Monstertomtens  betyg:

Monstertomtens betyg:

Monstertomtens betyg:

Monstertomtens betyg:

Monstertomtens betyg:

Monstertomtens betyg:

Jag gillar Sasha Baron Cohen sedan Ali G-tiden, men har inte varit särskilt förtjust i långfilmerna som kommit därefter. Brüno däremot visade sig vara en underbart rolig och satiriskt träffsäker film. Vi följer en homosexuell "modejournalist" på sina äventyr över hela världen. Kändisar och vanliga människor blandas hej villt då Sasha Baron Cohen driver med dem. Några extra lysande stjärnor är när han får Paula Abdul att göra en intervju sittandes på en tjock mexikanares rygg och en grov homo-hångel-scen i en ultimate fihgting-ring inför tusentals arga amerikaner.

Klicka på Athensboys Blog för några underbara synpunkter från de som utsattes för Cohens små pranks.

Monstertomtens betyg:

Jack Nicholson och Morgan Freeman spelar två dödssjuka patienter som genom en slump hamnat i samma sjukrum. Den ene är mångmiljardär och kvinnokarl, den andre hårt kämpande familjefar. Tillsammans försöker de krama ut varje uns livslust innan de drar sitt sista andetag.

Gullig och med en liten moralkaka på slutet, som sig bör.


Monstertomtens betyg:

Av någon anledning hade jag väntat mig lite mer av den här kommedin med Adam Sandler och Jack Nicholson. Tyvärr är filmen ungefär lika tramsig och töntig som halvtaskiga Hollywood-kommedier brukar bli.

Monstertomtens betyg:

Ingen mindre än Yodas fader Frank Oz har regisserat den här smått knasiga engelska komedin. En familjefar ska begravas men redan då begravningsbyrån tar med sig fel lik börjar saker gå fel. Man råkar ut för LSD-knarkande galningar, arga gubbar med diarré, homosexuella dvärgar, en stressad präst, kärlek, irritation och en hel del annat.En rolig, men emellanåt lite väl utflippad, kommedi. Kul att se både Alan Tyduk och Peter Dinklage.


Monstertomtens betyg:

Regissören bakom Be Kind Rewind är densamme Michel Gondry som gjorde den av mig nyligen hyllade Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Tyvärr är den här filmen  av en helt annan och rejält mycket lägre klass.

Mos Def spelar en videouthyrare vars galna kompis, spelad av Jack Black, råkar radera alla banden. För att inte göra butikens ägare, spelad av Danny Glover, besviken väljer man att göra "nyinspelningar" av de raderade filmerna istället för att låta butiken slå igen.

Det känns som om hela filmen vilar på Jack Blacks humor och Mos Defs coolhet, men det håller inte i mer än en kvart. Därefter tröttnar i alla fall jag på enformig dialog, halvtaskiga skämt och tyvärr väldigt magert med refernser till andra filmer, något man annars hade kunnat vänta sig i en sådan här "cameo"-film.

Något besviket får jag ändå erkänna att filmen har sina ljuspunkter (även om det något snöppliga slutet verkligen inte är ett av dem).

Monstertomtens betyg:

Ibland är det skönt att se en riktigt korkad film. You Don't Mess with the Zohan (eller Jiddra inte med Zohan som den heter på svenska) är just en sådan urbota dum, men ganska rolig film med just denna genres mästare i huvudrollen, Adam Sandler.

Zohan är en Mossad-agent som inte vill något hellre än att klippa hår. Därför fjkar han sin egen död och rymmer till USA. I det nya landet möter han både isrealer och palestinier vilket leder fram mot filmens budskap: i USA är alla amerikaner och ingen behöver bråka.

You Don't Mess with the Zohan är en komedi av lägsta sorten. Den börjar roligt men efter en timme av konstanta anspelningar på sex börjar i alla fall jag tröttna. Dessutom tycker jag att den ibland berör den fruktansvärda konflikten mellan Israel och Palestina på ett sätt som blir lite obehagligt ... särskilt med tanke på USA:s ekonomiska inlbandning i konflikten.

Tycker man att sex med äldre kvinnor är roligt antar jag att det här är rätt film. Annars är den ett kort garv innan man går och lägger sig.

Monstertomtens betyg:

Terry Gilliam är ett av de riktigt stora genierna inom filmbranchen. Han börjar sin karriär med Monty Python och fortsätter den med att briljera som regissör med filmer som De tolv apornas armé, Baron Münchausens äventyr, Fisherking och Bröderna Grimm.

1981 kom Time Bandits, en vriden historia om hur Guds betjänter, ett gäng mer eller mindre korkade dvärgar, stjäler en karta som låter dem resa kors och tvärs genom tid och rum. Pojken Kevin dras in i dvärgarnas galna jakt efter den ultimata stöten.

Time Bandits bjuder på så många galna effekter och karaktärer att man helt glömmer bort hur dåliga många av effekterna är. Det är som Monty Python på knark. Fantastiskt och precis lika roligt som jag minns den från min barbdom. Fyra glada monstertomtar får filmen där Sean Connery spelar kung Agamemnon och Ian Holm (Bilbo) är en Napoleon med stora komplex för sin längd (gissa om han gillar dvärgarna). Dessutom dyker både Michael Palin och John Cleese upp i flera roller.

Världen i Delikatessenä (Delicatessen på franska) är som en skallig mans huvud: ingenting växer. I ett rivningsfärdigt höghus utanför Paris har hyresvärden, och tillilka slaktaren, spelad av Jean-Claude Dreyfuss, löst matbristen på ett något okonventionellt sätt. De som svarar på hans annons om ledigt jobb eller de som inte har råd att betala hyras dödas nämligen och styckas enligt klassiskt scharkuteri-manér och konstens alla regler.

Till detta helveteshål där vanlig moral inte längre gäller kommer Louison, en föredetta clown spelad av den lustige Dominique Pinon, och fungerar som en kontrast till de övrigas förfall. Endast hyresvärdens dotter Julie Clapet, spelad av Marie-Laure Dougnac, har kvar något av sina mäsnkliga känslor och blir omedelbart förälskad i Louison.

Filmen tar publiken på en resa i avskyvärdhet och omänskligt beteende där människan måste jaga och döda för att överleva. Flugornas herre känns inte långt borta, men det här är både roligare och mer fantasifullt. Huset de bor i är nästan levande och andas märklig musik i takt till de olika ljud gästerna gör. Det gnisslar, bräker, smäller och skriker. Under byggnaden, bortom de vattenfyllda katakomberna, vilka är som tagna ur Fantomen på operan, bor troglodyterna, mäniskor som lever råttors liv i underjorden.

Färgerna i Delikatessen skapar en sliten och skitig atmosfär. Kulisser och rekvisita tycks komma från 50- och 60-talet. Bara en gång skiner solen ordentligt, ananrs är det konstant dimma och rök, mörker och damm.

Det ryktas på IMDb att Jean-Pierre Jeunet, en av de två regissörerna, kom på idén till Delikatessen dels då han bodde ovan ett slakteri och konstant kunde höra det smällande ljudet av köttknivar och dels på en resa i USA där han lär ha sagt att maten på motellen var så dålig att den lika väl kunde varit människokött. Filmen är skriven av Gilles Adrien och regisserad både Jeunet och Marc Caro. De båda sammarbetade senare när de gjorde en annan dystopisk skildring: nämligen De förlorade barnens stad.

Delikatessen är en mörk komedi, men långtifrån så grov som totalt och fullkomligt störd. Lika ofta som jag skrattar sitter jag och skakar på huvudet åt galenskaperna. Som exempel kan tas Aurore, spelad av Silvie Laguna, som tror hon lider av schizofreni och vill inget hellre än att dö. Eftersom hon är trogen katolik kan hon inte ta livet av sig själv utan bygger fantastiska konstruktioner för att andra ska ta livet av henne. Underbart sjukt är även den lilla maskinen som varnar när någon pratar smörj. När Clapet säger att livet är underbart börjar makapären brölande att tuta.


Monstertomtens betyg:

Följande står på DVD:ns baksida. Parenteserna är mina egna.

"Plats: London sett genom ögonen på den stillsamme låssmeden Abe (som knarkar och begår brott).
Tid: Inte Abes bästa dag (OK, den kan jag gå med på).

Inget av följande saker stod på Abes önskelista:

1) Mimi, hans spanska flickvän, berättar att hon är gravid och flyr därpå till Madrid (Stämmer... men ändå inte.)
2) Hejduken Danny Devine ger honom 24 timmar att betala tillbaka sin skuld, om han inte vill att de 24 timmarna ska bli hans sista (Devine är ingen hejduk, han är en lånehaj. Han ställer aldrig några ultimatum eller ger en tidsfrist.)
3) Han råkar byta mobiltelefon med den neurotiske mördaren Lynch.
4) Han hamnar på dödslistan hos minst två lönnmördare (Det finns allt som allt två lönnmördare i filmen och Abe hamnar bara på den enes dödslista.)
5) Han får order att ha ihjäl "Dead Fish" (What! Det får han inte alls. Till på köpet heter killen Fish och han ska dö, därav Dead Fish... )"

På DVD:ns framsida ser man Robert Carlyle med två pistoler. Varför!?! Han har ju inga pistoler i filmen! Var är huvudpersonen på omslaget? Åh, javisst, bara kändisar och en naken brud, vad hon nu har där att göra.

Filmen lever på sina stora namn, Robert Carlyle, Gary Oldman och Billy Zane. Regissören och manusförfattaren, Carley Stadler (må han aldrig göra en film igen), låter dem flippa ur med vars en galen karaktär. Där tar filmen slut, blir tråkig, ointressant och bara dålig. Dead Fish är verkligen som en död fisk.

Jag har aldrig varit särskilt förjust i engelska filmer (eller engelska gangsterfilmer), men den här tar priset. Snatch och Lock Stock i all ära, men det här är pinsamt. En monsteromte svingar två tunga jävla deagles.

Richard Curtis har skrivit manus till en hel hög med engelska filmer som gått hem hos folk, och ibland hos mig. Bean: the Movie, Notting Hill, Stekta Gröna Tomater, Black Adder, och Bridget Jones Diary. Delvis på grund av detta var jag inte speciellt sugen på att se hans regidebut, Love Actually, en film om... ja, kärlek. Visst kan Hugh Grant vara charmig, men han är inte riktigt min typ, om man säger så. Annars är det en riktig superdunder cast till filmen med bland andra Liam Neeson, Emma Thompson, Bill Nighy och Keira Knightly.

Filmen gör nedhopp bland en uppsjö människor, vilka alla har en eller annan kärleksrelation. Så småningom knyts alla samman och deras kärlekshistorier får sentimentala snyftslut, både lyckliga och olyckliga. Hela tiden använder sig Richard Curtis av överraskningsmomentet, för att man itne ska veta hur det slutar. Tyvärr tappar det lite effekt efter femti-elfte gången och blir mest tramsigt.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att en absolut går att se tillsammans med sin käresta, som jag gjorde, men att det annars är mest sentimentalt trams. Engelsk som tusan, men knappast särskilt roligt. Love Actually får Tre något äcklade monstertomtar.


Titta gärna in på IMDb för mer information om just Love Actually.

Jag kan ärligt säga att jag inte är ett stort fan av svensk film. Så Som i Himmlen, Miffo, Han och Hennes, Naken, ja, listan på tråkiga, sentimentala filmer kan göras lång. Således hade jag nästan inga förväntningar alls på Ulf Malmros film Smala Sussie. Visst gillar jag Mäklarna (köpte första sässongen på DVD  idag, faktiskt) men det betyder ju inte att ha kan göra film.

Smala Sussie var bland det bästa som gjorts i Sverige. Allt ifrån de superba skådespelarna till de underbara karaktärerna och de oändliga referenserna till andra filmer. Inledningsvis trodde jag den skulle bli sentimental, som vanligt, men det blev den aldrig. Ett kalasmanus fyllt med twistar gjorde att den snarare liknade Pulp Fiction än något ens tillstymmelsevis svenskt. Till på köpet kände man igen sig... hela tiden. Knarkarna, grannarna, filket och pizzerian, allt (utom möjligtvis dialekten). Till och med slutet var överraskande, på sitt sätt.

Bästa svenska filmen sedan Yrrol och de fem monstertomtarna tar av sig sina luvor och bugar djupt. Ska absolut kika närmare på mer av det Ulf Malmros gjort.

Kolla in filmen på IMDb.