Får jag säga det själv är jag både allmänbildad och kunskapstörstande men jag måste erkänna att svenska kvinnliga journalister är bland det sista jag lägger märke till. Johanne Hildebrandt hörde jag inte talas om förrän hypen kring Sagan om Valhalla-böckerna drog igång på allvar, både i media och i hemmet.

Freja är den första i en trilogi, som uppföljs av Idun för att avslutas med Saga, som leker med tanken: "om de fornnordiska gudarna varit riktiga människor hur hade deras liv och öden sett ut?"

På omslagets baksida skriver en doktor i arkeologi att Freja - Sagan om Valhalla är "en trovärdig skildring av bronsålderns värld så som den kan ha sett ut".

Citatet är förhoppningsvis taget ur sitt sammanhang, annars vore denna litteraturintresserade arkeolog allt annat än trovärdig. För som historisk skildring är inte Freja någonting att hänga i granen. Som avslutning i boken skriver Johanne Hildebrandt en kort resumé av vad modern forskning kommit fram till om hur man levde i Sverige för 2700 år sedan, under den tid då boken utspelar sig. Men det är både spekulativt och knapert på en och samma gång.

Som skönlitterärt äventyr och fantastiskt tankeexperiment är Freja dock bland det bästa som finns att tillgå. Hon plockar det lilla vi vet om svensk bronsålder, trycker in det historiskt fortfarande obevisade matriarkatet, och med det en hel del feminism, och ger allt namn och karaktärsdrag från fornnordisk mytologi. Man kan säga att detta sedan ligger som en stomme för ett fantastiskt äventyr i skog och småbyggd. En miljö som bjuder in till ett gammalt och stämningsfyllt berättande.

Historien i sig hade kunnat stå på egna ben, utan inblandning av Tor, Oden, Freja och de andra. Men det är inte utan förtjusning som jag medan jag läste funderade på saker som: "När ska Tor få sin hammare?" och "Hur kommer Odens offer av sitt ena öga symboliseras?" Utan att avslöja någonting ska det sägas att jag inte blev besviken. Faktum är att boken troligen är till mer nöje för den som redan besitter kunskaper om vår urgamla nordiska mytoliogi. Den blir som en njutbar parafras av det vi redan vet.

Språket i Freja klingar i samma tonart som det man finner i nedtecknade folksägner och ger ytterligare färg till berättelsen. Berättelsen är en saga som innehåller allt från intriger, vilda flykter, stora slag, brutala mord, trolldom, sex (framförallt sex) och bitter kärlek. Johanne Hildebrandt skriver på ett enkelt och rättframt sätt. Det finns inga djupgående resonemang eller funderingar. Berättelsen står i fokus. Och det funkar utmärkt.

Trots De stora framgångarna med sina böcker har Johanne Hildebrandt ändå återgått till journalistiken. Och nu håller jag ögonen öppna. Fyra stolta monstertomtar gömmer sig i Mörkerveden i väntan på nästa olycsaliga förbipasserande.


Monstertomtens betyg: