Uppföljaren till Nightwatch, av Timur Bekmambetov, och andra delen i en planerad trilogi.. Vi fortsätter följa Anton, en av Den Andra i Moskva. Intrigerna kring mörkret och ljuset tätnar och blir blodigare. Flera mörka Andra mördas och apokalypsen står för dörren. Vem är det egentligen som söker tvinga fram en slutlig konfrontation? Vem kan man egentligen lita på?

Underbar film som fortsätter på det som den första skapade. Fyra monstertomtar blodtörstiga monstertomtar väntar ivrigt på slutet som ska komma med Twiligt Watch 2009.

En av mina stora favoritregissörer är dansken Lars von Trier. Länge stod hans Breaking the Waves som min favoritfilm nummer ett. Mitt första möte med denna märkliga man var genom TV-serien Riket. I åtta dryga timmen långa avsnitt, fyra i var sässong, får vi följa livet på det förbannade Rigshospitalet i Köpenhamn. Ett sjukhus som bär på fler mörka hemligheter än Charles Manson.

Mängder av underbara och intressanta personporträtt bollas mellan intrigerna. Vi har simulanten och spiritisten fru Drusse och hennes son, vaktmästaren Bulder. Där finns klinikchefen på neurologiska, dr Moosegaard och hans moraliskt förvridna son Mogge, samt dennes kamrater varav en inte klarar av att se blod och den andra tävlingskör ambulanser mitt i natten. Bland läkarna finns cancerforskaren Bondo, den smått kriminelle Krogshöj och självklart den svenske skitstöveln Helmer, underbart spelad av Ernst-Hugo Järegård.

... och det är bara ett smakprov. Därtill kommer spöken, demoner, patienter, ministrar, djävulsdyrkare, lik och mycket mycket annat. Riket är bland det bästa som gjorts för TV. Fyra monstertomtar till detta mästerverks som tål att ses om många gånger för att reda ut alla små lösa trådar.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i deckare så när jag och min sambo fick Stieg Larssons två första böcker, Män som hatar kvinnor och Flickan som lekte med elden vill jag inte påstå att jag hoppade högt av lycka. Ändå hamnade jag där till slut. I läsfåtöljen med den första boken i den så kallade Millenium-trilogin.

Män som hatar kvinnor handlar om Mikael Blomkvist, en ekonomireporter som inte drar sig för att sätta dit skurkarna i de fina salongerna och samtidigt ge en känga åt sina kolleger. När han döms för förtal börjar världen dock krackelera och utan att egentligen veta riktigt varför åtar han sig ett märkligt uppdrag: Att finna ut vad som hände den försvunna Harriet Vanger sommaren 1966.

Till sin hjälp får han bland andra researchern Elisabeth Salander, en associal ung dam med väldigt speciella talanger. Tillsammans uppdagar de något som var mycket värre än någon i den förmögna Vanger-familjen någonsin kunde tänka sig.

Män som hatar kvinnor är absolut läsvärd. Den är mjuk och lättsmält med levande personporträtt och trovärdiga skildringar. Men ibland känns den också lite väl lång och under det tekniska mumbo-jumbot gömmer sig ofta simplare resonemang än vad författaren nog vill kännas vid.


Monstertomtens betyg:

Aaricia, Jolan och Ylva lever ensamma. När deras by näs av bekedet att Thorgal blivit sjörövare tvingas de överge allt de äger och tvingas leva i exil. Livet som laglös är hårt och snart har de både slavjägare och Kriss från Valinor efter sig.

De landsförvisades rike sätter en rejäl twist på Thorgal-berättelsen. Den unge Jolan tar sin faders plats som hjälte och slåss med stort hjärta mot alla odds. Dessutom slutar serien i en rejäl cliffhanger som bådar gott in
för framtiden.

Fyra monstertomtar till denna serie som publicerades i Fantomen #23 och 24, 2001.

På omslaget hyllar Quentin Tarrantino den ryska filmen Nattens väktare (Nochnoy dozor). Själv älskar jag filmer som Underworld och En vampyrs bekännelser. I Nattens väktare möter vi De Andra, människor med ovanliga förmågor som så snart de upptäckt sina krafter tvingas välja den onda eller goda sidan. Båda sidor har även väktare, krigare som ser till att den andra sidan håller sig efter spelreglerna.

Med ett filmspråk som påminner om Jean-Pierre Jeunets sakapar regissören Timur Bekmambetov ett övernaturligt universum fyllt med skräck, magi och komik. Underbara dialoger, märkliga karaktärer och stor fantasi gör att filmen håller absolut toppklass. Fyra skugglika monstertomtar kliver över till vår värld från Dysterheten.

