Sweeny Todd: The Demon Barber of Fleet Street
Jag har alltid avskytt musikaler ... med något enstaka undantag. Nu har förvisso min åsikt om denna allmänt bespottade genre ändrats något men jag har ändå sedan länge ansett att Tim Burtons Nightmare Before Christmas är ett av filmhistoriens mästerverk.
Således var det inte utan viss spänning som jag satte mig i biosalongen för att se samme regissörs senaste alster, skräck-musikalen Sweeny Todd: The Demon Barber of Fleet Street. Då jag dessutom älskar just epoken i vilken filmen utspelar sig, förra sekelskiftet, kunde det inte bli mer suspens.Som vanligt tar regissören till Johnny Depp för att spela huvudrollen, och det gör han utmärkt, trots att han sjunger som en kråka från Cockney, i kombination med Helena Bonham Carter, som lagar goda pajer av männisokött. Underbart. Dessutom ser vi Sasha Baron Cohen som en fransk barberare och Alan Rickman (Snape för deflesta) som en ondskefull domare.
Karaktären Sweeny Todd har dykt upp i mängder av olika tappningar och versioner sedan mitten av 1800-talet. Historien är enkel: En barberares liv förstörs och han söker hämnd. Men som alla musikaler innehåller Tim Burtons version både kärlek, dans och en uppsjö mer eller mindre givna, men alltid vackra, händelser. Ändå är det något litet som saknas. Någonting som inte höjer filmen till skyarna. Precis som Corpse Bride kändes som något av en blek kopia av Nightmare Before Christmas gör även Sweeny Todd detta, fast på ett helt annat plan. Gillar du Tim Burton eller Johnny Depp är det här något för dig. Om inte kanske det faktiskt är bäst att undvika Sweeny Todd: The Deamon Barber of Fleet Street.Monstertomtens betyg:
Sound of Music
Det var inte utan rejäl övertalning som jag bänkade mig med den här mastodontfilmen på nästan tre timmar. I flera års tid har jag bestämt hävdat att om jag ska se Sound of Music ska det vara i den koreanska versionen. Den där all musik är bortklippt.
Således ledde ett mått nyfikenhet och flera tjog snällhet mig till att faktiskt se den förbannade musikalen. Faktum är att jag gillade den. Visst sjunger de hela tiden och visst är familjen Crap (oh, nej Trapp) ariska så det står härliga till, men det är värt att spendera tre timmar i onödan bara för att få se scenen med dockteater. På något sätt är Robert Wises film från 1965 en symbol för dåtidens filmindustri. Till på köpet liknar Julie Andrews Maria en klasskamrat, samma frisyr och samma underbara (*hrmmm*) käckhet. Tja, ska man bli förskolefröken så ska man.
Jag vill inte gå så långt som att säga att jag skulle se den på sing-a-long-bio, eller ens se om den, men det blev en trevlig kväll och filmen får tre starka homosexuella tomtar.
Således ledde ett mått nyfikenhet och flera tjog snällhet mig till att faktiskt se den förbannade musikalen. Faktum är att jag gillade den. Visst sjunger de hela tiden och visst är familjen Crap (oh, nej Trapp) ariska så det står härliga till, men det är värt att spendera tre timmar i onödan bara för att få se scenen med dockteater. På något sätt är Robert Wises film från 1965 en symbol för dåtidens filmindustri. Till på köpet liknar Julie Andrews Maria en klasskamrat, samma frisyr och samma underbara (*hrmmm*) käckhet. Tja, ska man bli förskolefröken så ska man.
Jag vill inte gå så långt som att säga att jag skulle se den på sing-a-long-bio, eller ens se om den, men det blev en trevlig kväll och filmen får tre starka homosexuella tomtar.
