Det som fick mig intresserad av Enki Bilal var hans fantastiska framtidsvisioner. Dekadenta robotar och märkliga maskiner gör sig ofta bra i serieform och speciellt i Enki Bilals tappning. The Dormant Beast håller just den stil jag gillar. Makalösa futuristiska miljöer blandas med en klurig story. Vi får följa Nike Hatzfeld genom ett gytter av framodlade mänskliga kopior, märkliga kontrollerande flugor och en otäck sekt som blandat de tre ökenreligionerna i sin jakt på att utplåna det som hotar mänsklighetens syn på sig själv som universums centrum.

Men vi följer även Nike bakåt i tiden, allteftersom han minns sina allra första dagar i livet. Visioner från ett spädbarn född till ett fruktansvärt krig på Balkan-halvön. Minnen som leder till en jakt på två andra personer som även de befann sig i det sönderbombade sjukhuset för så många år sedan.

The Dormant Beast är ingen lätt historia att följa och den håller sig inte heller till vanliga berättarregler. Inte ens slutet känns väntat, även om det fyller sitt syfte. Efter att ha läst flera serier som gjorts i samarbete med Pierre Christin är det här ett bevis på vad Enki Bilal egentligen borde göra. Tre starka monsteromtar krystar fram en liten fjärde. Hoppas verkligen det fortsätter i den här stilen.