Eftersom jag såg båda filmerna i ett kör får de en gemensam recension, något som passar alldeles utmärkt eftersom de bygger på varandra merän vad de flesta uppföljare brukar göra.

För flera år sedan njöt jag av Saw, med andra ord den första filmen. Snart hörde jag att detkommit fler... och attde skulle vara åtskilligt mycket blodigare. Till saken hör att jag lyckats med mästerstycket att bli ordentligt "blödig". Jag har helt enkelt svårt att se väl inzoomade styckningar av folk.

Inget fel med att känna så, egentligen, men det har lett till att jag omedvetet undvikit Saw-filmerna.

Nu visade det sig dock att filmerna inte var så groteska som folk sagt. Visst, om man har sprutfobi eller tycker söndermalda ruttna grisar är det värsta som finns kanske man tar illa vid sig. Men inte jag. Jag klarar inte av skalpeller senor eller långsamt avskalad hud.

Visst fick jag mitt lystmäte mätt... till viss del, men riktigt äcklad var jag aldrig. Istället fick filmernas klurigheter och spel hamna i fokus. Tyvärr blev bristerna allt för tydliga då. Enorma logiska luckor var något man hela tiden fick ignorera. Faktum är att allt eftersom handlingen fortskred insåg jag att mina gissningar på "plot twists" var bättre än de som faktiskt skedde.

Tobin Bell är fantastiskt bra som Jigsaw och Shawnee Adams växer i sin roll som totalt utflippad psykopat. Filmerna är njutbara även om de hade vissa brister. Tre monstertomtar styckar varandra.