Eternal Sunshine of the Spotless Mind

En otroligt rolig och rörig kärleksberättelse som tar avstamp i de minnen Joel (Jim Carrey) söker radera av sin flickvänn (Kate Wislet). Tokiga drömbilder och en underbar sensmoral: Man måste ibland våga kämpa för kärleken.

Monstertomtens betyg:

The Libertine



The Libertine är filmatiseringen av pjäsen med samma namn. I huvudrollen, som den exentriske och snuskige pjäsförfattaren Earl of Rochester, ser vi Johnny Depp. Historien kretsar kring denne mytomspunna engelske adelsmans upptåg och och förfall. Intriger både i och utanför Henrik III:s hov skapar en stämningsfull atmosfär. Kungen spelas av John Malkovitch som för rollen fått en rejäl näsprotes.

Men att ursprungsmanuset hör hemma på teaterscenen råder det ingen tvekan om och tyvärr är The Libertine just en kass överföring från ett medie till ett annat utan egentligt beaktande av de förändringar som krävs både manus och tempomässigt. Det blir istället en grå och överdramatiserad film som varken engegerar eller roar.

Väldigt tråkigt eftersom denne Earl verkar ha levt ett otroligt spännande och fascinerande liv.


Monstertomtens betyg:

Scarface


Scarface
är gangsterfilmernas gangsterfgilm. Al Pacinos roll som Tony Montana har nog legat till grund för mången ung pojkes attityd till världen. Hur det än må vara är denna historia om den kubanske kokainkungens uppgång och fall underbart porträtterad. Den spelades in 1983 och Brian de Palma har verkligen lyckats fånga både det tidiga 80-talets dekadens och fruktansvärt dåliga smak.


Scarface actionfigurer, så fruktansvärt häftiga. Tänk att ha dem i bokhyllan.


Monstertomtens betyg:

The Last King of Scotland

När jag och sambon klev in i videobutiken i går var vi säkra på att "nu hade The Last King of Scottland äntligen kommit". Men vi kunde inte hitta den i hyllan med nyheter så jag gick och frågade. Personalen svarade att den kom på DVD i juli FÖRRA ÅRET.

Med andra ord har vi av någon anledning fått allt om bakfoten och väntat ett år för länge. Men den som väntar på något gott, som man brukar säga.

Jag vill inte påstå att jag är överdrivet intresserad av afrikanska diktatorer men redan då jag gick nionde klass på Berkeley High School skrev jag ett examensarbet i ämnet. Då handlade det om Zaires Mobuto. The Last King of Scottland tar publiken till 70-talets Uganda där Idi Amin precis tagit makten. Man följer den unge läkaren Nicholas Garrigan som genom en slump kommer att stå den väldige diktatorn oerhört nära. Sakta men säkert börjar Nicholas inse att han fastnat i spindelns nät och ju mer han kämpar för att komma loss desto hårdare blir diktaturens grepp om honom.

Idi Amin spelas av Forrest Withaker, en av mina personliga favoriter sedan jag såg Ghost Dog i Leksand för många år sedan, och doktor Nicholas Garrigan spelas av James McAvoy, om vilken det ryktas ska spela Bilbo i de två kommade spelfilmerna. Tillsammans bär de upp hela filmen. Alla andra biroller hamnar ordentligt i skymundan inför deras enorma karisma.

Fem stolta monstertomtar.

Entre tinieblas

Nu börjar jag tröttna. Entre tinieblas är den andra Pedro Almodovar-filmen jag ser på ganska kort tid. Jag har aldrig varit stormförtjust i denne spanske regissörs filmer, men länge tyckt att de ändå har det där lilla extra som gör det lönt att ägna några timmar åt spansk feministisk drama-komedi. Tänker framförallt på Tala med henne och Dålig uppfostran, som är härliga att se.

Att återvända var dålig och med Entre tinieblas börjar jag förtrösta. Det är en dråplig historia om nattklubbssångerskan Yolanda (vilket namn!) som flyr undan sin döde makes gangsterkompisar och hamnar i ett kloster. Nunnorna är allt annat än fromma och pysslar med allt från grova droger till att skriva kiosklitteratur.

Få av rollerna engegerar och löjlig komik blandas med tunga ämnen på ett sätt som är så glättigt att man mår illa. Att filmen sedan slutar i total ovisshet gör inte det hela bättre. Bläää!

En utfryst bögtomte till den här värdelösa filmen från -83.

The Commitments

Sedan några veckor har soundtracket till The Commitments spelats regelbundet här hemma. Sångaren Andrew Strong har en fantastisk röst och låtarna är fullständigt underbara.




Således var det med stor lycka som jag fann DVD-filmen och redan samma kväll bänkade sig familjen för att se detta mästerverk. Det låg stora förväntningar i luften och självklart blev vi inte besvikna. Alan Parker har omvandlat Roddy Doyles (mannen som skrev Ängeln på sjunde trappsteget) novell till en underbar musikal fylld av sång och känsla. Fylld av "själ", soul.

Det är få filmer som jag kan sjunga mig igenom, men The Commitments är en av dem. En intressant iakttagelse är att filmen kom 1991, ett år då soul verkligen var så ute det bara kunde vara. Det var då grungen och euro-technon var som mest på tapeten och skönsjungande amerikaner inte var särkilt intressant alls.


Monstertomtens betyg:
image206

Att återvända

Volver

Raimunda, spelas av Penélope Cruz, kämpar med flera jobb, en arbetslös karl och en trotsig tonårsdotter. När mannen antastar dottern och en gammal moster dör flyter mörka familjehemligheter mot ytan och en händelsekedja av farsartade mått inleds.

Volver

Volver, eller Att återvända som den heter på svenska, är Pedro Almodóvars senaste skapelse och har rönt enormt fina vitsord och recensioner. Detta är dock fullständigt obegripligt. Jag gillar generellt Almodóvars filmer, men den här var inget vidare alls. Taskig fars blandas med tunga ämnen som incest och moderskärlek. Det enda som känns som "äkta Almodóvar" är filmens färgkomposition, som är helt underbar.


Monstertomtens betyg:
Tomtar 2,5

Arn - Tempelriddaren

image120Det är härligt att det går att göra bra svensk film. Arn - Temeplriddaren är verkligen ett bevis på att vi kan producera annat än tramsiga förvecklingskomedier och romantiserade dramer. Colin Nutley har tidigare visat hur dålig svensk film är. Nu visar Peter Flinth hur bra den faktiskt kan bli. Ett bevis på att Svensk Filmindustris omstrukturering av sin budget fungerar: Färre filmer men med högre budget.

Ja, Arn - Tempelriddaren är den dyraste svenska filmen hittills med en budget på ungefär 200 miljoner kronor. Äventyret är baserat på Jan Guillous bok med samma namn och ytterligare två Arn-filmer är att vänta så småningom, i numera klassiskt Sagan om ringen-manér.

image121Berättelsen i sig är ganska banal. Den handlar om vad åtskilliga andra historiska filmer handlar om: Förbjuden kärlek och krig. Vidare tycker jag mig hela tiden höra Guillous röst läsa de ofta teatraliskt omöjliga replikerna. Dessutom kämpar den med barnskådespelarna, vars trovärdighet och känsla lämnar mycket att önska.

Men det gör inget. Filmen är enkel men däri ligger även charmen. Gediget skådespeleri från svenska skådespelareliten blandas med härliga internationella skådespelare. Bara en sådan sak som att man talar de språken som karaktärerna faktiskt talar (svenska, latin, engelska, franska och arabiska) skiljer Arn från majoriteten av de Hollywood-producerade vidundren. Men så är filmen framförallt gjord för en något intelligentare publik också.

Dessutom ser inte skådespelarna ut som en samling Orlando Blooms och Gwyneth Paltrows. De har skavanker, är skitiga och ser allmänt ut som människor gör. Ja, bortsett från tempelriddarkläder och andra medeltida attiraljer, så klart.

Arn - Tempelridadren är väl värd att se och det gärna på bio. Detta är definitivt en film, som tillsammans med de två kommande uppföljarna, kommer gå till svensk filmhistoria.

Monstertomtens betyg:
image39

Bläcktrumman

image107För många år sedan studerade jag bokbindning i Leksand. Min lärare var en homosexuell man som i avskedsgåva gav mig Günter Grass Flundran. Den boken har jag till dags dato inte läst, men jag har undrat mycket över varför han gav mig just den boken. Däremot har jag läst, och frossat i, samme författares bok Bläcktrumman, på vilken filmen är baserad.

Vi får följa lille Oskar som bestämt sig för att inte växa. Han är en förvriden personlighet i en treårings kropp och tar alla de hemskheter tyskarna utförde före och under andra världskriget med en axelryckning. Boken är emellanåt riktigt äcklig, och filmen försöker delvis leva upp till detta, något den lyckas bra med.
image108
Det enda jag saknade i denna underbart sjuka film är museivakten som spetsas ihjäl då han försöker gränsla en yppig galjonsfigur. Annars innehåller filmen precis lagom av allting och är ett måste att se för filmälskare. Volker Schlöndorff lyckas framställa samma galna personer som Grass gör i boken och David Bennent, den elva årige pojken som spelar Oskar, är sinnessjukt framgångsrik i sin rolltolkning.


Monstertomtens betyg:
image39

Elizabeth

I dagarna har Elizabeth: The Golden Age premiär, en film om drottningens senare år och uppföljaren till filmen Elisabeth från 1998.

I denna första film om drottningarnas drottning får vi följa Drottning Elizabeth I, spelade av Cate Blanchet, under sina trevande första år och slutliga accepterande av tron och ansvar.

Jag har både goda och dåliga erfarenheter av kostymfilmer. De brukar ofta bli ganska långdragna, med fokus på långa dialoger om oviktiga saker. Nu har jag sett Elisabeth tidigare och visste att jag inte behövde vara rädd för att falla ner i tråk-träsket. Skådespelare som Cate Blanchet, Joseph Fiennes, Geoffrey Rush, Richard Attenburough och Vincent Cassel lysfter upp denna helt fantastiska historia.

Visst står kostym och dioalog i fokus, men intrigerna är spännande och tidsepoken facinerande. Största kritiken, om man nu kan kalla det så, är att filmen har svårt att mäta sig med den miniserie om drottning Elisabeth som sändes på svensk TV i sommras, med Hellen Mirren i huvudrollen.

Tre starka monstertomtar väntar med spänning på uppföljaren.

The Fountain

image15

Darren Aronofsky har gjort två filmer tidigare som är välkända, åtmisntone för filmälskare: Pi och Requiem For A Dream. Ändå har jag inte sett dem, även om jag hört mycket gott om dem. I en intervju har Aronofsky i alla fall sagt att det finns de som vill se en film och njuta av realismen och illusionen av verklighet och så finns det de som vill se en film som man ser en dröm eller läser en saga ...

The Fountain är verkligen som en dröm!

Filmen utspelar sig i tre olika tidsepoker men huvudpersonerna är spelade av samma skådespelare, Hugh Jackman och Rachel Weisz ursprungligen skulle Brad Pitt spelat Jackmans roll och Rachel Weisz, som är regissörens hustru, var inte heller hon ursprungligen med i rollistan). Först möter vi en conquistador som på uppdrag av den spanska drottningen söker efter livets träd i de sydamerikanska djunglerna. Därefter följer vi medecinforskaren som panikslaget söker efter ett botemedel för sin hustrus cancer. Slutligen följer berättelsen en man ensam med sina minnen, någon gång i en avlägsem framtid, på väg mot en döende stjärna med ett döende träd som enda sällskap.

De tre tiderna vävs snart ihop. Inte genom effekt och verkan utan som en existentiell trasmatta, där den ena symbolen efter den andra knyts samman för att slutligen upenbara djupa insikter om livet och framförallt döden.

Det är en makalös film som trots att dess budget skars rejält under pre-production levererar makalösa visuella intryck och genomtänkta dialoger och planteringar. Inte en enda scen i filmen brister i att vara en viktig del av helheten. Det här är en film man måste se. Den är inte lång, men det är inte heller nödvändeigt. Det som är det är.

Fem odödliga monstertomtar reser i en genomskinlig bubbla till Xibalba.

The Godfather: Part II

Sambon köpte nyligen hela Gudfadern-trilogin och inledningsvis planerade vi att se hela serien på en gång. Men filmerna är långa och... ja, de påminner för mycket om varandra.

The Godfather: Part II kommer i min mening inte i närheten av den första filmens briljans. Det man fastnar för är Robert DeNiros makalösa gestaltning av en ung Vito Corleone i 20-talets New York. Pacinos del, vilket är den övervägande största, handlar om ett trasigt äktenskap, en korkad bror och en mislyckad resa till Kuba. Med andra ord inte särskilt kul.

Filmen är självklart vär att se. Den makalösa skådespelaruppställningen från ettan är tillbaks, och bara det är värt ett gäng Oscars. Tre monstertomtar gäspar lite och önskar att filmen var kortare.

The Godfather

Det är en halv evighet sedan jag såg den första Gudfadern-filmen. Eller åtminstone tio år sedan. Hur det än må vara minns jag bara fragment och även om det är en klassiker hade jag egentligen inga större förväntningar på Francis Ford Coppolas ?mästerverk? när jag åter bänkade mig framför TV:n.

Till min stora glädje uppfyllde filmen verkligen mina förväntningar. Jag vill inte påstå att den var som jag mindes den... den var bättre. Pacino, Brando, Caan och Duvall skapar tillsammans en av tidernas mest stämningstäta filmer.

Fyra monstertomtar är glada att hela trilogin står hemma i bokhyllan.


Nyare inlägg
RSS 2.0