En recensent jämförde Grant Heslovs The Men Who Stare at Goats med  bröderna Choens filmer. Jämförelsen är inte helt otippad. George Clooney och Jeff Bridges gör ganska klassiska Choen-roller och Ewan McGregor passar fint in i detta. Historien kretsar kring New Earth Army, en gren inom amerikanska försvaret som fokuserar på krigsföring med hjälp av övernaturliga krafter. Filmen inleds med texten: "More of this is true than you would believe". För alla som sett dokumentationen av brittiska soldater på LSD är det inte helt förvånande om man även sysslat med andra galenskaper. Det är på det hela en rolig och enkel film, helt klart värd att se en regnig (eller solig) sommarkväll.

Elvis lever och bor på ett ålderdomshem. När en ondskefull egyptisk mumie vaknar till liv tar han hjälp av JFK, som också bor på hemmet, för att besegra skurken.

Bruce Campbell spelar huvudrollen i denna skruvade b-film. Det är humor, men för lite twist för att det egentligen ska bli bra. Det som börjar bra, med glirningar åt gamla 80-tals skräckisar, slutar ganska trist. Men... Bruce Campbell är alltid bra!

Det är längesedan jag läste The Spirit men visst känner jag igen mig när Frank Miller hyllar Will Eisners mästerverk. Det är stiliserad slapstick-action på hög nivå. Det enda jag saknar är ett något mer intressant manus. Det är som Kill Bill men utan ett vettigt slut. Särskilt gillar jag Millers teckningar till eftertexterna.

Martin Scorseses filmer brukar hålla hög kvalitet. Somliga filmer är okej, så som Gangs of New York och Cape Fear, andra är briljanta, bland dessa Goodfellas, Casino och Taxi Driver. Shutter Island läggs i högen av toprankade filmer!

Leonardo DiCaprio spelar Teddy Daniels, en US Marshal som åker till ett märkligt dårhus på ön Shutter Island utanför New Englands kust för att hitta en förrymd patient. Ön styrs av Dr. Cawley (Ben Kingsley), en läkare med stora visioner om att revolutionera 50-talets psykvård. Tidigt i filmen undrar Daniels huruvida dårskapen på ön är smittsam. Han får sakta men säkert svar på den och många andra frågor.

Det här är en makalöst spännande och stämningsfylld film. Anslaget är episkt välgjort och skådespelare, miljöer och historia otäck och medryckande. Förvissor tappar filmen lite känlsa frammåt slutet, men det gör ingenting. En av årets absolut bästa filmer.

Den nya versionen av Sherlock Holmes grundar sig egentligen inte alls på Sir Arthur Conan Doyles böcker. Robert Downey Jr.  spelar titelrollen och Jude Law är hans "trogne" följeslagare Dr. Watson. Det här är en MTV-version med ett tempo i klippningen som ger även den mest härdade epilepsi. Hade det bara varit för denna extrema modernisering av klassikern vore jag ändå nöjd. Det är ganska roliga skådisar och helt okej action. Problemet uppstår när man vill ha någon form av logiskt och sammanhängande manus (vilket brukar vara fallet när det kommer till Sherlock Holmes) men tyvärr är historien och deckargåtorna så korkade och dumma att man bara blir ledsen. Professor Moriarty gör bara en miniroll, vilket förebådar uppföljare. Dessutom, föremålet han stjäler är så ologiskt placerat att jag blir förbannad. Vill man se lite tramsigt äventyr, så visst. Men filmen gör sig ändå bäst i soptunnan eftersom målgruppen är folk med en IQ under rådande rumstemperatur.

Shadows of the Empire - Evolution berättar historien om androiden Guri, Prince Xizors livvakt och lönnmördare. Storyn om hur hon söker ett sätt att slippa sin våldsamma programmering, en androids existentiella problem, hade kunnat bli intressant. Men istället är historien tråkig och teckningarna av medioker kvalitet.

Det här är en tidig berättelse om Mara Jade, Kejsar Palpatines högra hand och Luke Skywalkers blivande hustru. Historien kretsar kring hennes personliga kamp kring tiden för Palpatines död och är riktigt välgjord. Mara Jade är en karaktär som skiljer sig kraftigt från de flesta andra karaktärer i Star Wars genom att det är en stark kvinna med väl porträtterade mörka sidor. Spännande och bra läsning.

X-wing Rogue Leader berättar historien om hur Rogue Squadron bildas, ledda av den berömda piloten Wedge Antilles. Det finns inte så mycket att säga om den här serien. Ganska tråkig helt enkelt.

Shadows of the Empire utspelar sig mellan Episode V och VI. Samtidigt som serien släpptes kom även ett tv-spel (som jag spelade utan större entusiasm när det kom i mitten av 90-talet) och en bok. Det hela var ett försök från Lucas Art att ge en upplevelse som sträckte sig bortom bara ett medium. Det är en ganska bra story som målas upp. Darth Vader jagar Luke Skywalker samtidigt som ledaren för brottssyndikatet Black Sun, Prince Xizor, jagar Luke på uppdrag av Kejsar Palpatine. Det är välgjort och genomtänkt. Men i slutändan blir det lite väl platt och tråkigt.

The Empire Strikes back i serieversion är ganska intressant. Jag antar att serien producerades i samand med filmen för somliga saker, såsom skådespelarna och många av rymdskeppen, ser ut precis som på bio. Men Yoda är en pytteliten tomte och händelserna på Hoth följer en tidig version av filmmanuset. Resultatet blir inte nödvändigtvis bra, men det är intressant läsning.

Jag är lite osäker på varför boken heter The Fires of Heaven.  Det är dock den femte boken i Wheel of Time-serien av Robert Jordan. Rand har tagit kommando över en enorm arme av ökenkrigare samtidigt som Nynaeve och Elayne befinner sig i Tanchico på jakt efter The Black Ajah.

Boken är på nästan tusen sidor och med en sådan volym förväntar man ju sig att det ska hända en hel del. Men det gör det inte. De sista femtio sidorna är väldigt spännande, men restan av boken är ganska slätstruken och tråkig. Robert Jordan har en enorm förkärlek för att låta alla karaktärerna nyttja sarkasmer i tid och otid samtidigt som man konstant möts av en ganska märklig attityd till relationen mellan män och kvinnor. Det blir helt enkelt väääldigt utdraget så trots en ganska spännande historia tog det mig ett halvår att traggla mig genom den här mediokra tegelsteten.

Precious växer upp i 80-talets Harlem. Hon väntar sitt andra barn med sin egen far och hennes mor misshandlar henne både fysiskt och psykiskt. Samtidigt går hon i skolan utan att lära sig någonting. Men hon får möjlighet att börja i en specialskola och tar chansen.

Det här är en kärleksfull och skrämmande film om hur människor far illa. Men Precious visar även på den styrka som var och en bär inom sig men ofta måste lockas fram. Det här är verkligen en film jag rekomenderar alla att se.

Splinter of the Minds Eye är serieversionen av en novell med samma namn. Novellen var en av de första verken som vidgade Star Wars-universat från de tre ursprungliga filmerna och var tänkt att filmatiseras som en lågbudget film om Episode IV inte gick bra på biograferna.

Historien kretsar kring ett äventyr med Luke och Leia vilka landar på en planet med en hemlig gruva tillhörande Imperiet. De stöter på både en mystisk gammal kvinna och slutligen även Darth Vader.

Det här är en rätt kass historia som fått ganska stor kritik för att inte riktigt rätta sig efter numera klassisk Star Wars-kanon.

Gud har tröttnat på mänskligheten och tänker utrota den. Av någon outgrundlig anledning måste han döda ett ofött barn för att detta ska bli möjligt. Han beordrar ängeln Mikael att göra detta men Mikael vägrar, kapar av sig sina vingar och börjar bekämpa ängelbesatta människor med maskingevär på en vägkrog i Mojaveöknen.

Jag befarade att trailern för Legion visade alla filmens höjdpunkter... och tyvärr visade det sig att mina farhågor skulle besannas. Det här är en tragisk kopia av den klassiska zombiepokalyps-filmen. Men all form av känsla och kärlek till genren saknas och därmed faller filmen totalt. Personporträtten är så usla att man mår illa, art directionen likaså (kolla in Gabriels morgonstjärna... *urk*). Man väljer inte ens att bygga vidare på den kristna "mytologi" man ändå använder sig av. Istället flipprar man runt lite med halvtaskiga skrämseleffekter och tror att det ska räcka. Bara en sådan sak som att när människor blir besatta av änglar ser det precis ut som när agenterna i Matrix tar över. Dessutom liknar dessa besatta på pricken de flesta andra filmatiserade demonbesatta, det vill säga de har svarta ögon.

Nej, istället blir jag sugen på en riktigt bra zombie-film. Inte ens Kevin Durand, vars skurk Kimi i Lost är superbäst, kunde lyfta filmen. Visst, jag gillade Paul Bettany som Mikael, men filmen i övrigt var så dålig att det inte spelade någon som helst roll. Slutet langar fram möjligheten för en uppföljare. Förhoppningsvis, och sannolikt, kommer det inte någon sådan för det här var väldigt väldigt dåligt.

The Wolfman med Benicio Del Toro i huvudrollen är en film jag längtat efter att se men till följd av dåliga recensioner inte längre förväntat mig någonting av. Historien kretsar kring familjen Talbot och den vuxne sonen Lawrence i synnerhet. När han återvänder till sitt barndomshem efter nyheten att brodern Ben försvunnit möts han snart av någonting oväntat. Ett monster tycks härja fritt på landsbygden och kräver offer var fullmåne.

Det här är en riktigt klassisk varulvsfilm. Det är zigenare, Scotland Yard, engelska hedar, 1800-talsdårhus och allt annat som passar så bra och ger sådan stämning. Anthony Hopkins gör en underbar tolkning av Sir John Talbot, den gamla jägaren och äventyraren som efter åratal av resor till världens alla hörn slagit sig ner i England.

Specialeffekterna är välgjorda och atmosfären är så klockren den bara kan vara med många glirningar till originalet från 1941. Det här var en glad överraskning. Det enda smolket i ögat är att det kanske kändes lite krystat med en engelsk lord från Amerika. Men skit samma. Filmen var riktigt riktigt sevärd.

Taglinen är "Buddhism is their philosophy. Soccer their religion."

The Cup är något så ovanligt som en film från Bhutan och handlar om ett tibetanskt munkkloster i Indien. Flera av de unga munkarna brukar smyga ner till den intilliggande byn på natten för att se fotboll via satelit och när VM 1998 drar närmare är detta det största sedan Buddha uppnådde nirvana.

Filmen blandar tibetansk kultur med sporthumor och underbara skådisar, Allt görs med glimten i ögat och ett stort mått budskap. För, som de säger i filmen, det serveras fortfarande kinesiskt ris i tibet.

Jag är en Tim Burton älskare och gnisslade tänder när jag hörde recensionerna som sade att Alice in Wonderland inte var riktigt så bra som väntat. Således hade jag inte heller särskilt stora förväntningar på filmen. Vilket var tur.

Alice in Wonderland utspelar sig flera år efter Lewis Carrolls berättelse. Alice har vuxit upp (hehe!) till en ung giftasduglig kvinna. Men så trillar hon åter ner i ett hål och kommer till ett Underland som åter är i behov av hjälp.

Allt är karakteristiskt Tim Burton-iskt med galna figurer, knotiga träd och återanvända skådisar. Helena Bonham Carter och Johnny Depp i all ära men de har spelat samma roller i Burtons filmer år ut och år in. Nu har det blivit lite tjatigt.

Men värst är ändå att hela Underlandet är totalt och ofrånkommligt datoranimerat. Ibland blir det bra. Matt Lucas från Little Brittain som Tweedledee och Tweedledum är underbar. Men världen blir aldrig levande utan förblir plastig och konstgjord. Det är som om Burton glömt vad det egentligen är som skapar stämning.

Alice in Wonderland är helt okej. Men herregud vad mycket bättre den kunde varit. Istället ser jag fram emot den dagen Carrolls bok blir spelfilm. Det här var mest en parantes i underlandets historia. Vill man bekanta sig med en lite annorlunda version av denna klassiker rekomenderar jag istället datorspelet American McGee's Alice. Underbart vrickat och otäckt, trots många år på nacken. Dessutom är en uppföljare påväg. Yay!

Med briljanta manus av Archie Goodwin och stämningsfulla teckningar av Al Williamson är Dark Horses publicering av dessa gamla strippar underbar läsning. Ursprungligen publicerades de kring 79-80, men de håller än idag. Till skillnad fråntramset i Early Adventures är de här tidlösa klassikerna störtsköna.

River of Chaos berättar en halvspännande historia om hur rebellerna blandar sig i händelserna på en planet vars infödda befolkning är synska.

Early Adventures är en nytryckning av gamla seriestrippar från slutet av 70-talet. Likt Han Solo at Star's End är det ganska låg kvalitet både vad gäller bilder och manus. Det finns inte en enda story arc som tillnärmelsevis lockar sinnenna eller tankarna.

Rebellion utspelar sig kort efter filmen A New Hope. Det här är en av de mest högkvalitativa Star Wars-serier jag läst. Manuset är otroligt välgjort och fokuserar mycket på Janek Sunber, en av Lukes gamla vänner från Tatooine. Till skillnad från Luke har Janek dock valt Imperiets sida. Dessutom är teckningarna och färgläggningen allt från välgjorda till fruktansvärt snygga!

Återigen en serieversion av en film. I förordet lovprisas konstnärerna, men i min mening blir det lite väl old school i tecknarstilen. Inte riktigt min smak.

Jonny (Jonny Lee Miller) har tröttnat på sitt jobb och vill byta karriär. Därför söker han upp vännen Jude (Jude Law) som är gansgster och kan gå i god för honom inför den lokala bossen (Ray Winstone).

Ja, jag blev lurad att se en engelsk gangsterfilm. Love, Honor and Obey är dock helt okej. Den är rolig, har lite småcoola dialoger och en och annan bra skådis. Men på det hela är det här en film som är lite väl grå. Om ett år har jag helt glömt den.

Nu är det så över. Lost har, som planerat, nått sitt slut. Och vilket slut sedan!

Jag har hört en hel del som klagat på att saker och ting inte förklaras. Men det gör de mycket väl. Man måste förvisso tänka till en smula, men med sista säsongen får alla frågor sina svar. Samtidigt lämnas underbart många luckor där fantasin får spela fritt.

Lost har en stor mängd brister, det är jag den första att erkänna. Men väljer man att se förbi de utdragna intrigerna, den bristande researchen och de felande detaljerna är det en briljant serie. Finalen på 2,5 timme är en klockren avslutning på det hela. Det här är en serie jag kommer sakna!

Star Wars Empire är en av Dark Horses längsta Star Wars-serier. Dessutom är den riktigt bra! Trots ett och annan taskigt nummer håller serien väldigt hög kvalitet och somliga nummer studsar upp i toppbetyg. På det hela taget är det spännande läsning kring perioden kort före och efter A New Hope (varje nummer inleds med att kronologiskt relateras till just den filmen) och följer både rebellerna och imperiet.

Boba Fett - Enemy of the Empire är en limited series som berättar en kort historia om hur Boba Fett och Darth Vader för första gången möts. Det är småroligt men inte speciellt minnesvärt. Ett sätt att tjäna pengar på den fräsiga prisjägaren helt enkelt.

At Stars End är en gammal 70-talsserie som är baserad på en novell med samma namn. Med det historiska underlaget kartlaggt går jag snabbt över til att konstatera att det är helt värdelös läsning. Det är hemska teckningar och otroligt tråkigt manus. Bortsett från att det är intressant att se hur Star Wars-serierna såg ut tidigare är det här en serie man bör missa och undvika.

The Yavin Vassilika är en halvtaskig historia som försöker dra samman många av de mer "skumma" karaktärerna från de första Star Wars-filmerna. Det är Han Solo, Boba Fett, Jaba the Hutt och många till. Tecknarstilen är någon form av Cartoon Network-stil, vilket är förskräckligt. Det tillsammans med ett rätt tunnt manus ger låga betyg.