Maragret Weis & Tracy Hickman - Into the Labyrinth
Into the Labyrinth är den näst sista delen i The Death Gate Cycle av Margareth Weis och Tracy Hickman. Historien om de fyra världarna börjar nu med stor tydlighet närma sig ett slut. Xar söker kroppar att pröva sin nyvunna nekromanti på. Samtidigt som den underbara Kicksey-winsey aktiveras reser både Hugh the Hand och Merit, modern till Haplos barn, mot Arianus för att mörda den mer och mer klarsynte patrynen. Som titeln antyder tas läsaren äntigen med rätt in i Labyrintens ondskefulla hjärta.
Monstertomtens betyg:
Maragret Weis & Tracy Hickman - The Hand of Chaos
Bortsett från att The Hand of Chaos återigen låter Death Gate Cycle dela omslag med en EON-modul är det den första boken som inte används för att presentera någon av de fyra elementarvärldarna. Många av de karaktärer som hittills presenteras börjar nu sakta men säkert dras mot någon form av avslut. Haplo ges ordern att öppna Death´s Gate. Samtidigt får Bane, kung Stephens oäkta son, order av Xar att döda Haplo så snart uppdraget är utfört. Dessutom visar det sig att Alfred återbördat Hugh the Hand till livet, vilket jag gillar eftersom denne lömske lönnmördare är en stor favorit.
Monstertomtens betyg:
Maragret Weis & Tracy Hickman - Serpent Mage
Då Haplo anländer till den Chelestra möts han av sina egna värsta mardrömmar. Det vatten som utgör största delen av denna värld förstör hans runmagi. Dessutom härskar fruktansvärdadrakormar över det oändliga havet. Samtidigt som den hårda spion från Labyrinten fundersamt börjar ifrågasätta sin härskare Xars motiv dras han även in i alvernas, dvärgarnas och människornas desperata kamp mot den kommande isen. Dessutom har en stor grupp sartans vaknat i sin högborg på Chalice och deras ledara Samar ämnar återta styret över The Sundered Realms.
Serpent Mage är den fjärde boken i Death Gate Cycle och en av de bättre i serien. Världen som beskrivs, överallt vatten men med enstaka lyftbubblor för folk att leva i, är fantastisk och historien tar flera intressanta krumsprång. Dessutom är det intressant att se hur Haplo äntligen börjar vekna inför den misär han egentligen är ämnad att förvärra.
Monstertomtens betyg:
Maragret Weis & Tracy Hickman - Fire Sea
Monstertomtens betyg:
Maragret Weis & Tracy Hickman - Elven Star
Elven Star är andra delen i The Death Gate Cycle. Historien förs nu till eldens värld, Pryon. Det är en märklig värld av djupa djungler där alver, människor och dvärgar hemsöks av mystiska titaner vars enda syfte tycks vara att utplåna allt liv. Legenderna talar dock om hur det bland stjärnorna finns ett paradis. Haplow som anländer för att så split inser dock snart att han tagit sig vatten över huvudet.
Tyvärr börjar verkligen Deth Gate Cycle spåra ur. Framförallt figurerar en allsmäktig trollkarl som går under namnet Zifnab och hela tiden slänger sig med referenser till både Dungeons and Dragons och Sagan om ringen. I min mening förstörs hela illusionen på grund av liknande litterära drag. Usch.
Monstetomtens betyg:
Tyvärr börjar verkligen Deth Gate Cycle spåra ur. Framförallt figurerar en allsmäktig trollkarl som går under namnet Zifnab och hela tiden slänger sig med referenser till både Dungeons and Dragons och Sagan om ringen. I min mening förstörs hela illusionen på grund av liknande litterära drag. Usch.
Monstetomtens betyg:
Margaret Weis & Tracy Hickman - Dragon Wing
Margaret Weis och Tracy Hickman är rollspelsduon som lade grunden för serien om Dragonlance. Dragon Wing är första boken i serien The Death Gate Cycle. I denna första svindlande roman tas vi med till Arianus, en värld där luftens element regerar. Alver och människor kämpar eviga krig om de fåtalet flygand öar som finns. Från drakar och flygande skepp slåss de även om det lilla vatten som finns. Lång nere under dem lever dvärgarna i sin stora och heliga maskin, the Kicksywincy. Till denna magiska värld anländer Haplow, en agent för Lord of the Nexus, för att sprida kaos och slutligen ta med sig en lättmanipulerad varelse tillbaka till sin hämndlystne herre.Fantasispelet i denna första roman är underbart. På många sätt liknar den därför Tad Williams Otherland. Nu får vi bara hoppas att serien fortsätter i samma stil. Jag har nämligen en känsla av att det kan spåra ur rejält. Intressant är även att boken har samma omslagsbild som Alvboken till rollspelet EON.
Monstertomtens betyg:
Robin Hobb - Narrens hemlighet
Berättelsen kretsar nu kring bröllopsförhandlingarna mellan kronprins Trofast och en prinsessa från de fruktade utöarna. Samtidigt börjar Narrens alterego, Gulden, leva ett mer och mer utsvävande liv.
Boken saknar till stor del en löpande story. Jag får en känsla av Deja Vu när ungefär samma händelser som man mött i tidigare böcker återupprepas. En bok som snabbt flyter förbi och in i minnets dunkla dimmor.
Monstertomtens betyg:
Robin Hobb - Narrens uppdrag
Det är spännande att återkomma till Sonen som nu äntligen blivit en man. Han är fortfarande värdelös på sociala relationer och vältrar sig i självömkan så snart möjligheten erbjuds. Men på sätt och vis tar han äntligen lite eget ansvar. I Narrens uppdrag utforskas klokskapen, den mystiska magi som knyter djur och människor samman. Bokens handling är relativt fristående men tillsammans med Narrens hemlighet och Narrens öde bildar den trilogin Den gyllene mannen.
Monstertomtens betyg:
Robin Hobb - Mördarens jakt del 1 och 2
Mördarens jakt del 1 och 2 (Assassin's Quest i originalutförandet) är Robin Hobbs tjocka avslutning på Berättelsen om fjärrskådarna. Den saknar många av de intriger och myriader av människor som finns med i de första böckerna, men tar igen detta i en galen och brutal färd genom Sex hertigdömmen. Tillsammans med den första boken i serien (Mördarens lärling) är det här det bästa Robin Hobb har skrivit.
Men trots detta är det någonting som saknas. Kanske rör det sig om en kass översättare, kanske brister Hobb någonstans i sin berättarteknik.
Monstertomtens betyg:
Robin Hobb - Vargbroder
Vargbroder är den andra boken i Berättelsen om Fjärrskådarna. Ridderligs son har återvänt till Bockborgen och dess intriger. I takt med att kung Slug blir sjukare och svagare börjar Kungligs ränker bli tydligare. Dessutom plundrar rödskeppspiraterna kusterna allt kraftigare. Sex hertigdömmen står på undergångens brant.
Monstertomtens betyg:
Robin Hobb - Mördarens lärilng
Mördarens lärling berättar om lille Sonens första år i Bockborgen ur ett jag-perspektiv. Man följer och känner med honom i alla hans mer eller mindre viktiga äventyr. Det är riktigt spännande att se hur intriger och olyckor formar honom till en man. Denna historia av Robin Hobb fortsätter i Vargbroder och avslutas i Lönnmördarens jakt del 1 och 2
Monstertomtens betyg:
Robin Hobb - Ödets skepp
Ödets skepp är den avslutande delen i trilogin Handelsmännen och de magiska skeppen av Robin Hobb. De många huvudpersonerna dras samman i piratvattnen söder det ödelagda Bingestad. Althea och Brachen ombord på de traumatiserade själskeppet Parat, Kennit, Etta och Waintrow ombord på det kapade Vivacia och Malta med satrapen Kosko i släptåg som fångar på en chalsedisk galär. Till och med Reyn kommer till området, buren av inget mindre än en livs levande drake.
Berättelsen fortsätter och avslutas i ungefär samma anda som de två tidigare böckerna. Det är fantasifull men av någon anledning själlöst. Kanske är det så att historien splittrats upp på så många personer att de röda trådarna bara slutar i ett enda stort trassel.
Monstertomtens betyg:
Berättelsen fortsätter och avslutas i ungefär samma anda som de två tidigare böckerna. Det är fantasifull men av någon anledning själlöst. Kanske är det så att historien splittrats upp på så många personer att de röda trådarna bara slutar i ett enda stort trassel.
Monstertomtens betyg:
Robin Hobb - Sorgeskeppet
Sorgeskeppet är den andra delen i trilogin Handelsmännen och de magiska skeppen. Den berättelse som inleddes väldigt långsamt och ganska oengegerat i Magins skepp får här äntligen lite luft under vingarna. Till händelsernas geografiska centrum, handelsstaden Bingestad, återvänder flera av huvudpersonerna samtidigt som spänningarna mellan gamla och nya handelsmän ökar och intriger från huvudstaden Jamailia kryper närmare. Dessutom börjar läsaren få klarhet i vad de magiska skeppen egentligen är för någonting och vilken koppling de har till både havsormarna och de legendariska utdöda drakarna.
I den rejäla skaran av endimensionella karaktärer, vilka utgör en av bokens stora brister, framträder i Sorgeskeppet tvåpersoner i skarp kontrast. Det är den unga odågan Maltea som bollar älskare och intriger fram och tillbaka utan att egentligen ha kontroll över någonting. Hennes utvecklingi boken är både engegerande och upplyftande.
Den andra intressanta karaktären är Brachen Trell, den arvlösa handelsmannen som alltid gör fel val och därmed alltid slutar med tomma händer och en rejäl bakfylla. Denna sorgliga karaktärs öde är beklämmande men samtidigt fyllt av styrka.
Bokens originaltitel är The Mad Ship, vilket syftar på det blinda och galna skeppet Parat som restaureras och åter seglar ut på haven. Boken når mot slutet ett rejält klimax som bådar gott för den avslutande delen Ödets skepp. Samtidigt brister något i Robin Hobbs berättarteknik. Förutom de redan nämnda schablonkaraktärerna tar evighetslånga diskussioner ofta över. Handlingen lämnas i skymundan till fördel för sida upp och sida ner av repetitivt ordbajs. Denna bok på nästan 800 sidor hade gjort sig bättre om den halverats i volym.
Monstertomtens betyg:
Robin Hobb - Magins skepp
I Bingestad härskar de gamla handelshusen med oinskränkt makt tack vare sin magiska skepp, fartyg som efter tre generationers tjänst får liv och personlighet. I denna magiska värld möter vi Althea, den unga handelsmannadottern som inget hellre vill än att få tjäna samman med det nyvaknade själaskeppet Vivacia, Wintrow, Altheas försiktige prästlärling till systerson, och Kennit, ökänd pirat med stora planer för framtiden. Dessa, och många många fler, vävs samman i en tragisk historia där underverk blandas med brutal verklighet och stora orättvisor.
Magins Skepp av Robin Hobb är knappast ett mästerverk i sin enkelhet och schablonartade personporträtt. Men om man inte väntar sig mer av denna fantasybok än tidsfördriv finns det inget att klaga på. I enkelheten finns nämligen också charmen. Tolkien och Donaldson skriver litterära mästerver, Hobb gör som Eddings, skriver opretentiös fantasy för bokslukaren.
Magins skepp är den första boken i trilogin Handelsmännen och de magiska skeppen.
Monstertomtens betyg:
Terry Pratchett - Masker
Masker är den sextonde romanen av Terry Pratchett som handlar om skivvärlden och översatts till svenska. Jag läste den mer eller mindre i förbifarten, men fastnade helt. Hur som helst är det märkligt, jag tror att jag åter börjat fastna i fantasy-träsket.
Masker utspelar sig i jättestaden Ankh-Morpork, närmare bestämt på stadens mest betydelsefulla operahus. Hit andländer Agnes Nitt med drömmar lika stora som sin egen kroppshydda. Hon antar ett påhittat namn och får snart anställning. Samtidigt reser de två häxorna Mormor Vädervax och Nanna Ogg för att diskutera ett bokkontrakt med stadens förläggare.
Dessa och många andra dras in i en mystisk deckargåta där operahusets vålnad verkar ha fått fnatt och börjat mörda folk hej vilt. Men som titeln antyder handlar Masker äve om människans tendens att låtsas vara någon hon inte är. Särskilt Agnes tvingas möta sitt sanna jag och lära sig acceptera den hon är. Med andra ord innehåller berättelsen ett djup som annars saknas i Terry Pratchetts berättelser.
Tillsammans med Mort och Pyramidfeber är det här Terry Pratchets bästa skapelser. Jag har redan beställt ett par Pratchett-böcker på internet som jag inte tidigare läst. Dessutom är de på engelska, vilket jag hoppas förhöver läsupplevelsen. Det är alltid så mycket bättre att läsa på originalspråk.
Monstertomtens betyg:
Masker utspelar sig i jättestaden Ankh-Morpork, närmare bestämt på stadens mest betydelsefulla operahus. Hit andländer Agnes Nitt med drömmar lika stora som sin egen kroppshydda. Hon antar ett påhittat namn och får snart anställning. Samtidigt reser de två häxorna Mormor Vädervax och Nanna Ogg för att diskutera ett bokkontrakt med stadens förläggare.
Dessa och många andra dras in i en mystisk deckargåta där operahusets vålnad verkar ha fått fnatt och börjat mörda folk hej vilt. Men som titeln antyder handlar Masker äve om människans tendens att låtsas vara någon hon inte är. Särskilt Agnes tvingas möta sitt sanna jag och lära sig acceptera den hon är. Med andra ord innehåller berättelsen ett djup som annars saknas i Terry Pratchetts berättelser.
Tillsammans med Mort och Pyramidfeber är det här Terry Pratchets bästa skapelser. Jag har redan beställt ett par Pratchett-böcker på internet som jag inte tidigare läst. Dessutom är de på engelska, vilket jag hoppas förhöver läsupplevelsen. Det är alltid så mycket bättre att läsa på originalspråk.
Monstertomtens betyg:
Johanne Hildebrandt - Saga från Valhalla
Sagan om Valhalla avslutas passande med just Saga från Valhalla. Freja har med hjälp av Tor byggt en stor gård som fungerar som samlingsplats för de olika härskarna längs med bronsåldersmälaren. Men den vackra Alfhild har vuxit sig tjock och fet och vill härska över allt hon ser. Till sin hjälp tar hon de förrädiska gutarna, ledda av ingen mindre än Loke . Nu står asar och vaner sida vid sida inför den sista striden.
Tyvärr är boken inte i närheten så spännande som jag hoppats att den skulle vara. Den är snarare lite väl vemodig och snöplig. Huvudpersonen Saga känns mest som en kopia av Freja i den första boken och handlingen tycks aldrig riktigt komma loss.
Visst finns det ljuspunkter, det är ju egentligen inget fel på boken. Man kunde bara ha förväntat sig lite mer i den sista och avslutande boken. Några favoriter är frosthäxan Skade som styr rimtursarna och en ganska otäck offerscen som förrätas av berättelsens huvudpersoner.
Saga från Valhalla är väl.värd att läsa om man gillade de andra två böckerna, men som sagt når författarinnan och journalisten Johanne Hildebrandt inte riktigt upp till den ribba hon själv satt.
Monstertomtens betyg:
Tyvärr är boken inte i närheten så spännande som jag hoppats att den skulle vara. Den är snarare lite väl vemodig och snöplig. Huvudpersonen Saga känns mest som en kopia av Freja i den första boken och handlingen tycks aldrig riktigt komma loss.
Visst finns det ljuspunkter, det är ju egentligen inget fel på boken. Man kunde bara ha förväntat sig lite mer i den sista och avslutande boken. Några favoriter är frosthäxan Skade som styr rimtursarna och en ganska otäck offerscen som förrätas av berättelsens huvudpersoner.
Saga från Valhalla är väl.värd att läsa om man gillade de andra två böckerna, men som sagt når författarinnan och journalisten Johanne Hildebrandt inte riktigt upp till den ribba hon själv satt.
Monstertomtens betyg:
Johanne Hildebrandt - Idun: Sagan om Valhalla
Idun - Sagan om Valhalla är den andra boken i Johanne Hildebrandts trilogi om hur de fornnordiska myterna måhända skapades. Historien om Frejas och Tors dotter, Idun med äpplena, kvinnan med det starkaste blodet i mannaminne, är dock mer tillbakalutad än den föregående boken Freja - Sagan om Valhalla. Idun saknar nämligen alla de krafter Freja har och hennes berättelsehandlar om sorg, maktlöshet och utnyttjande.Idun - Sagan om Valhalla berättar om vanernas fall och Alfheims förfall. Om den genomgripande känslan i berättelsen om Freja var mod är känslan här sorg ... och vad det gäller sorg gör slutet ingen besviken.
Men melakolin i Idun - Sagan om Valhalla passar mig utmärkt. Den bygger vidare på föregångaren och förbereder läsaren på en spännande upplösning i den tredje och sista boken.
Monstertomtens betyg:
Johanne Hildebrandt - Freja: Sagan om Valhalla
Får jag säga det själv är jag både allmänbildad och kunskapstörstande men jag måste erkänna att svenska kvinnliga journalister är bland det sista jag lägger märke till. Johanne Hildebrandt hörde jag inte talas om förrän hypen kring Sagan om Valhalla-böckerna drog igång på allvar, både i media och i hemmet.
Freja är den första i en trilogi, som uppföljs av Idun för att avslutas med Saga, som leker med tanken: "om de fornnordiska gudarna varit riktiga människor hur hade deras liv och öden sett ut?"
På omslagets baksida skriver en doktor i arkeologi att Freja - Sagan om Valhalla är "en trovärdig skildring av bronsålderns värld så som den kan ha sett ut".
Citatet är förhoppningsvis taget ur sitt sammanhang, annars vore denna litteraturintresserade arkeolog allt annat än trovärdig. För som historisk skildring är inte Freja någonting att hänga i granen. Som avslutning i boken skriver Johanne Hildebrandt en kort resumé av vad modern forskning kommit fram till om hur man levde i Sverige för 2700 år sedan, under den tid då boken utspelar sig. Men det är både spekulativt och knapert på en och samma gång.
Som skönlitterärt äventyr och fantastiskt tankeexperiment är Freja dock bland det bästa som finns att tillgå. Hon plockar det lilla vi vet om svensk bronsålder, trycker in det historiskt fortfarande obevisade matriarkatet, och med det en hel del feminism, och ger allt namn och karaktärsdrag från fornnordisk mytologi. Man kan säga att detta sedan ligger som en stomme för ett fantastiskt äventyr i skog och småbyggd. En miljö som bjuder in till ett gammalt och stämningsfyllt berättande.
Historien i sig hade kunnat stå på egna ben, utan inblandning av Tor, Oden, Freja och de andra. Men det är inte utan förtjusning som jag medan jag läste funderade på saker som: "När ska Tor få sin hammare?" och "Hur kommer Odens offer av sitt ena öga symboliseras?" Utan att avslöja någonting ska det sägas att jag inte blev besviken. Faktum är att boken troligen är till mer nöje för den som redan besitter kunskaper om vår urgamla nordiska mytoliogi. Den blir som en njutbar parafras av det vi redan vet.Språket i Freja klingar i samma tonart som det man finner i nedtecknade folksägner och ger ytterligare färg till berättelsen. Berättelsen är en saga som innehåller allt från intriger, vilda flykter, stora slag, brutala mord, trolldom, sex (framförallt sex) och bitter kärlek. Johanne Hildebrandt skriver på ett enkelt och rättframt sätt. Det finns inga djupgående resonemang eller funderingar. Berättelsen står i fokus. Och det funkar utmärkt.
Trots De stora framgångarna med sina böcker har Johanne Hildebrandt ändå återgått till journalistiken. Och nu håller jag ögonen öppna. Fyra stolta monstertomtar gömmer sig i Mörkerveden i väntan på nästa olycsaliga förbipasserande.
Monstertomtens betyg:
Clive Barker - Abarat: Magiska dagar, gåtfulla nätter
Första boken, enkelt titulerad som Abarat, beskrev en värld så till brädden fylld av Clive Barkers otroliga skapelser att det nästan är skrämmande att ha den i bokhyllan. På gott och ont vet man inte vad som kan klättra ur.
Days of magic, nights of war är den mer passande orginaltiteln på denna andra del. Trots att boken, precis som den första delen, inte har mycket gemensamt med den skräck man i vanliga fall förknippar med Clive Barker och Hellraiser, är den mörk och olycksbådande. I världen där "tiden är en plats" har midnattstimman blivit starkare och det hela kulminerar i en kataklysm som spiller över hela vägen till Hädanstans.
Abarat är fantasi när den är som bäst: sprudlande och fullständigt utan gränser. Om den första boken fick fem färgglada monstertomtar får Magiska dagar, gåtfulla nätter bara fyra. Som bilaga borde alla även gå in på Abarats officiella hemsida, där det står att finna en interaktiv karta över öarna. Fler av Clive Barkers konstverk hittar du på hans egen hemsida Lost Souls.
Days of magic, nights of war är den mer passande orginaltiteln på denna andra del. Trots att boken, precis som den första delen, inte har mycket gemensamt med den skräck man i vanliga fall förknippar med Clive Barker och Hellraiser, är den mörk och olycksbådande. I världen där "tiden är en plats" har midnattstimman blivit starkare och det hela kulminerar i en kataklysm som spiller över hela vägen till Hädanstans.
Abarat är fantasi när den är som bäst: sprudlande och fullständigt utan gränser. Om den första boken fick fem färgglada monstertomtar får Magiska dagar, gåtfulla nätter bara fyra. Som bilaga borde alla även gå in på Abarats officiella hemsida, där det står att finna en interaktiv karta över öarna. Fler av Clive Barkers konstverk hittar du på hans egen hemsida Lost Souls.
Stephen Donaldson - The One Tree
Femte boken i Krönikorna om Thomas Covenant är en av mina stora favoriter. Jag har läst den i alla fall ett par gånger tidigare och delar av den har jag läst säkert tjugo.
Covenant Klentrogne reser tillsammans med Linden Avery på det enorma skeppet byggt av jättar. De söker Det Enda Trädet som behövs för att återställa Lagen och bekämpa Furst Nid. Upplägget påminner starkt om en annan favoritbok, Kung Capsian och skeppet Gryningen av C.S. Lewis. Resan går över enorma hav fyllda med varelser, lite då och då lägger skeppet till bara för att möta ytterligare mirakel. En "road-movie" i fantasybokformat.
Stephen Donaldson är en makalös författare... på sitt sätt. Han skriver om mörker, sorg och desperation. I denna femte bok är huvudpersonen Covenant inte längre "klentrogen" vilket gör att boken förlorar en viktig dimension. Jag älskar The One Tree för det den är men minns boken som mycket bättre. Kanske har jag mognat... eller saknar den numera de nödvändiga överraskningarna (av tydliga skäl).
På hemsidan har release-datumet för nionde boken släppts (om ett halvår ungefär) så titta gärna närmare. Krönikorna blir inte film däremot kan man kanske se fram emot GAP-serien på vita duken... (läskig och härlig tanke). Fyra monstertomtar studsar upp och ner i väntan på nästa bok.
