Det finns en hel del klassiker man borde läsa, men aldrig gör. Jag har tagit mig an Dostojevskij och Lagerkvist, lite Kafka och Grass, men aldrig läst ett ord av August Strindberg. Och vad är då bättre att börja med än Röda Rummet.

Mitt intryck är blandat men landar slutligen på: Fy fan vad tråkig läsning! Ironiserandet och perssimismen över det tidiga 1900-talets Sverige är kul, men i längden ointressant. Dessutom antar jag att en hel del  sarkasmer for mig rätt över huvudet. Min tanke nu är att ta mig an något annat verk av Strindberg för att så småningom, efter att ha läst en analys av boken, återkomma till Röda Rummet. För tusan, det måste ju ligga mer bakom Strindberg än det här!