Pirates of the Caribbean: At Worlds End
Matinéer är väl underbara? På senare år har det dykt upp åtskilliga filmer i denna gedigna tradition som tidigare företrätts av bland andra Errol Flynn och Indiana Jones. Pirates of the Caribbean är en av dessa senare tillskott som sett till att det rasslat rejält i Disneys kassa.
At Worlds End är den tredje, och förslagsvis sista trots en rejäl cliffhanger, i serien och här dyker alla de gamla hjältarna och skurkarna upp i en enda stor röra.
Ja, för det är just vad Pirates of the Caribbean: At Worlds End är: En stor och förvisso ganska lustig röra. Men det är just det filmen faller på. Efter två timmar är jag trött av alla dyra specialeffekter, snabba repliker och en klippning som passar bättre i en video av Brittney Spears än i en bio-film.
Det är egentligen inte dåligt. Absolut inte. Problemet är att det är för mycket. FÖR MYCKET! Jag tyckte Sagan om ringen innehöll för mycket på för kort tid, ett problem som enkelt löstes genom att se om filmerna. Flera gånger.
Pirates of the Caribbean: At Worlds End vill jag inte se om.
Men nu klagar jag kanske lite väl mycket. Det var en rolig film med en mängd duktiga skådespelare: Johnny Depp, Geoffrey Rush (som jag senast såg i Elizabeth i en fullständigt annorlunda roll), Stellan Skarsgård, Yun-Fat Chow och Bill Nighy (vars ansikte man äntligen får se bakom alla tentakler).
Andra ramlar pladask i sina roller. Framförallt hade filmen mått bättre av att slippa Keira Knightly, som är imponerande oinspirerande i sitt misslyckade teatraliska skådespel, och Naomie Harris vars porträtt av en voodoo-prästinna slash havsgudinna faller helt på att hon ser ut som en goth-sminkad Lauryn Hill-kopia.
Bäst av allt, och det jag såg mest fram emot, var Keith Richards i rollen som Depps far. Trots att han bara var med i två scener, varav den sista endast var några sorgliga sekunder lång, lyste han upp ensembeln med sin nerdrogade galenskap.
Även om manuset var i löjligaste laget klämde regissör och producenter, de senare vilka lär ha haft ovanligt mycket inflytande med tanke på produktionen, in flera guldkon. Att se Johnny Depp samtala med sig själv för att slutligen kommendera ett skepp framburet av krabbor var bara det värt en biobiljett.
Pirates of the Caribbean: At Worlds End var just det som lovades, en sevärd matiné med flashiga effekter och roliga slagsmål. Tyvärr är den för påkostad för sitt eget bästa, vilket gör att skådespelartalangerna hamnar i skymundan. När Barbarossa pekar ut till havs och säger "That's my ship!" och Sparrow svarar "That must be a tiny ship. I can't see it because the Black Pearl is blocking my view," talar de egentligen om budgeten som lägger allt annat i skugga. Regissören Gore Verbinski är i min mening en typisk "Hollywood sell out" som bara gör garanterade kassasuccéer.
Tre swashbucklande monstertomtar till Pirates of the Caribbean: At Worlds End. Är du mer sugen på pirater så kika här under. En stor favoritsång som aldrig gör en besviken:
At Worlds End är den tredje, och förslagsvis sista trots en rejäl cliffhanger, i serien och här dyker alla de gamla hjältarna och skurkarna upp i en enda stor röra.
Ja, för det är just vad Pirates of the Caribbean: At Worlds End är: En stor och förvisso ganska lustig röra. Men det är just det filmen faller på. Efter två timmar är jag trött av alla dyra specialeffekter, snabba repliker och en klippning som passar bättre i en video av Brittney Spears än i en bio-film.
Det är egentligen inte dåligt. Absolut inte. Problemet är att det är för mycket. FÖR MYCKET! Jag tyckte Sagan om ringen innehöll för mycket på för kort tid, ett problem som enkelt löstes genom att se om filmerna. Flera gånger.
Pirates of the Caribbean: At Worlds End vill jag inte se om.
Men nu klagar jag kanske lite väl mycket. Det var en rolig film med en mängd duktiga skådespelare: Johnny Depp, Geoffrey Rush (som jag senast såg i Elizabeth i en fullständigt annorlunda roll), Stellan Skarsgård, Yun-Fat Chow och Bill Nighy (vars ansikte man äntligen får se bakom alla tentakler).
Andra ramlar pladask i sina roller. Framförallt hade filmen mått bättre av att slippa Keira Knightly, som är imponerande oinspirerande i sitt misslyckade teatraliska skådespel, och Naomie Harris vars porträtt av en voodoo-prästinna slash havsgudinna faller helt på att hon ser ut som en goth-sminkad Lauryn Hill-kopia.Bäst av allt, och det jag såg mest fram emot, var Keith Richards i rollen som Depps far. Trots att han bara var med i två scener, varav den sista endast var några sorgliga sekunder lång, lyste han upp ensembeln med sin nerdrogade galenskap.
Även om manuset var i löjligaste laget klämde regissör och producenter, de senare vilka lär ha haft ovanligt mycket inflytande med tanke på produktionen, in flera guldkon. Att se Johnny Depp samtala med sig själv för att slutligen kommendera ett skepp framburet av krabbor var bara det värt en biobiljett.
Pirates of the Caribbean: At Worlds End var just det som lovades, en sevärd matiné med flashiga effekter och roliga slagsmål. Tyvärr är den för påkostad för sitt eget bästa, vilket gör att skådespelartalangerna hamnar i skymundan. När Barbarossa pekar ut till havs och säger "That's my ship!" och Sparrow svarar "That must be a tiny ship. I can't see it because the Black Pearl is blocking my view," talar de egentligen om budgeten som lägger allt annat i skugga. Regissören Gore Verbinski är i min mening en typisk "Hollywood sell out" som bara gör garanterade kassasuccéer.
Tre swashbucklande monstertomtar till Pirates of the Caribbean: At Worlds End. Är du mer sugen på pirater så kika här under. En stor favoritsång som aldrig gör en besviken:
Monstertomtens betyg:
