstrider, lite spännande story och en hög med lösa trådar som knyts ihop och eller knyts upp i väntan på en uppföljare. Ja har insett att jag inte måste börja mitt Robotech-intresse med den långrandiga serien från mitten av 80-talet. Robotech - The Sadow Chronicles är bättre.
Monstertomtens betyg:
Nausicaä of the Valley of the Wind
Nausicaä of the Valley of the Wind är en av de äldre (1984) Studio Gibli-filmerna som regisserats av Hayao Miyazaki. Precis som många andra av hans filmer handlar den här om den ojämna kampen mellan människa och natur. Nausicaä (vilket refererar till en ung kvinna som hjälper Odysseus i den grekiska mytologin) är namnet på filmens huvudperson, en ung prinsessa i ett litet rike beläget i en fredad dal, tusen år efter ett fruktansvärt krig som ödelagt Jorden. Stora delar av planetens yta är obebolig på grund av en giftspridande djungel och de enorma insekter som bebor den. När ett flygplan innehållande en dödlig last från det sedan länge svunna kriget kraschar i dalen sätts stora hjul i rörelse och hela världens framtid hotas.
Den engelska versionen som jag såg hade tal av bland andra Uma Thurman och Patric Stewart, vilket var helt utmärkt. Då filmen ursprungligen släpptes i väst klipptes den ner massivt eftersom tempot är ganska långsamt. Som tur är gjorde Disney slag i saken och distribuerade denna originalversion 2005. Filmens miljöer är häpnadsväckande och fantastiska. Historien saknar dock något utöver det extra. Det långsamma tempot matchar inte riktigt de schablonartade karaktärerna, vilket drar ner betyget.
En av de enorma Ohmu byggd i LEGO.
Den engelska versionen som jag såg hade tal av bland andra Uma Thurman och Patric Stewart, vilket var helt utmärkt. Då filmen ursprungligen släpptes i väst klipptes den ner massivt eftersom tempot är ganska långsamt. Som tur är gjorde Disney slag i saken och distribuerade denna originalversion 2005. Filmens miljöer är häpnadsväckande och fantastiska. Historien saknar dock något utöver det extra. Det långsamma tempot matchar inte riktigt de schablonartade karaktärerna, vilket drar ner betyget.
Princess Mononoke
Det har blivit en hel del anime på sistone och framförallt en hel del Studio Ghibli. Princess Mononoke är nog en av de vackraste och mest engegerande tecknade filmer jag någonsin sett. Inte undra på att det blivit en av Hayao Miyazakis mest berömda verk. Ingenting är svart eller vitt i den här berättelsen och klimaxet är ett av de bästa någonsin på film... alla genrer.
Monstertomtens betyg:
Min granne Totoro
Monstertomtens betyg:
Gedo senki (Tales from the Earthsea)
Filmens regissör, Goro Miyazaki, är son till anime-gurun Hiyao Miyazaki (som står bakom bland andra Spirited away och Det levande slottet). Nu har jag inte läst Ursula K. LeGuinns böcker om Earthsea, vilka filmen är baserad på, och kanske är det en av anledningarna till att jag känner mig oerhört splittrad rörande Gedo senki. Negativt är ett långsamt tempo och en jävligt förvirrande story. Positivt å andra sidan är en otroligt vacker film med en fantastisk slutstrid högt uppe i en borg som sten för sten faller sönder.
Ja, ja, det är inte två bortkastade timmar direkt, men helt plötsligt känner jag ett starkt sug för att se riktigt bra anime istället. Det var längesedan jag såg Ninja scroll. Kanske på tiden att friska upp minnet lite...
Hur som helst har Gedo senki ett otroligt vackert omslag.
Monstertomtens betyg:
Evangelion: 1.0 You Are (Not) Alone
Gainax har sedan länge planerat släppa tre eller fyra långfilmer som återberättar TV-srien Neon Genesis Evangelion. Evangelion: 1.0 You Are (Not) Alone är den första i den nu tilltänkta tetralogin. Storyn följer TV-seriens första avsnitt men flertalet mindre händelser är bortsorterade. Dessutom är tanken med detta så kallade Rebuild of Evangelion att hela historien ska bli lättare att förstå.
Och det behövs verligen. Evangelion: 1.0 You Are (Not) Alone verkar följa tanken om förenkling och förtydling utmärkt. Den är mer påkostad än TV-serien, och även om mycket till synes gammalt material används är kvaliteten åtskilligt mycket bättre än orginalet.
Monstertomtens betyg:
Det levande slottet
Anime slog igenom i Sverige på bred fron i och med Hayao Miyazakis Spirited Away (som av någon underlig anledning inte fick en egen svensk titel). Den andra filmen av samma regissör som fick uppmärksamhet i väst var Det levande slottet, Hauru no ugoku shiro, som kom 2004.
Filmen handlar om fllickan Sofi som förbannas av den väldiga Ödeshäxan. Hon kommer snart i kontakt med trollkarlen Hauru som lever samman med en liten pojke i lösskögg och en ännu mindre elddemon i ett fantastiskt vandrande slott.
Världen som filmen utspelar sig i påminner om Europa kring förra sekelskiftet. Det pågår krig och enorma flygande maskiner släpper bomber kors och tvärs över städer och landsbyggd. Ett annorlunda sceneri för anime, men absolut inte oangenäm.
Tyvärr är storyn inte i närheten lika vacker som det visuella. Intressanta karaktärer och märkliga miljöer räcker inte för att dölja den tunna och tråkiga handlingen. Tre monstertomtar får denna lagom förtrollade film fylld med små guldklimpar (trappscenen ganska tidigt i filmen är otrolig, ta och se filmen bara för den).
Filmen handlar om fllickan Sofi som förbannas av den väldiga Ödeshäxan. Hon kommer snart i kontakt med trollkarlen Hauru som lever samman med en liten pojke i lösskögg och en ännu mindre elddemon i ett fantastiskt vandrande slott.
Världen som filmen utspelar sig i påminner om Europa kring förra sekelskiftet. Det pågår krig och enorma flygande maskiner släpper bomber kors och tvärs över städer och landsbyggd. Ett annorlunda sceneri för anime, men absolut inte oangenäm.
Tyvärr är storyn inte i närheten lika vacker som det visuella. Intressanta karaktärer och märkliga miljöer räcker inte för att dölja den tunna och tråkiga handlingen. Tre monstertomtar får denna lagom förtrollade film fylld med små guldklimpar (trappscenen ganska tidigt i filmen är otrolig, ta och se filmen bara för den).
The End of Evangelion
De två sista avsnitten av Neon Genesis Evangelion gjorde många besvikna. Jag kan inte påstå att jag egentligen fullständigt förstått NGE:s olika filmversioner, men kan ändå konstatera det som så många andra gjort, att The End of Evangelion som kom 1998 är ett måste för att förstå TV-serien. Denna är dock den andra långfilmen i NGE-universat, föregången av Evangelion: Death and Rebirth, en film som egentligen bara återberättar tv-serien och dessutom repeterar sig i The End of Evangelion.
Tillsammans utgör de två filmerna duon som kallas Revival of Evangelion. Var och en är de uppdelade i två avsnitt med separata namn. Krångligt, men så är det.
Mycket tyder på att The End of Evangelion visar de fysiska aspekterna av de psykologiska skeendena i tv-seriens avsnitt 25 och 26. NERV tycks vara färdiga med sin uppgift och man talar bland personalen om att hela organisationen nu kommer läggas ner då alla Angels är besegrade. Dock sätts den slutliga fasen i spel då Gendo Ikari, Shinjis far, spelar SEELE i händerna genom att inleda slutfasen i Human Instrumentality Projekt, en metod för att förena hela mänskligheten i en enda varelse.
En enorm mänsklig armé och nio massproducerade EVA:s anfaller Geodome och samtidigt som Shinji helt avskärmat sig från omvärlden och slutit sig i sin depression måste seriens hjältar slåss mot omöjliga odds. Dessutom visar det sig att Rei Ayanami är vida mycket viktigare än vad som tidigare antytts.
Det hela går mot ett kataklysmiskt avslut ...
... som dock är nästan lika obegripligt som tv-seriens. Att läsa på om vad som verkligen händer är nödvändigt. Jag rekomenderar Wikipedias utförliga redovisnig och diskussion.
Som fristående film är The End of Evangelion värdelös. De fyra tomtarna i betyg tar hänsyn till att filmen faktiskt är en avslutning på en 26 delar lång tv-serie.
Tillsammans utgör de två filmerna duon som kallas Revival of Evangelion. Var och en är de uppdelade i två avsnitt med separata namn. Krångligt, men så är det.
Mycket tyder på att The End of Evangelion visar de fysiska aspekterna av de psykologiska skeendena i tv-seriens avsnitt 25 och 26. NERV tycks vara färdiga med sin uppgift och man talar bland personalen om att hela organisationen nu kommer läggas ner då alla Angels är besegrade. Dock sätts den slutliga fasen i spel då Gendo Ikari, Shinjis far, spelar SEELE i händerna genom att inleda slutfasen i Human Instrumentality Projekt, en metod för att förena hela mänskligheten i en enda varelse.
En enorm mänsklig armé och nio massproducerade EVA:s anfaller Geodome och samtidigt som Shinji helt avskärmat sig från omvärlden och slutit sig i sin depression måste seriens hjältar slåss mot omöjliga odds. Dessutom visar det sig att Rei Ayanami är vida mycket viktigare än vad som tidigare antytts.
Det hela går mot ett kataklysmiskt avslut ...
... som dock är nästan lika obegripligt som tv-seriens. Att läsa på om vad som verkligen händer är nödvändigt. Jag rekomenderar Wikipedias utförliga redovisnig och diskussion.
Som fristående film är The End of Evangelion värdelös. De fyra tomtarna i betyg tar hänsyn till att filmen faktiskt är en avslutning på en 26 delar lång tv-serie.
Ghost in the Shell (film)
Några årtionden in i framtiden jagar japanska specialstyrkor bestående av cyborgs mer och mer teknologiskt avancerade brottslingar. Major Kusanagi jag just en sådan superskurk kallad Puppet Master, en hacker som bryter sig in i människors hjärnor och tvingar dem begå brott.
Ghost in the Shell är en av de anime-filmer som satt stora spår även i västvärldens filmskapande. Framförallt tog Wakowski-bröderna stor inspiration från denna anime-klassiker då de skapade Matrix-trilogin. Filmen från -95 är baserad på mangan av Masamune Shorow och regisserad av Mamoru Oshii. Den fick en uppföljare i Ghost in the Shell: Innocence. Dessutom har flertalet andra filmer, tv-serier och mangas hinnit ut påmarknaden i dags dato.
Ghost in the Shell är fantastiskt välgjord. Animationer är av absoluta toppklassen. Många små detaljer, som till exempel variationen i vad som sker då automateld träffar olika material, läggs på hög för att skapa en väldigt solid film. Dock faller filmen lite av att manuset emellanåt är komplicerat för att slutligen bli något väl simpelt. Väldiga intriger byggs upp för att helt glömmas bort då slutet kommer.
Fyra monstertomtar gör Neo avundsjuk.
Ghost in the Shell är en av de anime-filmer som satt stora spår även i västvärldens filmskapande. Framförallt tog Wakowski-bröderna stor inspiration från denna anime-klassiker då de skapade Matrix-trilogin. Filmen från -95 är baserad på mangan av Masamune Shorow och regisserad av Mamoru Oshii. Den fick en uppföljare i Ghost in the Shell: Innocence. Dessutom har flertalet andra filmer, tv-serier och mangas hinnit ut påmarknaden i dags dato.
Ghost in the Shell är fantastiskt välgjord. Animationer är av absoluta toppklassen. Många små detaljer, som till exempel variationen i vad som sker då automateld träffar olika material, läggs på hög för att skapa en väldigt solid film. Dock faller filmen lite av att manuset emellanåt är komplicerat för att slutligen bli något väl simpelt. Väldiga intriger byggs upp för att helt glömmas bort då slutet kommer.
Fyra monstertomtar gör Neo avundsjuk.
Final Fantasy VII: Advent Children
För många år sedan lånade jag en klasskamrats Playstation och under några magiska veckor spelade jag mig genom Final Fantasy VII:s magiska värld. 2005 kom så en datoranimerad långfilm som bygger vidare på historien ...
Två år efter att Cloud besegrat Sephirot tycks världen ha återhämtat sig. Men överallt insjuknar barn och vuxna i den så kallade Geostigma, en sjukdom kommen av planetens egen avsky mot ondska, en ondska som spritt sig som skärvor bland allt levande. Samtidigt söker tre mystiska män, män vars yttre är väldigt likt Sephiroths eget, efter de sista levande resterna av Jenova. Snart måste Cloud åter ge sig i strid med sitt förflutna och tillsammans med sina gamla vänner bekämpa en ondska som åter vill förstöra världen.
Final Fantasy VII: Advent Children är inte vad man skulle kalla ett mästerverk. Det är snarare så att filmen bygger vidare på spelets mästerliga story och därmed får en rejäl knuff frammåt. Animeringarna är lagom välgjorda men utan några störra överraskningar. Historien är näst intill obefintlig och bygger mest på korta transportsträckor mellan strider bestående av extremt snabba och ofta röriga klipp.
Men för mig spelar det inte så stor roll. Jag njöt. Att åter få stifta bekantskap med Cloud, Tifa, Barret och de andra hjältarna från spelat var underbart. Små detaljer som att musiken är tagen direkt från spelet, att Cloud använder så kallade Limit Breaks och att Materia figurerar i tredimensionell form gör mig alldeles nostalgisk. Bäst är när Bahamoth åkallas och besegras genom att Clouds alla vänner ger honom åtskilliga knuffar upp i luften så att han slutligen kan dödas någonstans i den yttre atmosfären.
Tre monstertomtar önskar att de var fler, men Final Fantasy VII: Advent Children är ett absolut måste för alla som spelat spelet. Dessutom har det kommit fler delar som bygger på Final Fantasy VII, något jag tänker återkomma till så snart jag sett dem.
Två år efter att Cloud besegrat Sephirot tycks världen ha återhämtat sig. Men överallt insjuknar barn och vuxna i den så kallade Geostigma, en sjukdom kommen av planetens egen avsky mot ondska, en ondska som spritt sig som skärvor bland allt levande. Samtidigt söker tre mystiska män, män vars yttre är väldigt likt Sephiroths eget, efter de sista levande resterna av Jenova. Snart måste Cloud åter ge sig i strid med sitt förflutna och tillsammans med sina gamla vänner bekämpa en ondska som åter vill förstöra världen.
Final Fantasy VII: Advent Children är inte vad man skulle kalla ett mästerverk. Det är snarare så att filmen bygger vidare på spelets mästerliga story och därmed får en rejäl knuff frammåt. Animeringarna är lagom välgjorda men utan några störra överraskningar. Historien är näst intill obefintlig och bygger mest på korta transportsträckor mellan strider bestående av extremt snabba och ofta röriga klipp.
Men för mig spelar det inte så stor roll. Jag njöt. Att åter få stifta bekantskap med Cloud, Tifa, Barret och de andra hjältarna från spelat var underbart. Små detaljer som att musiken är tagen direkt från spelet, att Cloud använder så kallade Limit Breaks och att Materia figurerar i tredimensionell form gör mig alldeles nostalgisk. Bäst är när Bahamoth åkallas och besegras genom att Clouds alla vänner ger honom åtskilliga knuffar upp i luften så att han slutligen kan dödas någonstans i den yttre atmosfären.
Tre monstertomtar önskar att de var fler, men Final Fantasy VII: Advent Children är ett absolut måste för alla som spelat spelet. Dessutom har det kommit fler delar som bygger på Final Fantasy VII, något jag tänker återkomma till så snart jag sett dem.
