Final Fantasy VII: Advent Children

För många år sedan lånade jag en klasskamrats Playstation och under några magiska veckor spelade jag mig genom Final Fantasy VII:s magiska värld. 2005 kom så en datoranimerad långfilm som bygger vidare på historien ...

Två år efter att Cloud besegrat Sephirot tycks världen ha återhämtat sig. Men överallt insjuknar barn och vuxna i den så kallade Geostigma, en sjukdom kommen av planetens egen avsky mot ondska, en ondska som spritt sig som skärvor bland allt levande. Samtidigt söker tre mystiska män, män vars yttre är väldigt likt Sephiroths eget, efter de sista levande resterna av Jenova. Snart måste Cloud åter ge sig i strid med sitt förflutna och tillsammans med sina gamla vänner bekämpa en ondska som åter vill förstöra världen.

Final Fantasy VII: Advent Children är inte vad man skulle kalla ett mästerverk. Det är snarare så att filmen bygger vidare på spelets mästerliga story och därmed får en rejäl knuff frammåt. Animeringarna är lagom välgjorda men utan några störra överraskningar. Historien är näst intill obefintlig och bygger mest på korta transportsträckor mellan strider bestående av extremt snabba och ofta röriga klipp.

Men för mig spelar det inte så stor roll. Jag njöt. Att åter få stifta bekantskap med Cloud, Tifa, Barret och de andra hjältarna från spelat var underbart. Små detaljer som att musiken är tagen direkt från spelet, att Cloud använder så kallade Limit Breaks och att Materia figurerar i tredimensionell form gör mig alldeles nostalgisk. Bäst är när Bahamoth åkallas och besegras genom att Clouds alla vänner ger honom åtskilliga knuffar upp i luften så att han slutligen kan dödas någonstans i den yttre atmosfären.

Tre monstertomtar önskar att de var fler, men Final Fantasy VII: Advent Children är ett absolut måste för alla som spelat spelet. Dessutom har det kommit fler delar som bygger på Final Fantasy VII, något jag tänker återkomma till så snart jag sett dem.


Namn:
Kom ihåg mig!
Länk:

Kommentar:

RSS 2.0