An American Werewolf in London

image18Ta en titt på omslaget här bredvid ...

Titta en gång till ...

Den masken gav en oskar 1982.

An American Werewolf in London är något av en klassiker, men faktum är nog att fler har sett uppföljaren som utspelar sig i Paris, en film som spelades in åtskilliga år senare och utan samma fingertoppskänsla.

Men det glädjer mig när filmer överraskar, och det gör An American Werewolf in London.

På många sätt bör tilläggas.

Effekterna kan man ju tycka vad man vill om. 1981 när filmen gjordes fanns inte CG och häri ligger ju också charmen. Ibland undrar jag om dagens ungar inte kommer gå miste om en del av filmupplevelsen när datoreffekterna antingen syns så tydligt att de inte kan vara annat än CG eller inte märks alls, det vill säga effekterna är så "perfekta" att de ser fullständigt riktiga ut.

En stor del av de första Star Wars filmernas magi bestod i de minutiöst detaljerade modellerna och den enormt trixiga filmtekniken. Här föll uppföljarfilmerna då datoranimerade karaktärer och gittrande rymdskepp. Peter Jackson är väl en av få på senare tid som insett att modeller fortfarande är att föredra. Han byggde bland annat hela Minas Tirith i flera olika skalmodeller för flygningarna över staden aldrig skulle vara CG-beroende (ett nytt begrepp, det där, kanske ... CG-beroende).

Men tillbaks till An American Werewolf i London. Effekterna är med dagens mått snarare komiska än välgjorda. Ändå är det underbart att se dem i all sin, nu ålderdomliga, ambition.

Om det var effekterna som lockade publik för 25 år sedan är det definitivt det underbara manus och regiarbetet som lagts ner på filmen. John Landis övriga filmer kan man tycka vad man vill om: Han har gjort Bluesbrothers filmerna, Snuten i Hollywood III, jobbat mycket med Michael Jacksons videos och en hel del för Disney. Med andra ord är han ingen mästerregissör, men i American Werewolf har han sannerligen lyckats.

Det är en komedi och en mörk sådan. Med jämna mellanrum dyker mystiska figurer upp, gör ett korta framträdanden och försvinner sedan ur filmen. Min personliga favorit är en lite sjuk pojke som bara säger nej. Tillslut tröttnar en av de viktiga birollskaraktärerna på honom och frågar: "Have you ever been hit in the head?"

Ungen svarar så klart: "NO!"

Hrmmm... det ska ses för att förstås. Eller inte förstås. Roligt är det hursomhellst. Jag trodde aldrig jag skulle använda ordet mysskräckis, men om man vill se en sådan rekomenderar fyra lurviga monstertomtar An American Werewolf in London.


Monstertomtens betyg:
image39


Namn:
Kom ihåg mig!
Länk:

Kommentar:

RSS 2.0