Thorgal har lämnat Aaricia och sina barn för att skydda dem mot gudarnas förbannelse. Han reser samman med sin ärkefiende Kriss från Valinor och tillsammans råkar de i klammer med ett barbariskt fiskarfolk. Snart visar det sig dock att allt är arrangerat för att Thorgal ska bege sig till Den osynliga fästningen för att andä självaste gudarnas beslut.

Den osynliga fästningen publicerades på svenska i Fantomen 18-19, 2001.  Den skiljer sig något från tidigare Thorgalserier i det att  den förutsätter att läsaren redan har stor kunskap om tidigare äventyr. Således är det ingen bra introduktion till Thorgals universum. Dessutom känns berättelsen emellanåt lite osammanhängande.


Monstertomtens betyg:

I Bamsebiblioteket Volym 6 är andra halvan av 1975 års Bamseutgåva samlad. Det är sex tidningar fyllda med Bamse, Pellefant och en hel del andra sidoserier. Bortsett från 12:an har serierna varit okända för mig och således rolig läsning. Men roligast var ändå sista nummret och den nostalgi jag kände efter att ha insett att jag redan läst just de här sidorna i original.

Två och en halv kramgoa tomtar.

Bamse är en av de serier jag vuxit upp med och som således påverkat mig mest och Rune Andreason något av en barndomsidol. Eftersom jag är för ung kom jag aldrig i kontakt med veckoserierna som publicerades i Allers mellan åren 1966 och 1970, det vill säga de allra första Bamse-serierna som gjordes. Trots detta, eller kanske på grund av detta, är det intressant att se hur de första berättelserna är upplaggda, hur tecknarstilen förändras och självklart det viktigaste: hur allting startade.

Okej, jag ska vara ärlig. Det är inte bra! Berättelserna är banala (läs: till små barn) och ofta i avsaknad av den mystik och säkerhet som skulle komma med senare år. Men ändock är det roligt för en Bamseälskare som mig själv. Det är ju ändå historia om inte till och med kult. Två jättestarka och jättesnälla monstertomtar får Bame: Den kompletta veckoserien 1966-1970 får dessutom ett plus i kanten för allt extramaterial. Hade det varit något mer välproducerat vore betyget åtsilligt mycket högre.

I tron om att koreanska Myung-Jin Lees Ragnarök var en annan serie jag planerat att läsa under en längre tid tragglade jag mig igenom denna något slarviga och tramsiga manga. Det är en sammanslagning av japansk kultur och fornnordisk mytologi som berättar om Fenris Fenrirs jakt efter den återfödde Balder.

Profetians Afton får två små monstertomtar. Vi får se om jag läser vidare på serien. Sannolikheten för det är dock ganska liten.

När jag och sambon klev in i videobutiken i går var vi säkra på att "nu hade The Last King of Scottland äntligen kommit". Men vi kunde inte hitta den i hyllan med nyheter så jag gick och frågade. Personalen svarade att den kom på DVD i juli FÖRRA ÅRET.

Med andra ord har vi av någon anledning fått allt om bakfoten och väntat ett år för länge. Men den som väntar på något gott, som man brukar säga.

Jag vill inte påstå att jag är överdrivet intresserad av afrikanska diktatorer men redan då jag gick nionde klass på Berkeley High School skrev jag ett examensarbet i ämnet. Då handlade det om Zaires Mobuto. The Last King of Scottland tar publiken till 70-talets Uganda där Idi Amin precis tagit makten. Man följer den unge läkaren Nicholas Garrigan som genom en slump kommer att stå den väldige diktatorn oerhört nära. Sakta men säkert börjar Nicholas inse att han fastnat i spindelns nät och ju mer han kämpar för att komma loss desto hårdare blir diktaturens grepp om honom.

Idi Amin spelas av Forrest Withaker, en av mina personliga favoriter sedan jag såg Ghost Dog i Leksand för många år sedan, och doktor Nicholas Garrigan spelas av James McAvoy, om vilken det ryktas ska spela Bilbo i de två kommade spelfilmerna. Tillsammans bär de upp hela filmen. Alla andra biroller hamnar ordentligt i skymundan inför deras enorma karisma.

Fem stolta monstertomtar.

Nu börjar jag tröttna. Entre tinieblas är den andra Pedro Almodovar-filmen jag ser på ganska kort tid. Jag har aldrig varit stormförtjust i denne spanske regissörs filmer, men länge tyckt att de ändå har det där lilla extra som gör det lönt att ägna några timmar åt spansk feministisk drama-komedi. Tänker framförallt på Tala med henne och Dålig uppfostran, som är härliga att se.

Att återvända var dålig och med Entre tinieblas börjar jag förtrösta. Det är en dråplig historia om nattklubbssångerskan Yolanda (vilket namn!) som flyr undan sin döde makes gangsterkompisar och hamnar i ett kloster. Nunnorna är allt annat än fromma och pysslar med allt från grova droger till att skriva kiosklitteratur.

Få av rollerna engegerar och löjlig komik blandas med tunga ämnen på ett sätt som är så glättigt att man mår illa. Att filmen sedan slutar i total ovisshet gör inte det hela bättre. Bläää!

En utfryst bögtomte till den här värdelösa filmen från -83.

För många år sedan lånade jag en klasskamrats Playstation och under några magiska veckor spelade jag mig genom Final Fantasy VII:s magiska värld. 2005 kom så en datoranimerad långfilm som bygger vidare på historien ...

Två år efter att Cloud besegrat Sephirot tycks världen ha återhämtat sig. Men överallt insjuknar barn och vuxna i den så kallade Geostigma, en sjukdom kommen av planetens egen avsky mot ondska, en ondska som spritt sig som skärvor bland allt levande. Samtidigt söker tre mystiska män, män vars yttre är väldigt likt Sephiroths eget, efter de sista levande resterna av Jenova. Snart måste Cloud åter ge sig i strid med sitt förflutna och tillsammans med sina gamla vänner bekämpa en ondska som åter vill förstöra världen.

Final Fantasy VII: Advent Children är inte vad man skulle kalla ett mästerverk. Det är snarare så att filmen bygger vidare på spelets mästerliga story och därmed får en rejäl knuff frammåt. Animeringarna är lagom välgjorda men utan några störra överraskningar. Historien är näst intill obefintlig och bygger mest på korta transportsträckor mellan strider bestående av extremt snabba och ofta röriga klipp.

Men för mig spelar det inte så stor roll. Jag njöt. Att åter få stifta bekantskap med Cloud, Tifa, Barret och de andra hjältarna från spelat var underbart. Små detaljer som att musiken är tagen direkt från spelet, att Cloud använder så kallade Limit Breaks och att Materia figurerar i tredimensionell form gör mig alldeles nostalgisk. Bäst är när Bahamoth åkallas och besegras genom att Clouds alla vänner ger honom åtskilliga knuffar upp i luften så att han slutligen kan dödas någonstans i den yttre atmosfären.

Tre monstertomtar önskar att de var fler, men Final Fantasy VII: Advent Children är ett absolut måste för alla som spelat spelet. Dessutom har det kommit fler delar som bygger på Final Fantasy VII, något jag tänker återkomma till så snart jag sett dem.

Till skillnad mot vad många tror är 2007 års biosuccé (ja, succé enligt mig i alla fall) den andra långfilmen om de makalösa förvandlande robotarna från Cybertron. Den första "Transformers: The Movie" kom 1986 och var med den tidens teknologi fantastiskt framställd. Den var nämligen tecknad.

Hu som helst har regissören Michael Bay omskapat mina älskade robotar (jag håller fortfarande på och kämpar mig igen 350 avsnitt transformers i serieform) för att passa både spelfilmsmediet och ett nytt årtusende.

Optimus Prime har fått en upphottning, Bumbelbee är en Camaro istället för den klassiska VW-bublan och på det hela förvandlas de gigantiska maskinerna på åtskilligt mer avancerade sätt än vad de någonsin gjort tidigare.

Men det skjuts och förstörs så det står härliga till. Sällan har man skådat en så underbar inledningssekvens som då Blackout (en ondskefull decepticon förvandlad till en militärhelikopter) mystiskt närmar sig en militärbas. För sent inser de ynliga männsikorna vad de har att göra med ... men då är det ju för sent.

Fyra överlyckliga tomtar ges till denna fantasieggande film. Nu väntar jag bara på den förutspådda uppföljaren kring vilken det är så mycket hemlighetsmakeri. Mina kulor lägger jag på att Megatron återupplivas av planetätaren Unicron, vilket tvingar Starscream (min favo) att slå sig ihop med Autoboterna. Det är ju inte för inte som Megatron säger:

"Starscream, you fail me ... yet again!"

Datorn har havererat vilket innebär att i princip ingenting utom Windows och Firefox startar. Således blir inläggen utan bilder en tid.

Denna småtrevliga rulle ställer upp George Clooney, Brad Pitt, Matt Damon, Bernie Mac, Andy Garcia och Julia Roberts. Jag har svårt för sådana "stjärnfilmer" men Ocean's Eleven går ändå hem. På något sätt gillar jag när skurkarna blir "the good guys".

Halvrolig trivia är att filmen baseras på Ocean's Eleven från 1960, har fått två uppföljare i Ocean's Twelve och Ocean's Thirteen och dessutom finns spinofferna Ocean's 11-year-olds och Ocean's 7-11. Hmmm ...


Monstertomtens betyg:

Sagan om Valhalla avslutas passande med just Saga från Valhalla. Freja har med hjälp av Tor byggt en stor gård som fungerar som samlingsplats för de olika härskarna längs med bronsåldersmälaren. Men den vackra Alfhild har vuxit sig tjock och fet och vill härska över allt hon ser. Till sin hjälp tar hon de förrädiska gutarna, ledda av ingen mindre än Loke . Nu står asar och vaner sida vid sida inför den sista striden.

Tyvärr är boken inte i närheten så spännande som jag hoppats att den skulle vara. Den är snarare lite väl vemodig och snöplig. Huvudpersonen Saga känns mest som en kopia av Freja i den första boken och handlingen tycks aldrig riktigt komma loss.



Visst finns det ljuspunkter, det är ju egentligen inget fel på boken. Man kunde bara ha förväntat sig lite mer i den sista och avslutande boken. Några favoriter är frosthäxan Skade som styr rimtursarna och en ganska otäck offerscen som förrätas av berättelsens huvudpersoner.

Saga från Valhalla är väl.värd att läsa om man gillade de andra två böckerna, men som sagt når författarinnan och journalisten Johanne Hildebrandt inte riktigt upp till den ribba hon själv satt.



Monstertomtens betyg:

Den gyllene kompassen handlar om en alternativ verklighet där alla bär sin själ utanför kroppen i formen av ett djur. Filmen bygger på en bok av Philip Pullman och ställer upp stora skådisar som Nicole Kidman och Daniel Craig. Dock försvinner all känsla i en veritabel lavin av datoranimerade miljöer, fordon och djur. Den gyllene kompassen är som ett Sagan om ringen-barn som druckit alldeles för mycket kaffe och dessutom plastikopererat sig. Konstig och långsökt story med karaktärer som aldrig utvecklas och en stämning som aldrig riktigt kommer loss.

Ja, ja, inte konstigt att det blev ett magplask när man använder regissören av American Pie.


Monstertomtens betyg:

Sedan några veckor har soundtracket till The Commitments spelats regelbundet här hemma. Sångaren Andrew Strong har en fantastisk röst och låtarna är fullständigt underbara.


Således var det med stor lycka som jag fann DVD-filmen och redan samma kväll bänkade sig familjen för att se detta mästerverk. Det låg stora förväntningar i luften och självklart blev vi inte besvikna. Alan Parker har omvandlat Roddy Doyles (mannen som skrev Ängeln på sjunde trappsteget) novell till en underbar musikal fylld av sång och känsla. Fylld av "själ", soul.

Det är få filmer som jag kan sjunga mig igenom, men The Commitments är en av dem. En intressant iakttagelse är att filmen kom 1991, ett år då soul verkligen var så ute det bara kunde vara. Det var då grungen och euro-technon var som mest på tapeten och skönsjungande amerikaner inte var särkilt intressant alls.


Monstertomtens betyg:

Thorgal har lämnat sin familj för att skona dem från gudarnas avundsjuka. Någonstans i djupa skogar finner han att en grym tyrann styr med hjälp vad som kallas Solsvärdet, ett vapen som bränner folk till aska. Thorgal förslavas av tyrannen och flykt är endast möjlig genom att utmana härskaren själv. Samtidigt smider motståndsmän stora planer och leds av ingen mindre än Kriss från Valinor, som har en väldigt nära relation till vapnet som namngett avsnittet.

Det här är ett klassiskt Thorgaläventyr. Att vi återser Kriss är bara roligt, eftersom man trott att hon gått under i landet bortom havet. Dessutom är det skönt att för en gångs skull slippa Aaricia och Jolan som haft viktiga roller sedan de räddades ur Brek Zarith i det sjätte Thorgal-albumet. Samtidigt är Solsvärdet något slätstruket. Äventyret publicerades på svenska i Fantomen #11-12, 2001.


Monstertomtens betyg: