The Seventh Gate är avslutningen på The Death Gate Cycle. Haplo och Alfred reser till den sjunde porten för att stänga den och för evigt låsa in alla patryns och sartans i Labyrinten. Samtidigt pågår en fruktansvärd strid om Labyrintens sista port, en strid mellan gott och ont.

Eftersom det här är slutet på en sju böcker lång serie känns det som att hela raddan behöver en lite kommentar från mig. Först och främst känner jag mig lite besviken. Överallt skrev recencenter att det här var fantasy på oerhört hög nivå och att de fyra världarnas komplexitet är fantastisk. Jag håller inte alls med. Faktum är att mekaniken och komplexiteten är ganska ytlig och simpel. Det rör sig egentligen aldrig om fyra kopmletta världar utan snarare om fyra spilror eller öar som alla är sammanbundna på mer eller mindre finurliga sätt.

Men själva världarna är det egentligen inget fel på. Det är karaktärerna som haltar rejält. Haplo och Hugh the Hand är förvllande lika. Alfred är för karikerad för att vara intressant. Zifnab slår hål på fantasyillusionen med sina töntiga kommentarer. Xar är helt enkelt för simpelt ondskefull. Och så fortsätter det. Med intressantare personporträtt hade The Death Gate Cycle blivit mycket mer intressant. Som det är nu har jag ingen som helst lust att ägna ens några minuter åt Weis/Hickmans andra böcker (varav Dragonlance serien är deras främsta skapalse).


Monstertomtens betyg: