Det är längesedan jag läste serien Bulletproof Monk och i ärlighetens namn lockade inte filmen särskilt mycket. Men när den fått en fyra (av fem möjliga) i betyg på Voddler så tänkte vi i familjen: "Tja, varför inte?"

Och det börjar ganska bra. Med Chow-Yun Fat och Seann William Scott (som jag personligen gillar) i huvudrollerna är det både roligt och charmigt. Men actionsekvenserna är dåliga och snart brister manuset helt samtidigt som Jaime King dyker upp som maffiaprinsessan Jade. Katastrof.

Nej, det är med ett stort mått besvikelse Bulletproof Monk får ett lååågt betyg.

Serien följer fyra episoder ur Jabba the Hutts liv. Men det är konstigt tecknat och berättelserna beskriver Jabba som en opportunistisk, korkad men ypperligt tursam äventyrare istället för, så som jag föreställt mig honom, en manipulativ och intelligent maktsspelare. Småroligt emellanåt men framförallt väldigt tramsigt.

Ett av de justare omslagen till Star Wars: Droids.

 

Droids är hög serier som fokuserar på R2-D2 och C-3P0 under perioden kort innan A New Hope. De riktar sig till "hela familjen" vilket gör historierna ganska tramsiga. Ingen bra läsning alls.

Det här är serieversionen av filmen med samma namn. Precis som sereversionen av de Episode 1 och 2 är det väldigt hög kvalitet på teckningar (och manus för den delen). Det enda som egentligen sänker betyget är att det är just en total seriekopia av filmen.

Som titeln låter påskina handlar den här serien om den nya skurken från Revenge of the Sith, nämligen cyborgen Grievous. Men Grievous är lika platt som Darth Maul var i Episode 1. Och serien ger inte mer intresse för honom. Han ser häftig ut, men där tar det slut. Varken storyn eller de stiliserade teckningarna lockar över huvud taget.

Nu börjar Star Wars Republic bli riktigt bra. Jediorden tillintetgörs mellan några av albumen och serien följer därefter några av de överlevande. Det är välskrivna manus och genomarbetade teckningar. Den tunga domedagskänslan är suverän och passar mig mycket bättre än det stundtals glättiga jeditramset som tidigare album berättat om.

Obsession kretsar kring Obi-Wan Kenobis jakt på den mörka jedin Asajj Ventress. Serien är vältecknad oc hspännande. Man får se en lite mörkare sida av Obi-Wan än vad som är vanligt.

I fem nummer berättas det om lika många jedis och deras erfarenheter av klonkrigets sista tid. Det är ganska ointressant och känns mest som utfyllnad.

Hur ofta ser man rysk fantasyfilm? Nej, just det. Inte ofta alls. Wolfhound, eller Volkodav iz roda Serykh Psovsom som den heter på ryska, inleds med exakt samma scen som Conan barbaren genom att ridande rövare bränner ner en by och mördar alla innevånarna. Den ende överlevande är pojken Volkodav som förslavas. Många år senare vill han hämnas på rövarhövdingen, som visar sig vara en mäktig och ondskefull druid.

Filmen är väldigt klassisk fantasy... och då menar jag inte på ett bra sätt. Det enda av intresse är att prinsessan i filmen spelas av Oksana Akinshina från LIlja Forever. Dessutom är den inkarnerade gudinnan i slutstriden otroligt snyggt gjord.

Emellanåt varnas man för att se filmer som är ovanligt äckliga och otäcka. Så var fallet med The Human Centipede... men självklart struntade jag i det. Nu visade det sig att skräcken i just den här filmen kröp långt in under skinnet på mig och har sedan dess vägrat släppa taget. Fy fan vad äcklig den var.

Okej. Storyn är ganska simpel. En galen vetenskapsman vill bygga en mänsklig tusenfoting genom att sy ihop människors munnar och rövhål. Så långt är allt okej. Inte så hemskt egentligen. Men, ja, så börjar han göra det i filmen. Och sedan börjar han träna sin mänskliga tusenfoting. Ja, det fortsätter, men jag orkar inte berätta mer... jag börjar må illa.

Problemet som uppstår är att jag inte har den blekaste aning om vilket betyg jag ska ge den här jävla rullen. Tja, jag antar att den mer än väl uppfyllde mina förväntningar, vilket ju ger ett högt betyg.

Dark Horses Star Wars-serie får i och med nummer 46 tilläggsnamnet Republic. Det övergripande temat är Klonkriget och berättelserna om hur jediorden sakta men säkert decimeras. Det hela utspelar sig mot bakgrunden av en korrupt republik som dömt sig själv till undergång.

Som väntat av en serie med många olika skapare och tecknare är kvaliteten väldigt varierande. De första nummren är till exempel fruktansvärda att traggla sig genom eftersom de är ritade med hjälp av en tablet utan tryckkänslighet. Usch! Samtidigt finns det en hel del sköna berättelser. Återigen är Quinland Vos något av en röd tråd och man får till och från följa hur han tar uppdraget som dubbelagent hos Count Dooku.

Serieversionen av filmen med samma namn är helt okej att läsa. Eftersom det är bra längesedan jag såg filmen är serien till och med ganska kul. Välgjord och genomarbetad... om än exakt likadan som filmen.

Det här är en av de förskräckliga, mangaliknande Star Wars-serierna som pumpats ut enkom för att fylla George Lucas ficka med mer pengar. Den ondskefulla Krayn leder ett gäng rymdpirater och Obi-Wan följd av Anakin måste sätta stopp för honom.

Det är väl ändå märkligt hur man kan bli så facinerad av Star Wars som jag är trots att filmerna egentligen är ganska dåliga. Jag hade bara sett Revenge of the Sith en gång tidigare. Så, det här blev nog andra och sista gången. Det är så mycket spännande att titta på. Så många häftiga rymdskepp, robotar och rymdvarelser. Men George Lucas regi är så usel att man nästan börjar gråta. Tänk om en duktig regissör hade fått göra jobbet istället. Jaja, det är ett spännande universum man kastas in i i alla fall.

Jag älskar Terry Gilliams filmer. The Imaginarium of Doctor Parnassus är inget undantag. Historien kretsar kring en resande varité ledd av just parnassus. Men bakom kulisserna döljer sig både himlen och helvetet. Det är vrickat, roligt och fruktansvärt bra!

Det är i fjärde säsongen av Babbylon 5 som allt når sitt klimax. Sheridan och de andra på rymdstationen för.ett tvåfrontskrig The Shadows hotar  med mystiska krafter och märkliga rymdskepp. Dessutom håller regimen på Jorden på att spåra ur tillsammans med de maktgalna PsyCorps.

Det här är säsongen i vilken det händer saker. Mystiken från tidigare säsonger saknas, men det är okej. Action och stora rymdstrider hjälper till att göra det till en spännande serie. Lite synd känns det ändå när Shadows besegras. De var de ultimata skurkarna, och med dem ur bilden blir ingenting egentligen så otäckt.

Vidare kan jag inte riktigt undgå att känna mig lite lurad. Jag minns ju Babylon 5 som så mycket bättre. Det har tagit mig långtid att se denna näst sista säsong. Orsaken är huvudsakligen att den egentligen inte är så fruktansvärt bra.