Det finns egentligen bara några få böcker på min måste-läsas-innan-jag-dör-lista och Salman Rushdies Satansverserna har länge varit en av dem. Som ni nog förstår har det ingenting med bokens litterära kvaliteter utan därför att det är ett så pass provokativt och uppmärksammat verk.

Rushdie tar oss med på en galen historia, till hälften i Indien och till hälften i England. De två kulturerna möts och krockar, framförallt genom huvudpersonerna Gibril och Chamcha. Den ene är Bollywoods största stjärna och den andre en skådespelare som gör allt för att glömma sitt indiska förflutna. Eftter en fruktansvärd flygkrasch där dessa två män är de enda överlevande inser de att himmel och helvete spelar ut sitt krig hos dem. Gibril blir ärkeängeln själv och får kunskap om både godhet och ondska men även en inblick i Profetens egentliga förehavanden på 600-talet. Chamcha blir dettas motsats. En mörk och sorgedrabbad gestalt som tillslut gör allt för att förgöra sin rival.

Även om Satansverserna inte var riktigt "min kopp te" har den ändå sina ljuspunkter. Att följa den heliga Aisha med fjärilarna var fantastiskt. Dessutom är bokens uppgörelse även den anmärkningsvärd. Frågan är ju vad ondska och godhet egentligen är. Har det med religion, kultur eller intentioner att göra? Vem är värd en plats i himmelriket? Många intressanta frågor ställs. Utan  Rushdies omständiga språk, till bristningsgränsen fylld med liknelser, svåra akademiska ord och formuleringar från Mars, vore boken sannolikt aspirant på höga betyg. Som den nu är blir Satansverserna åtminstone för mig alltför svårforcerad.


Monstertomtens betyg: