Det finns en serietecknare som vida överglänser alla andra, och då lägger jag tonvikt på tecknare. Faktum är att Enki Bilals bilder är mer konst än Rembrandt, da Vinci och Warhol sammanslaget. Hans mest kända verk, och det som sedermera snöptes ihop till filmen Immortel (Ad Vitam), är trilogin om Nikopol, en enkel man som råkar ut för de mest världsomvälvande händelserna i mänsklighetens historia.

Den första delen, La Foire aux immortels, eller på svenska De odödligas karnival, handlar om hur Nikopol faller från himlen ner i ett framtida Paris. Här dras han dels in i det maktpolitiska spelet kring stadens diktator och dels tvingas han upplåta sin kropp till ingen mindre än den egyptiska guden Horus, som blivit galen och jagas av sin bröder och systrar i en enorm flygande pyramid.


Trilogin fortsätter med La Femme piége, Kvinnofällan, där vi stiftar bekantskap med journalisten Jill som tror hon mördar alla sina älskare. Hennes vrålande samvete tar formen av en blodig hand som inte går att tvätta ren. Situationen blir inte bättre av att Nikopol och Horus fattar tycke för henne.

Froid-Équateur, Frusen ekvator, avslutar berättelsen. Nu ligger Paris på ruinens brant och huvudpersonerna samlas i en igensöad stad vid ekvatorn. En stad som styrs av världens största kriminella syndikat. Många frågor får svar samtidigt som läsaren lämnas lika oventandes som innan trilogin började.


Serien är hisnande vacker. I varken manus eller bild fastnar Bilal i vad som verkar logiskt eller verkligt utan låter egyptiska gudar spela monopol, pingviner vandra i långa rader med tejp över bröstet och mystiskt sminkade politiker sitta på första parkett när världsmästerskapet i schack-boxning avgörs.

Varje sida är njutbar och bevisar att Bilal bör sköta allt det kreativa arbetet i egen hög person. Ofta har han använt sig av manusförfattare, framförallt Pierre Christin, men det blir aldrig så bra som man hoppas. Bilals visuella skapelser kräver att hans egna ord och sagor finns i bakgrunden.

Ska man läsa en enda grafisk novell i hela sitt liv bör man läsa The Nikopol Trilogy. Den är som en dröm, en explosion i fantasi och färg. Kanske är det inte den bästa serie som gjorts, men den skiljer sig så pass från allt annat på marknaden att den blir fullkomligt oförglömlig. Således får den inte högsta betyg, delvis på grund av en ibland ganska simpel och föga överraskande hsitoria, trots myrriader bizzariteter, men passar troligen en större publik än vad andra favoriter , såsom Akira och The Watchmen, gör. Om inte annat så betrakta The Nikopol Trilogy som en bilderbok, för den är fylld av de mest fantastiska teckningar ett mänskligt öga kan uppfatta.


Monstertomtens betyg:

"I am 10 years old, I remember? The terrible explosion that rips through the night sky and showers the hospital is not caused by a mortar, an artillery attack, or a bomb? It?s a lightning bolt, from my very first thunderstorm. An anger from the sky which reassures me, and in some way impresses me more than the fire of men? For I am ten days old, orphaned and content to feel that nature is stronger than man."

Det som fick mig intresserad av Enki Bilal var hans fantastiska framtidsvisioner. Dekadenta robotar och märkliga maskiner gör sig ofta bra i serieform och speciellt i Enki Bilals tappning. The Dormant Beast håller just den stil jag gillar. Makalösa futuristiska miljöer blandas med en klurig story. Vi får följa Nike Hatzfeld genom ett gytter av framodlade mänskliga kopior, märkliga kontrollerande flugor och en otäck sekt som blandat de tre ökenreligionerna i sin jakt på att utplåna det som hotar mänsklighetens syn på sig själv som universums centrum.

Men vi följer även Nike bakåt i tiden, allteftersom han minns sina allra första dagar i livet. Visioner från ett spädbarn född till ett fruktansvärt krig på Balkan-halvön. Minnen som leder till en jakt på två andra personer som även de befann sig i det sönderbombade sjukhuset för så många år sedan.

The Dormant Beast är ingen lätt historia att följa och den håller sig inte heller till vanliga berättarregler. Inte ens slutet känns väntat, även om det fyller sitt syfte. Efter att ha läst flera serier som gjorts i samarbete med Pierre Christin är det här ett bevis på vad Enki Bilal egentligen borde göra. Tre starka monsteromtar krystar fram en liten fjärde. Hoppas verkligen det fortsätter i den här stilen.

"You've aquired the taste for power, like the taste for rare meat."


Shame on me, om jag ger upp. Nu har jag läst ytterligare en serie av Enki Bilal som återigen har han tagit hjälp av Pierre Christin för att skriva manus. Den här gången, till skillnad från serien The Town That Didn't Exist, är det ganska lyckat.

Serien utspelar sig någonstans i Tjeckoslovakien under kalla kriget. Ett antal äldre herrar som medverkat i kommunismens kamp runt om i Europa samlas i ett gammalt slott för att spendera helgen med att jaga vilt och diskutera minnen.

Man får följa en ung fransk tolk, vars perspektiv passar bra eftersom han, precis som läsaren, behöver mycket förklarat. Serien är nämligen fylld av namn och tillbakablickar som kan kännas förvirrande och malplacerade. Till på köpet är The Hunting Party baserad på en riktig händelse, den spekulerar kring vad som hände där uppe i skogen...

The Hunting Party känns som sagt lite förvirrande och svår. Utan djupare kunskap om östblockets mellankrigshistoria missar läsaren en hel del. Men det gör inte så mycket. Stämningen och bilderna är underbara. Ödesmättade snölandskap, det märkliga slottet och de djupa skogarna bidrar alla till känslan av den östeuropeiska kommunismens kyla och totala hänsynslöshet.

Tre röda monsteromtar till denna spännande serie som gjort sig bra på vita duken. Är du intresserad av att se hur Enki Bilal tecknar kan du gå in på hans hemsida. Den är förvisso på franska, men man hittar ändå fram till en hel del bilder och uttdrag ur serier.

"Do we really want our dreams fulfilled? And, when given everything, what is life like."


Nu har jag börjat läsa en hel del serier av den Jugoslavienfödda franske serieskaparen Enki Bilal. The Town That Didn't Exist var dock ingen glädjande läsning. Enki Bilal har sammarebtat med Pierre Christin som skrivit manus och det är nog där grunden till bristerna står att finna.

Historien utspelar sig i en liten arbetarstad någonstans i Frankrike. När den lokala fabriksägaren dör och industrin ärvs av en excentrisk rullstolsbunden kvinna. Byborna, som redan sedan tidigare var rädda för att förlora sina jobb, undrar nu vilken framtid de ska gå till mötes.

Vad de inte vet är att kvnnan vill uppfylla alla deras drömmar...

Serien diskuterar vad som händer om man får allt. Eller åtminstone gör den aspirirationer på att göra det. Egentligen visar den bara på den tristess som kan uppstå när allt läggs för ens fötter. Hmm... kanske samma sak egentligen.

Bilderna är, som vanligt när det gäller Enki Bilal, fantastiska. Tyvärr kommer inte hans färgglada talang till sin rätta i en grå industriort. En serie med goda förtecken som inte når riktigt fram i varken ord eller bild. The Town That Didn't Exist få två monstertomtar...

Ville inte göra monstertomtarna besvikna så nu har jag läst min första seria av Enki Bilal, mannen bakom Immortel (ad vitam). Going Native är inte mer än sju sidor lång på detta digra utrymme möter man en galen och kåt astrogenetiker och gynekolog som bytt ben med sin svartsjuke robot och två blå, nakna rymdvarelser som mest liknar Musse Pigg och har vars en stor snigel på ryggen.

Jag måste säga att det var bland det märkligaste, och roligaste, jag läst. Serien är från 1979 och därmed en av Enki Bilals första (måste kolla upp exakt vad han gjort) men det spelar ingen roll. Färg och form spelar bra in med den sjuka storyn.

Svårt att betygsätta något så kort men om jag måste så får det bli en monstertomte per sida... eller ja, åtminstone fem stycken, och glada är de också.