Guillermo del Torro har gjort flera uppmärksammade filmer på senare tid. Pans labyrint och Hellboy har de flesta sett eller åtminstone hört talas om. The Devil's Backbone, eller El espinazo del diablo som den heter i spansk originaltitel, är en av del Torros första filmer, den han gjorde efter Mimic.

Historien kretsar kring ett litet barnhem på den spanska landsbygden där inbördeskriget känns ganska avlägset. Dit kommer pojken Carlos som först inte riktigt passar in. Snart början han dock ana att det spökar på barnhemmet. Samma dag som en bomb föll ner på den stora innergården försvann nämligen Santi, ett av barnhemsbarnen, och nu är han tillbaka för att ta hämnd. Med hjälp av sina jämnåriga bestämmer sig Carlos för att hjälpa den osalige anden.

Man känner vid att El espinazo del diablo är en film av Guillermo del Torro. Det är vackert och välgjort. Tyvärr är storyn inte särskilt engegerande. Det är en film som är värd att se men ingen fullpottare.

Milla Jovovic återkommer i denna tredje Resident Evil film. Zombieviruset har nu spritt sig över hela jordklotet och dödar allt i sin väg. Till och med sjöar och floder torkar ut på grund av det. Varför vet jag inte men världen har blivit en öken. Av någon anledning utspelar sig filmen sedan i Nevadaöknen.

Zombisarna ser okej ut men manuset är ganska trist. Monstret i slutet är ruggigt dåligt gjort, precis som i den andra filmen i serien. Det här är en film som är kul att se om man inte har annat för sig, men snabbt faller ur minnet.

The Wolfman med Benicio Del Toro i huvudrollen är en film jag längtat efter att se men till följd av dåliga recensioner inte längre förväntat mig någonting av. Historien kretsar kring familjen Talbot och den vuxne sonen Lawrence i synnerhet. När han återvänder till sitt barndomshem efter nyheten att brodern Ben försvunnit möts han snart av någonting oväntat. Ett monster tycks härja fritt på landsbygden och kräver offer var fullmåne.

Det här är en riktigt klassisk varulvsfilm. Det är zigenare, Scotland Yard, engelska hedar, 1800-talsdårhus och allt annat som passar så bra och ger sådan stämning. Anthony Hopkins gör en underbar tolkning av Sir John Talbot, den gamla jägaren och äventyraren som efter åratal av resor till världens alla hörn slagit sig ner i England.

Specialeffekterna är välgjorda och atmosfären är så klockren den bara kan vara med många glirningar till originalet från 1941. Det här var en glad överraskning. Det enda smolket i ögat är att det kanske kändes lite krystat med en engelsk lord från Amerika. Men skit samma. Filmen var riktigt riktigt sevärd.

Emellanåt varnas man för att se filmer som är ovanligt äckliga och otäcka. Så var fallet med The Human Centipede... men självklart struntade jag i det. Nu visade det sig att skräcken i just den här filmen kröp långt in under skinnet på mig och har sedan dess vägrat släppa taget. Fy fan vad äcklig den var.

Okej. Storyn är ganska simpel. En galen vetenskapsman vill bygga en mänsklig tusenfoting genom att sy ihop människors munnar och rövhål. Så långt är allt okej. Inte så hemskt egentligen. Men, ja, så börjar han göra det i filmen. Och sedan börjar han träna sin mänskliga tusenfoting. Ja, det fortsätter, men jag orkar inte berätta mer... jag börjar må illa.

Problemet som uppstår är att jag inte har den blekaste aning om vilket betyg jag ska ge den här jävla rullen. Tja, jag antar att den mer än väl uppfyllde mina förväntningar, vilket ju ger ett högt betyg.

Hmm... vad ska man säga. Jag förväntade mig inte särskilt mycket av den här filmen men föll ändå för att någon skrivit att det här var en av de bästa Godzilla-filmerna. Ja, kanske är det där problemet egentligen ligger. I det att Godzilla-filmerna faktiskt är precis så dåliga som deras rykte säger.

I den här katastrofen till film bråkar Godzilla, Mothra, Ghidora och ett annat stort rött monster (vars namn jag inte har den blekaste aning om och inte heller vill veta) samtidigt som halvtaskigt gjorda miniatyrer slås sönder och samman. Detta varvas med några av de sämsta CG-effekterna i filmhistorien. På det hela taget har specialeffekterna inte utvecklats någonting sedan den första Godzilla-filmen på 50-talet.

Pascal Laugier, regissören bakom underbara Vargarnas pakt, släppte härom året en av senasate tidens mest omtalade skräckfilmer, Martyrs. Någonstans kallades den för "torture porn" vilket i stil med Saw-serien vältrar sig i brutalt och närgånget våld av grövsta klassen.

Nu är det ju så att jag själv är dels ganska äckelmagad och dels tyckte att den första Saw-filmen var briljant. Ungefär samma känslor har jag för Martyrs. Det är äckligt som fan att se folk karva i sig själva med köksknivar eller får stora häftklammrar utdragna ur skallbenet. Men värst är nog ändå det fullständigt mänskliga våldet i form av sparkar och slag, som stundtals tar över filmen helt. En bruten näsa har aldrig sett så otäck ut som på filmen huvudperson.

Ja, det här är verkligen inget för den mesige, men för de som vågar/orkar är slutet, till skillnad från vad andra verkar tycka, högst tillfredställande och klurigt.

Thirst är en koreansk vampyrfilm. Ser man trailern verkar filmen mest handla om kärlek och snubblande lite blodsugande... och... ja, så är det väl. Men sättet regissören Chan-wook Park blandar det hela på är obestriderligt otäckt. Huvudpersonen Sang-hyeon är en präst som efter ett medicinskt experiment smittas med vampyrism. Hans älskarinna är den till synes nedtryckta Tae-ju, vars make och svärmor är allt annat än trevligt sällskap. Det här är som en asiatisk version av Dracula och Mina Murray, men där ärkevampyren avskyr sitt tillstånd och försöker undslippa det, medans den mänskliga älskarinnan mer och mer dras åt det mörka hållet. Det finns en scen där Tae-ju låtsas gå i sömnen som är helt underbar. Skorna hon får på sina bara fötter får senare  en viktig plats i filmens slutscen.

Efter att ha plågat sig genom New Moon, en av tidernas sämsta vampyrfilmer, är det därför härligt att kunna recensera denna spektakulärt vackra och otäcka asiatiska historia.

Detta stolpskott till skräckfilm är regisserad av svenske Mikael Håfström och baserad på en historia av Stephen King. Den uttråkade författaren Mike (John Cusack) tar in på Hotel Dolphin i New York trots managerns (Samuel L. Jackson) försök att övertyga honom om det valda rummets, 1408, ondska. Resten av filmen är några billiga skräckscener och... nej, just det, det var inget mer.

Ta en titt på omslaget här bredvid ...

Titta en gång till ...

Den masken gav en oskar 1982.

An American Werewolf in London är något av en klassiker, men faktum är nog att fler har sett uppföljaren som utspelar sig i Paris, en film som spelades in åtskilliga år senare och utan samma fingertoppskänsla.

Men det glädjer mig när filmer överraskar, och det gör An American Werewolf in London.

På många sätt bör tilläggas.

Effekterna kan man ju tycka vad man vill om. 1981 när filmen gjordes fanns inte CG och häri ligger ju också charmen. Ibland undrar jag om dagens ungar inte kommer gå miste om en del av filmupplevelsen när datoreffekterna antingen syns så tydligt att de inte kan vara annat än CG eller inte märks alls, det vill säga effekterna är så "perfekta" att de ser fullständigt riktiga ut.

En stor del av de första Star Wars filmernas magi bestod i de minutiöst detaljerade modellerna och den enormt trixiga filmtekniken. Här föll uppföljarfilmerna då datoranimerade karaktärer och gittrande rymdskepp. Peter Jackson är väl en av få på senare tid som insett att modeller fortfarande är att föredra. Han byggde bland annat hela Minas Tirith i flera olika skalmodeller för flygningarna över staden aldrig skulle vara CG-beroende (ett nytt begrepp, det där, kanske ... CG-beroende).

Men tillbaks till An American Werewolf i London. Effekterna är med dagens mått snarare komiska än välgjorda. Ändå är det underbart att se dem i all sin, nu ålderdomliga, ambition.

Om det var effekterna som lockade publik för 25 år sedan är det definitivt det underbara manus och regiarbetet som lagts ner på filmen. John Landis övriga filmer kan man tycka vad man vill om: Han har gjort Bluesbrothers filmerna, Snuten i Hollywood III, jobbat mycket med Michael Jacksons videos och en hel del för Disney. Med andra ord är han ingen mästerregissör, men i American Werewolf har han sannerligen lyckats.

Det är en komedi och en mörk sådan. Med jämna mellanrum dyker mystiska figurer upp, gör ett korta framträdanden och försvinner sedan ur filmen. Min personliga favorit är en lite sjuk pojke som bara säger nej. Tillslut tröttnar en av de viktiga birollskaraktärerna på honom och frågar: "Have you ever been hit in the head?"

Ungen svarar så klart: "NO!"

Hrmmm... det ska ses för att förstås. Eller inte förstås. Roligt är det hursomhellst. Jag trodde aldrig jag skulle använda ordet mysskräckis, men om man vill se en sådan rekomenderar fyra lurviga monstertomtar An American Werewolf in London.


Monstertomtens betyg: