Efter att ha sett denna japanska klassiker från 1954 är jag inte annat än förstummad. Jag väntade mig en halvtaskig monsterfilm med kultstatus och fick se något helt annat.

Förvisso bör några ord nämnas kring effekterna. Miniatyrer och människor i dinosauriedräkter är inte direkt min favorit, och det här är inget undantag. Visst är det häftigt att se Tokyo ödeläggas och visst ser Gojira (Godzilla i engelsk översättning) häftig ut i siluett mot den brinnande staden. Men vill man se effekter, hur gamla de än må vara, är det här inget jag placerar högt på listan.

Däremot är det skrämmande, och fascinerande, att se denna förödande kritik mot amerikas bombning av Hiroshima och Nagasaki. Filmen gjordes inte ens tio år efter världens första och enda bruk av atomvapen i krig och det märks att detta är något som påverkat det japanska folket in i själen.

Stadsdelar i ruiner, överfyllda fältsjukhus och flyende människor är något som var och en av filmens skådespelare kände till personligen. Hur reser sig ett folk efter att ha blivit utsatta för atombombens ultimata våldförelse?

Dessutom är det intressant hur dr. Serisawa slutligen offrar sitt eget liv. Inte för att döda Gojira utan för att förhindra att hans fruktansvära uppfinning, något han kallar "the Oxygen Destroyer", någonsin ska kunna användas igen. Jag undrar bara om han slutligen bestämde sig för att bekömpa Gojira för att rädda världen undan detta hiskeliga monster eller för att han ville ge Emiko liv och lycka.

En intressant film ur många aspekter och definitivt värd att se om ett par gånger.


Monstertomtens betyg: