Detta stolpskott till skräckfilm är regisserad av svenske Mikael Håfström och baserad på en historia av Stephen King. Den uttråkade författaren Mike (John Cusack) tar in på Hotel Dolphin i New York trots managerns (Samuel L. Jackson) försök att övertyga honom om det valda rummets, 1408, ondska. Resten av filmen är några billiga skräckscener och... nej, just det, det var inget mer.

Jag kan lugnt erkänna att jag var besviken över The Runes of the Earth, den första delen i The Last Chronicles of Thomas Covenant. Lyckost mig då andra delen, Fatal Revenant, uppfyller alla mina krav på en bok av Stephen Donaldson.

Berättelsens huvudperson är åter Linden Avery och boken inleds med att Covenant och Lindens son Jeremiah anländer till Revelstone. Men något är fel och dessa två personer hon älskar mer än något annat tycks inte längre älska henne. Detta är början på en resa genom både tid och rum. Vi möter ursfursten Berek Halfhand, det mystiska folket The Insequent, de brinnande skurj och en ny grupp stolta jättekrigare. Inga nya platser besöks däremot är Melenkurion Skyweir, Revelstone och Andelain förändrade på sätt som ger eftertryck åt historien.

Fatal Revenant är helt enkelt en underbar saga som får mig att bita på naglarna i väntan på uppföljaren. Do something unexpected, rådges Linden. Och det gör hon verkligen. Det enda problemet jag hade var att personen på omslaget inte matchar någon karaktär i boken. Det är ju inte Stephen Donaldsons fel, men ändå mäkta irriterande.

Nausicaä of the Valley of the Wind är en av de äldre (1984) Studio Gibli-filmerna som regisserats av Hayao Miyazaki. Precis som många andra av hans filmer handlar den här om den ojämna kampen mellan människa och natur. Nausicaä (vilket refererar till en ung kvinna som hjälper Odysseus i den grekiska mytologin) är namnet på filmens huvudperson, en ung prinsessa i ett litet rike beläget i en fredad dal, tusen år efter ett fruktansvärt krig som ödelagt Jorden. Stora delar av planetens yta är obebolig på grund av en giftspridande djungel och de enorma insekter som bebor den. När ett flygplan innehållande en dödlig last från det sedan länge svunna kriget kraschar i dalen sätts stora hjul i rörelse och hela världens framtid hotas.

En av de enorma Ohmu byggd i LEGO.

Den engelska versionen som jag såg hade tal av bland andra Uma Thurman och Patric Stewart, vilket var helt utmärkt. Då filmen ursprungligen släpptes i väst klipptes den ner massivt eftersom tempot är ganska långsamt. Som tur är gjorde Disney slag i saken och distribuerade denna originalversion 2005. Filmens miljöer är häpnadsväckande och fantastiska. Historien saknar dock något utöver det extra. Det långsamma tempot matchar inte riktigt de schablonartade karaktärerna, vilket drar ner betyget.

Vissa filmer berör en så djupt att man nästan inte orkar se dem. Breaking the Waves var en sådan film. Det tog mig tio år innan jag kunde se om den av rädsla för att den inte skulle vara så bra som jag mindes den. Requiem for a Dream är just precis en sådan film. Temat är drogberoende och konsekvenserna som visas är horribla. Filmens reggissör, Darren Aronofsky, har även gjort den strålande filmen The Fountain och är nu min absoluta favorit bland filmskapare. Det är en tung film att se, men samtidigt är det fantastiskt att rörliga bilder och ljud kan nå så långt in i själen.

Äntligen funkar tableten som den ska och helt plötsligt är Corel Painter roligt att använda.