The Dormant Beast
Det som fick mig intresserad av Enki Bilal var hans fantastiska framtidsvisioner. Dekadenta robotar och märkliga maskiner gör sig ofta bra i serieform och speciellt i Enki Bilals tappning. The Dormant Beast håller just den stil jag gillar. Makalösa futuristiska miljöer blandas med en klurig story. Vi får följa Nike Hatzfeld genom ett gytter av framodlade mänskliga kopior, märkliga kontrollerande flugor och en otäck sekt som blandat de tre ökenreligionerna i sin jakt på att utplåna det som hotar mänsklighetens syn på sig själv som universums centrum.
Men vi följer även Nike bakåt i tiden, allteftersom han minns sina allra första dagar i livet. Visioner från ett spädbarn född till ett fruktansvärt krig på Balkan-halvön. Minnen som leder till en jakt på två andra personer som även de befann sig i det sönderbombade sjukhuset för så många år sedan.
The Dormant Beast är ingen lätt historia att följa och den håller sig inte heller till vanliga berättarregler. Inte ens slutet känns väntat, även om det fyller sitt syfte. Efter att ha läst flera serier som gjorts i samarbete med Pierre Christin är det här ett bevis på vad Enki Bilal egentligen borde göra. Tre starka monsteromtar krystar fram en liten fjärde. Hoppas verkligen det fortsätter i den här stilen.
Metallica: Some Kind of Monster
Men Some Kind of Monster var minst sagt en intressant dokumentär. Man får följa de tre medlemmarna, efter att basisten Jason Newsted lämnat. Och det är ingen vacker historia. Jag vet inte om jag någonsin sett Metallica som någon sorts rock-gudar, men hur som hellst spräcker Some Kind of Monster alla illusioner: Metallica består av människor som brottas med mänskliga problem och känslor.
Vi ser en AA Hetfiled som försöker hitta tillkaka till familjen, en mesig "yeah-man-surfer-dude" Hammet och en självupptagen Ulrich som beter sig alla som folk gör i största allmänhet. De försöker producera ett nytt album, spendera enorma summor pengar och komma överens. Inte helt lätt.
Värst i filmen är när den ursprungliga gitarristen Dave Mustaine, som sedermera bildade Megadeath, gnällde tillsammans med Lars Ulrich över att han plågats i femton år för att han hela tiden var "second best" efter Metallica. Snacka om att egot växer i takt med plånboken och mediauppmärksamheten.
Vad man än tycker om Metallica är Some Kind of Monster en intressant dokumentär som ligger på många olika plan. Den kan ses som ett monument över bandets förfall, som en intressant psykologisk experiment eller som en ren dokumentär om ett av tidernas största rockband. Fyra rocktomtar headbangar av sig sina luvor.
The Hunting Party
Shame on me, om jag ger upp. Nu har jag läst ytterligare en serie av Enki Bilal som återigen har han tagit hjälp av Pierre Christin för att skriva manus. Den här gången, till skillnad från serien The Town That Didn't Exist, är det ganska lyckat.
Serien utspelar sig någonstans i Tjeckoslovakien under kalla kriget. Ett antal äldre herrar som medverkat i kommunismens kamp runt om i Europa samlas i ett gammalt slott för att spendera helgen med att jaga vilt och diskutera minnen.
Man får följa en ung fransk tolk, vars perspektiv passar bra eftersom han, precis som läsaren, behöver mycket förklarat. Serien är nämligen fylld av namn och tillbakablickar som kan kännas förvirrande och malplacerade. Till på köpet är The Hunting Party baserad på en riktig händelse, den spekulerar kring vad som hände där uppe i skogen...
The Hunting Party känns som sagt lite förvirrande och svår. Utan djupare kunskap om östblockets mellankrigshistoria missar läsaren en hel del. Men det gör inte så mycket. Stämningen och bilderna är underbara. Ödesmättade snölandskap, det märkliga slottet och de djupa skogarna bidrar alla till känslan av den östeuropeiska kommunismens kyla och totala hänsynslöshet.
Tre röda monsteromtar till denna spännande serie som gjort sig bra på vita duken. Är du intresserad av att se hur Enki Bilal tecknar kan du gå in på hans hemsida. Den är förvisso på franska, men man hittar ändå fram till en hel del bilder och uttdrag ur serier.
The Town That Didn't Exist
Nu har jag börjat läsa en hel del serier av den Jugoslavienfödda franske serieskaparen Enki Bilal. The Town That Didn't Exist var dock ingen glädjande läsning. Enki Bilal har sammarebtat med Pierre Christin som skrivit manus och det är nog där grunden till bristerna står att finna.
Historien utspelar sig i en liten arbetarstad någonstans i Frankrike. När den lokala fabriksägaren dör och industrin ärvs av en excentrisk rullstolsbunden kvinna. Byborna, som redan sedan tidigare var rädda för att förlora sina jobb, undrar nu vilken framtid de ska gå till mötes.
Vad de inte vet är att kvnnan vill uppfylla alla deras drömmar...
Serien diskuterar vad som händer om man får allt. Eller åtminstone gör den aspirirationer på att göra det. Egentligen visar den bara på den tristess som kan uppstå när allt läggs för ens fötter. Hmm... kanske samma sak egentligen.
Bilderna är, som vanligt när det gäller Enki Bilal, fantastiska. Tyvärr kommer inte hans färgglada talang till sin rätta i en grå industriort. En serie med goda förtecken som inte når riktigt fram i varken ord eller bild. The Town That Didn't Exist få två monstertomtar...
Flying Dagger
Den kinesiske regissören Yimou Zhang har tidigare gjort filmen Hero, som jag tyckte riktigt bra om. Tyvärr blev hans andra stora film, Flying Daggers, en rejäl flopp och gjorde mig därmed ganska besviken. Faktum är att jag stängde av filmen halvvägs igenom därför att den var så dålig (såg färdigt den en dag senare, utan att den blev nänmvärt bättre).
Filmen utspelar sig i ett medeltida Kina där två poliser, Jin och Leo (spelade av Takeshi Kaneshiro respektive Andy Lau) har tio dagar på sig att hitta den nya ledaren för De Flygande Dolkarnas Hus. Ganska omedelbart blandas även den vackra men blinda Mei (spelad av Ziyi Zhang) in i historien.
Flying Daggers skulle var vacker, och det kan man väl säga att den är också om det varit i stillbildsformat, men allt förlorar sin skönhet i och med uselt skådespeleri och ännu sämre regi. Fajterna, vilka jag såg fram emot, var tråkiga och koreograferade in absurdum. Faktum är att alla de "vackra" momenten faller på taskig regi, dålig klippning, och kassa effekter. I den "mäktiga" slutscenen blåser en snöstorm in över landskapet. Problemet är bara att i häften av klippen är träden täckta av snö medan de i andra hälften fortfarande är höstgula.
...och det var bara ett exempel.
Visst hade filmen några höjdpunkter, men de var i ärlighetens namn få. Bäst var alldeles i början av filmen när Mei använder sina rockärmar för att svinga ett svärd. Tyvärr föreleds den scenen av en lång och tråkig trummscen. Två fightsugna monstertomtar vill nu se en bra asiatisk film, för en gång skull.
Titta gärna in på IMDb för att se vad andra tyckte om filmen.
Love Actually
Filmen gör nedhopp bland en uppsjö människor, vilka alla har en eller annan kärleksrelation. Så småningom knyts alla samman och deras kärlekshistorier får sentimentala snyftslut, både lyckliga och olyckliga. Hela tiden använder sig Richard Curtis av överraskningsmomentet, för att man itne ska veta hur det slutar. Tyvärr tappar det lite effekt efter femti-elfte gången och blir mest tramsigt.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att en absolut går att se tillsammans med sin käresta, som jag gjorde, men att det annars är mest sentimentalt trams. Engelsk som tusan, men knappast särskilt roligt. Love Actually får Tre något äcklade monstertomtar.
Titta gärna in på IMDb för mer information om just Love Actually.
Urville
Har senaste veckan haft OTROLIGT mycket att göra och helt enkelt inte orkat med någonting egentligen... mer än att skaffa ny dator.
Samtidigt måste jag propagera för en helt otrolig fransk kille vid namn Gilles Trehin som skapat sin egen stad, helt komplett med allt en miljonstad behöver, men fortfarande bara i fantasin. Kolla gärna in hans sida om Urville, det är helt fantastiskt. Det gick ett program på SVT för en tid sedan som handlade om honom, där man fick se hur han arbetade och hur han tänkte kring sitt "livsverk".
