Omslaget är blodrött. Tintin och Milou tittar upp ur en stor kinesisk vas. En rislampa med skrivtecken och mönster hänger i ena hörnet. En enorm svart drake är målad på väggen och dominerar helt den stämningsmättade scenen.

Blå Lotus ses ofta som ett av Hergés bästa album och i synenrhet är det det första album till vilket han gjorde noggrann research. Genom en engelsk abbé kom han i kontakt med Tchang Tchong-Yen, en konstnär som lärde Hergé om både Kinas konst och dess kultur, vilket är väldigt påtagligt i serien som även hyser Tchangs namne.

Detaljrikedomen, vilken ökades på ytterligare då serien omarbetades 1946 utifrån det svart-vita orginalet från 1936, är stor och så pass verklighetstrogen som Hergé ansåg vara möjligt. Detta inledde något av en besatthet över att låta serien stämma överens med verklighetens förlagor. Trots att Hergé själv aldrig reste runt i världen använde han sig från och med nu hela tiden av andra människor, böcker och fotografier för att göra sin avbildningar och beskrivningar så trovärdiga som möjligt. I Blå Lotus är rutorna till exempel ofta fullkomligt fyllda med helt korrekta kinesiska tecken och meningar.

Trots att bildspråket når nya höjder fastnar historien något i gamla spår. Som många av de äldre albumen är variationen i handlingen ganska liten i jämförelse med flera andra av de tidiga Tintin-albumen. Ändå innehåller den mer lekfullhet än tidigare. Mystik och galenskap går hand i hand med skurkar och pistoler. Det är både spännande och exotiskt, men samtidigt ibland lite väl osammanhängande. Ibland längtar man efter aha-upplevelsen. Den som aldrig kommer. Väl värd att läsa är den dock. Och som europeisk skildring av Kina kommer den långt med tanke på kontexten och mediet.


Monstertomtens betyg: