A Storm of Swords: Steel and Snow tar vid efter det stora slaget om Kings Landing. Intriger och skärmytslingar tar vid medan de rådande kungarna konsoliderar sina vunna marker och slickar sina sår. Samtidigt rör sig vildarna i norr och det verkar som om John Snow är den enda som kan hindra dem.

George R. R. Martin fortsätter berätta en fantastisk och personlig fantasyhistoria. Det finns inte mycket mer att säga än att det här är bland det bästa jag läst inom genren.

Titus Alone tappar lite av de två föregående böckernas magi. Titus Groan har nu lämnat Gormenghast och reser ut i en otäck och illvillig värld. Självklart finns det knasiga karaktärer och mystisk gotik, men jag saknar slottet och dess innevånare. Faktum är att boken gavs ut postumt efter Peakes död och med åtskilliga revisioner. En stor anledning till varför Titus Alone inte nådde upp till mina höga förväntningar.

Titus Groan är nu sju år och blir därmed för första gången en sann karaktär i berättelsen om Gormenghast. Överallt i det skrämmande slottet börjar de gamla traditionerna ruckas och många av innevånarna känner att undergången står för dörren. Steerpike fortsätter med sina intriger och hans samvete blir mörkare allteftersom han lämnar etik och moral långt bakom sig.

I Gormenghast tar Mervyn Peake sin saga ett steg längre och där boken Titus Groan bara var mystiskt och mörkt är det här skrämmande, blodigt och brutalt. En underbar berättelse om hur en av världens märkligaste pojkar växer upp till att bli man.

Slottet Gormenghast styrs av sina traditioner och regler. Dess härskare, Lord Sepulchrave, är sitt eget rikes slav och in i detta föds hans arvinge Titus. Samtidigt börjar de urgamla lagarna ruckas i sina grundvalar när kökspojken Steerpike sätter sina illvilliga planer i verket.

Mervyn Peakes Titus Groan är gotisk surrealistisk fantasy skriven i mitten av 40-talet. Den känns som en blandning av Harry Potter, Tim Burton och Vampire: The Masquerade. Karaktärerna är skarpa och vrickade. Berättelsen är mörk och fylld av bisarr humor. Det är underbar och underhållande läsning och Mervyn Peake är redan en av mina stora favoriter.

På lerfötter är en galen deckarhistoria som utspelar sig en den mest vrickade av alla städer, nämligen Ankh-Morpork. Samtidigt som patriciern förgiftas börjar de annars så timida golem-varelserna bete sig väldigt underligt. När flertalet mord läggs till detta får kommendör Vimes och hans stadsvkt fullt upp.

Terry Pratchett är alltid ett nöje att läsa. På lerfötter är kanske inte hans bästa roman, men den innehåller precis lagom mängd humor, fantasy och klurigheter. Enda felet ligger egentligen hos mig, som läst den på svenska istället för originalspråket. Pratchett förlorar nämligen mycket i översättningen.

Jag är lite osäker på varför boken heter The Fires of Heaven.  Det är dock den femte boken i Wheel of Time-serien av Robert Jordan. Rand har tagit kommando över en enorm arme av ökenkrigare samtidigt som Nynaeve och Elayne befinner sig i Tanchico på jakt efter The Black Ajah.

Boken är på nästan tusen sidor och med en sådan volym förväntar man ju sig att det ska hända en hel del. Men det gör det inte. De sista femtio sidorna är väldigt spännande, men restan av boken är ganska slätstruken och tråkig. Robert Jordan har en enorm förkärlek för att låta alla karaktärerna nyttja sarkasmer i tid och otid samtidigt som man konstant möts av en ganska märklig attityd till relationen mellan män och kvinnor. Det blir helt enkelt väääldigt utdraget så trots en ganska spännande historia tog det mig ett halvår att traggla mig genom den här mediokra tegelsteten.

Jag fortsätter min utforskning av fantasy-genren med Robert Jordans The Sadow Rising. Det som fick mig att börja läsa den evighetslånga Wheel of Time var ett uttalande från författaren och dennes förlag om att "nu är det bara en bok kvar som ska skrivas sedan avlutar". Men då jag läste den korta biografin om Jordan i pärmen på denna fjärde bok i serien satte jag nästan i halsen eftersom det visade sig att Robert Jordan är... DÖD.

Nu har man ju självklart funnit en ersättare att avsluta serien och eftersom Robert Jordan var medveten om att hans häslotillstånd kanske inte skulle tillåta honom att avsluta serien lämnade han efter sig väldigt utförliga anteckningar om den sista boken, vilken nu kommer bli två stycken. Men mer om detta och seriens nya författare Brandon Sanderson när den stunden väl kommer.

The Shadow Rising berättar om Rand al'Thors äventyr i de ostliga ödemarkerna och om de händelser som kretsar kring Nynaeve och Elaine i staden Tanchico. Dessutom följer läsaren även Perrin då han reser tillbaka till ett härjat Two Rivers.

Robert Jordans böcker är en för mig märklig blandning av väldigt stolpiga personporträtt och upprepningar och fantastiska beskrivningar och djupa intriger. Hur det än är med den negativa kritiken har jag faktiskt fångats i Jordans fantasivärld. Detaljer har lagts till detaljer och jag är riktigt förtjust i helheten. När jag tänker efter är jag inte säker på att det är någonting positivt med tanke på att jag har närmare tiotusen sidor framför mig innan serien är avslutad. Nåväl, det får ta den tid det tar... och om jag känner mig själv rätt rör det sig om många år.

Jag kan lugnt erkänna att jag var besviken över The Runes of the Earth, den första delen i The Last Chronicles of Thomas Covenant. Lyckost mig då andra delen, Fatal Revenant, uppfyller alla mina krav på en bok av Stephen Donaldson.

Berättelsens huvudperson är åter Linden Avery och boken inleds med att Covenant och Lindens son Jeremiah anländer till Revelstone. Men något är fel och dessa två personer hon älskar mer än något annat tycks inte längre älska henne. Detta är början på en resa genom både tid och rum. Vi möter ursfursten Berek Halfhand, det mystiska folket The Insequent, de brinnande skurj och en ny grupp stolta jättekrigare. Inga nya platser besöks däremot är Melenkurion Skyweir, Revelstone och Andelain förändrade på sätt som ger eftertryck åt historien.

Fatal Revenant är helt enkelt en underbar saga som får mig att bita på naglarna i väntan på uppföljaren. Do something unexpected, rådges Linden. Och det gör hon verkligen. Det enda problemet jag hade var att personen på omslaget inte matchar någon karaktär i boken. Det är ju inte Stephen Donaldsons fel, men ändå mäkta irriterande.