Har precis sett den sjunde i raden av mer eller mindre dåliga Hellrasier-filmer. Vet inte varför jag egentligen envisas med att se dem. Bortsett från den femte filmen, Hellraiser: Inferno, är resten verkligen inget vidare. Inte ens de två första som faktiskt gjordes (mer eller mindre) av Clive Barker själv.

I den här filmen får vi följa en ung och snygg, men ack så "rebellisk", journalist som gjort karriär genom sina reportage om knarkare och andra mindre lyckligt lottade. En dag hämtas hon upp till sin redaktör som visar henne en hemmavideo med ett brutalt självmord och snara återuppståndelse. Självklart reser vår hjältinna raka vägen till Bukarest för att undersöka vad som egentligen pågår. Otur för henne att Pinhead också är på semester

Men det är ett märligt Bukarest där alla talar engelska och mat inte ruttnar som det ska. Missarna i filmen är för många för att man ska orka räkna dem. Skådespeleriet är inte av bättre klass det heller. Det är sorgligt när Doug Bradley känns mer trovärdig i sin roll som infernalisk xenobite än vad någon annan är i sina respektive roller. Inte ens zombiesminket känns trovärdigt. Det är svårt att tro att filmen är från 2005 med tanke på de minst sagt usla specialeffekterna. Jag vet att Clive Barker var stolt över effekterna i den första filmen, men nog borde det utvecklats lite sedan dess.

Hellraiser: Deaders enda egentligt läskiga scen kommer tidigt och sedan går det bara utför. Hellraiser-serien har ibland en mystisk dragningskraft men försök undvika det här skräpet. Två monstertomtar med kedjor genom kroppen kvider tyst, och de hade varit färre om det inte varit för att det är just en Hellraiser-film. Lite glädje ligger i att det snart ska komma en ny Hellraiser: Prophecy där Clive själv skrivit manus. Håll tummarna.

För några dagar sedan träffade jag en gammal filmälskande kompis på en fest. Oundvikligen kom sällskapet in på ämnet film och eftersom jag nyligen sett A Tale of Two Sisters undrade jag om någon sett den. Min filmälskande vän höll nästan på att spy, så illa tyckte han om filmen. Det här är nämligen en film man antingen älskar eller hatar. Varför kommer jag snart in på.

A Tale of Two Sisters är en koreansk film av regissören Ji-woon Kim. Den baseras på en gammal koreansk berättelse som redan filmatiserats ett femtontal gånger… men aldrig på det här sättet. Filmen kom ut 2003 under originaltiteln Janghwa, Hongreyon.

Filmen börjar med att de två systrarna Su-yeon och Su-mi kommer hem till sin far och dennes lismande hustru efter en tids vistelse på mentalsjukhus. Snabbt  inser man att saker och ting verkligen inte är som de borde vara. Fruktansvärda hemligheter ligger och gnager på verkligheten. Sanningen vill ut. Geun-yeong Mun som spelar styvmamman ska ha en särskilt stor eloge. Hon spelar fantastiskt väl och gestaltar sin karaktär precis så märkligt och lynnigt som över huvud taget är möjligt.

Det är här folk kommer i konflikt om huruvida filmen är makalöst klurig eller bara fullständigt obegriplig. Varje scen i filmen, varje detalj, är en ledtråd till vad som egentligen pågår. Men inte ens det är tillräckligt. Om du  tyckte att Twelve Monkeys eller The Usual Suspects var kluriga är det här vekligen ingen film för dig . Orkade du med Donnie Darko? Då börjar vi åtminstone närma oss ”klurighetsfaktorn”.

För första gången någonsin gick jag faktiskt ut på nätet efter att ha sett filmen, för att få andras versioner av vad som verkligen hände. Oj, vad många det var som hade vilda spekulationer och tankar! Till min glädje insåg jag att jag lyckats lista ut hur allt hängde ihop i filmen… allt utom två märkliga scener.

Det här är med andra ord en asiatisk film som kräver att du är vaken hela tiden. Den innehåller mer eller mindre skrämmande sekvenser men den som ser A Tale of Two Sisters för att bli rädd tillsammans med flickvän/pojkvän kommer snabbt bli uttråkad, eller rent utsagt förbannad.

Filmen vill, ja kräver, att du klämmer ur sista dropparna ur de små grå för att du inte ska bli knäpp. Vissa älskar det, andra hatar det. Helt klart är det att man bör se den om man gillar asiatisk skräckfilm.

Som tips kan jag tillägga att alla detaljer är ledtrådar. Varje ord för dig närmare sanningen. Tältet vid sidan av vägen är tydligen en kulturell sak, ungefär som kors vid sidan av vägen där någon dött i katolska länder. De två scenerna jag inte kunde passa in var vad kvinnan berättade att hon såg under vasken, när hon satt i bilen efter anfallet, och det som hände i ”det kalla rummet”.

Filmen får fyra små monstertomtar. Den var underbart klurig och kuslig, men ibland för klurig för sitt eget bästa.

Kolla vidare på IMDb.