Slottet Gormenghast styrs av sina traditioner och regler. Dess härskare, Lord Sepulchrave, är sitt eget rikes slav och in i detta föds hans arvinge Titus. Samtidigt börjar de urgamla lagarna ruckas i sina grundvalar när kökspojken Steerpike sätter sina illvilliga planer i verket.

Mervyn Peakes Titus Groan är gotisk surrealistisk fantasy skriven i mitten av 40-talet. Den känns som en blandning av Harry Potter, Tim Burton och Vampire: The Masquerade. Karaktärerna är skarpa och vrickade. Berättelsen är mörk och fylld av bisarr humor. Det är underbar och underhållande läsning och Mervyn Peake är redan en av mina stora favoriter.

Zeus blixtar är stulna och av någon outgrundlig anledning misstänks den unga halvguden Percy Jackson för dådet. Pojken tvingas in i en äventyrlig jakt på en väg in och ut ur Hades samtidigt som han söker finna den egentliga tjuven.

Att blanda mytologi och religion med äventyr i vårt moderna samhälle har gjorts med framgång tidigare. Neil Gaimans American Gods eller Grant Morrisons The Invisibles är bra exempel. Percy Jackson and the Olympians: The Lightning Thief är ett exempel på när det inte funkar. Hela konceptet lockar. Att gudarna från antika Grekland fortfarande har makt och styr över världen är helt ok. Att mytologiska varelser anpassat sig till den moderna världen är också det en bra idé. Men i den här filmen utförs allt med så stor klumpighet, så ogenomtänkt manus och så urusla effekter att jag bara blir ledsen.

Jag kan inte uttala mig om böckerna som är filmens förlaga men det känns som en jävligt dålig Harry Potter-kopia.

Cirque du Freak: The Vampires Assistant är en vampyrfilm för tonåringar... eller barn... eller ingen. Huvudpersonen blir en halvvampyr (vad det nu ska innebära) och hamnar mitt i en fajt mellan två olika fraktioner av blodsugare. Men filmen är töntig, tråkig och på det hela taget totalt ointressant. Filmer som den här blir antingen underhållande eller urusla. Den här hamnar under den senare kategorin.

This is England är en film om den tidiga skinhead-rörelsen i England. Den berättar en varm men stundtals skrämmande berättelse om vänskap, utanförskap och en groende främlingsfientlighet. Det handlar om mod men också om stor feghet. Filmens huvudroll spelas fantastiskt av unge Thomas Turgoose och alla de andra rollbesättningarna är fullständigt klockrena. Det här är en av de bästa filmer jag sett på länge och hamnar på min permanenta rekomendations-lista. Se den!

På senare tid har det kommit sig som så att jag tittat igenom en hel del animerade 3D-fraktaler. Den här är den absolut bästa. Otroligt att titta på!

(klicka av HD:n om det segar)

The Football Factory är en lite märklig komedi/drama som Tommy Johnnson, ett stort Chelsea-fan och hängiven medlem i en av klubbens firmor. Man får följa honom på en brutal och okänslig resa genom våld, sex och droger. Det finns inget förskönande i historien, men å andra sidan rycker Tommy tillslut på axlarna och tycker att det är så här man ska leva livet. Sensmoral eller inte är det en film fylld av osympatiska typer (inte minst sagt huvudrollsinnehavaren själv) och en märklig relation till supportervåldet.

Fem före detta brottslingar slipper ut ur fängelse och bestämmer sig för att börja leva ett lagligt liv. Tillsammans med en av gängets syster startar man en städfirma. Men det är inte helt lätt att hålla sig hederlig när deras vägar hela tiden korsas av en lokal gangsterboss, som dessutom jagas av en galen polis spelad av Jackie Chan.

Winners and Sinners från tidigt 80-tal är Hong-Kong humor i sitt esse. Den engelska dubbningen, actionscenerna och slapstick-humor gör filmen till ett sant nöje att se.

På lerfötter är en galen deckarhistoria som utspelar sig en den mest vrickade av alla städer, nämligen Ankh-Morpork. Samtidigt som patriciern förgiftas börjar de annars så timida golem-varelserna bete sig väldigt underligt. När flertalet mord läggs till detta får kommendör Vimes och hans stadsvkt fullt upp.

Terry Pratchett är alltid ett nöje att läsa. På lerfötter är kanske inte hans bästa roman, men den innehåller precis lagom mängd humor, fantasy och klurigheter. Enda felet ligger egentligen hos mig, som läst den på svenska istället för originalspråket. Pratchett förlorar nämligen mycket i översättningen.

Biomega är en prequel till Tsutomu Niheis Blame!. Samtidigt som bilderna stundtals är otroligt snygga försvinner storyn i en enda stor röra. Serien utspelar sig i en dystopisk framtid där ett farligt virus spritt sig över Jorden och förvandlat de flesta till monstruösa zombies. Det är action och coola scener, men extremt virrigt.

Ytterligare ett av de absolut bästa albumen, trots att det har Uderzo som ensam vid rodret. I Indusdalen har det inte regnat på hela säsongen och man skickar en fakir till gallien för att hämta den berömda barden som kan få regn att falla bara genom att sjunga.

