Det finns en serietecknare som vida överglänser alla andra, och då lägger jag tonvikt på tecknare. Faktum är att Enki Bilals bilder är mer konst än Rembrandt, da Vinci och Warhol sammanslaget. Hans mest kända verk, och det som sedermera snöptes ihop till filmen Immortel (Ad Vitam), är trilogin om Nikopol, en enkel man som råkar ut för de mest världsomvälvande händelserna i mänsklighetens historia.

Den första delen, La Foire aux immortels, eller på svenska De odödligas karnival, handlar om hur Nikopol faller från himlen ner i ett framtida Paris. Här dras han dels in i det maktpolitiska spelet kring stadens diktator och dels tvingas han upplåta sin kropp till ingen mindre än den egyptiska guden Horus, som blivit galen och jagas av sin bröder och systrar i en enorm flygande pyramid.


Trilogin fortsätter med La Femme piége, Kvinnofällan, där vi stiftar bekantskap med journalisten Jill som tror hon mördar alla sina älskare. Hennes vrålande samvete tar formen av en blodig hand som inte går att tvätta ren. Situationen blir inte bättre av att Nikopol och Horus fattar tycke för henne.

Froid-Équateur, Frusen ekvator, avslutar berättelsen. Nu ligger Paris på ruinens brant och huvudpersonerna samlas i en igensöad stad vid ekvatorn. En stad som styrs av världens största kriminella syndikat. Många frågor får svar samtidigt som läsaren lämnas lika oventandes som innan trilogin började.


Serien är hisnande vacker. I varken manus eller bild fastnar Bilal i vad som verkar logiskt eller verkligt utan låter egyptiska gudar spela monopol, pingviner vandra i långa rader med tejp över bröstet och mystiskt sminkade politiker sitta på första parkett när världsmästerskapet i schack-boxning avgörs.

Varje sida är njutbar och bevisar att Bilal bör sköta allt det kreativa arbetet i egen hög person. Ofta har han använt sig av manusförfattare, framförallt Pierre Christin, men det blir aldrig så bra som man hoppas. Bilals visuella skapelser kräver att hans egna ord och sagor finns i bakgrunden.

Ska man läsa en enda grafisk novell i hela sitt liv bör man läsa The Nikopol Trilogy. Den är som en dröm, en explosion i fantasi och färg. Kanske är det inte den bästa serie som gjorts, men den skiljer sig så pass från allt annat på marknaden att den blir fullkomligt oförglömlig. Således får den inte högsta betyg, delvis på grund av en ibland ganska simpel och föga överraskande hsitoria, trots myrriader bizzariteter, men passar troligen en större publik än vad andra favoriter , såsom Akira och The Watchmen, gör. Om inte annat så betrakta The Nikopol Trilogy som en bilderbok, för den är fylld av de mest fantastiska teckningar ett mänskligt öga kan uppfatta.


Monstertomtens betyg: