Sound of Music

Det var inte utan rejäl övertalning som jag bänkade mig med den här mastodontfilmen på nästan tre timmar. I flera års tid har jag bestämt hävdat att om jag ska se Sound of Music ska det vara i den koreanska versionen. Den där all musik är bortklippt.

Således ledde ett mått nyfikenhet och flera tjog snällhet mig till att faktiskt se den förbannade musikalen. Faktum är att jag gillade den. Visst sjunger de hela tiden och visst är familjen Crap (oh, nej Trapp) ariska så det står härliga till, men det är värt att spendera tre timmar i onödan bara för att få se scenen med dockteater. På något sätt är Robert Wises film från 1965 en symbol för dåtidens filmindustri. Till på köpet liknar Julie Andrews Maria en klasskamrat, samma frisyr och samma underbara (*hrmmm*) käckhet. Tja, ska man bli förskolefröken så ska man.

Jag vill inte gå så långt som att säga att jag skulle se den på sing-a-long-bio, eller ens se om den, men det blev en trevlig kväll och filmen får tre starka homosexuella tomtar. 


Namn:
Kom ihåg mig!
Länk:

Kommentar:

RSS 2.0