Rosen och svärdet är ett av de album Uderzo gjort helt utan Goscinny. Tyvärr märks detta extra tydligt just här. Berättelsen kretsar kring en märklig form av gallisk feminism. Men parodin faller lite på sin smaklöshet och slutet, då kvinnliga legionärer besegras genom att man lockar dem med mode och smink är ganska trist.

En morgon när  Asterix vaknar upp ligger en baby utanför ytterdörren. Snart kommer byrådet fram till att just Asterix borde ta hand om den lille pojken. Men babyn får smak för trolldryck och börjar slå in dörrar och leka med kor som om de vore skallror (de har ju faktiskt en klocka kring halsen). Dessutom verkar romarna ha stort intresse för barnet.

Fisken är slut och Miraculix förklarar att detta är en nödvändig ingrediens i trolldrycken. Asterix och Obelix ger sig således ut för att fiska men en storm blåser dem rejält ur kurs. Det här underbara albumet innehåller både vikingar, indianer och kluck-kluckar. Ett av de bästa albumen om Asterix.

Jag gillar Frank Herberts Dune-böcker. En av de kittlande tankarna när man läste dessa var de fåtaliga legenderna om mänsklighetens ursprung. Butlerian Jihad, kriget mot maskinerna som ledde till bannlysandet av de tänkande datorerna, är en av de starkaste sinnesbilderna. Tyvärr tar Frank Herberts son Brian sin fars vision och slaktar den. Det finns så gott som ingenting i The Butlerian Jihad som matchar det jag tänkt mig. Texten är torftig, hitorien banal och all Dune-magin som bortblåst. Tråkigt men sant. Inga fler Dune-prequels för min del.

Jag antar att det här är ytterligare en jakt på det goda i de gamla klassikerna. Men till skillnad från Strindberg gillar jag Hemingway. Jag gillar det han skriver starkt. The Snows of Kilimanjaro är en kort novell om Harry, som med kallbrand i benet ligger för döden någonstans i närheten av Afrikas högsta berg. Han tänker tillbaka på sitt liv och valen han gjort. En vilja att pressa ut allt ur det korta liv man har drivier honom in i ett liv utan någon egentlig njutning. Han närmar sig nu slutet i tron om att döden är den sista stora upplevelsen.

Jag älskar denna bitterljuva berättelse omkvinnotjusaren och äventyraren Harry. Är det kanske självbiografiskt? Jag tror det. En rysning gick längs med ryggraden då jag läste de sista skälvande raderna. Underbart.


Monstertomtens betyg:

Det finns en hel del klassiker man borde läsa, men aldrig gör. Jag har tagit mig an Dostojevskij och Lagerkvist, lite Kafka och Grass, men aldrig läst ett ord av August Strindberg. Och vad är då bättre att börja med än Röda Rummet.

Mitt intryck är blandat men landar slutligen på: Fy fan vad tråkig läsning! Ironiserandet och perssimismen över det tidiga 1900-talets Sverige är kul, men i längden ointressant. Dessutom antar jag att en hel del  sarkasmer for mig rätt över huvudet. Min tanke nu är att ta mig an något annat verk av Strindberg för att så småningom, efter att ha läst en analys av boken, återkomma till Röda Rummet. För tusan, det måste ju ligga mer bakom Strindberg än det här!

Vår värld har gått under och i denna post-apokalyptiska ödemark vaknar en trasdocka till liv. Detta är början på ett vackert datoranimerat äventyr av det lite annorlunda slaget. 9 är nämligen gjord för en något äldre publik. Jämfört med Toy Story i all fall. Trots att jag njuter i stora lag känns det ändå som att filmen saknar lite själ. I konverteringen från vision och manus till färdig film har lite själ gått förlorad. Men ändå, det är helt klart en film värd att se, om man är ute efter lite mystisk science-fiction för äldre barn.

Vad det är underbart att återuppleva gamla barndomsminnen i form av dåliga rymdkomedier. Spaceballs såg jag senast för kanske tjugo år sedan och den lockar fortfarande till stora garv genom en urkorkad med skitrolig parodi på Star Wars. Mel Brooks är långtifrån en favorit, men det här gillar jag. May the Schwartze be with you.

Milla Jovovic återkommer i denna tredje Resident Evil film. Zombieviruset har nu spritt sig över hela jordklotet och dödar allt i sin väg. Till och med sjöar och floder torkar ut på grund av det. Varför vet jag inte men världen har blivit en öken. Av någon anledning utspelar sig filmen sedan i Nevadaöknen.

Zombisarna ser okej ut men manuset är ganska trist. Monstret i slutet är ruggigt dåligt gjort, precis som i den andra filmen i serien. Det här är en film som är kul att se om man inte har annat för sig, men snabbt faller ur minnet.

Jag är ganska förtjust i Disneys tecknade (inte datoranimerade) filmer. Skattkammarplaneten slaktar sönder den gamla klassikern Skattkammarön och gör den till ett science fiction-äventyr av juste kaliber. Visst är huvudrollsinnehavaren ovanligt slätstruken och somliga av de datoranimerade sekvenserna lite väl plastiga. Men det är en bra historia och relationen som spelas upp mellan Jim och Long John Silver är väldigt intressant för att vara en Disney-film.


Monstertomtens betyg: