Nu börjar jag tröttna. Entre tinieblas är den andra Pedro Almodovar-filmen jag ser på ganska kort tid. Jag har aldrig varit stormförtjust i denne spanske regissörs filmer, men länge tyckt att de ändå har det där lilla extra som gör det lönt att ägna några timmar åt spansk feministisk drama-komedi. Tänker framförallt på Tala med henne och Dålig uppfostran, som är härliga att se.

Att återvända var dålig och med Entre tinieblas börjar jag förtrösta. Det är en dråplig historia om nattklubbssångerskan Yolanda (vilket namn!) som flyr undan sin döde makes gangsterkompisar och hamnar i ett kloster. Nunnorna är allt annat än fromma och pysslar med allt från grova droger till att skriva kiosklitteratur.

Få av rollerna engegerar och löjlig komik blandas med tunga ämnen på ett sätt som är så glättigt att man mår illa. Att filmen sedan slutar i total ovisshet gör inte det hela bättre. Bläää!

En utfryst bögtomte till den här värdelösa filmen från -83.