När jag var en lite parvel fanns det särskilt en tecknare och författare som jag tyckte gjorde riktigt otäcka, men lockande, serier och barnböcker. Det är ingen mindre än Jan Lööf jag talar om.

Då jag zappade runt på kanalerna igår råkade jag snubbla över ett program om dagispedagogik (det är ungefär lika roligt som det låter). Vad som fick mig att fastna var dock att Jan Lööf var med i flera inslag och berättade om "pedagogiken" i sina bilder. Det var oerhört intressant att höra, med hans egna ord, hur bilderna är konstruerade för att åskådaren ska sugas in i skeendet, kunna se och vandra runt i landskapet, förstå funktionerna. Dessutom var en gammal vän till mig, Eric Malmberg från Sagor och Swing, storeligen inspirerad av Jan Lööf, vilket man ser i serien Hansson och Karlsson i världsrymden.

Nu blir jag alldeles sentimental och måste leta fram mina gamla Felix-album, Tre sagor och kanske till och med Skrot-Nisse, om jag har tur.