Den andra boken med samlade Elfquest-serier läste jag för en bra tid sedan. Eftersom jag planerar ta upp serien igen kommer följdaktligen den saknade recensionen nu.

Precis som bok ett innehåller bok två fem separata delar, som tidigare publicerats var och en för sig. De är dessutom färglaggda, till skillnad från originalet.

• The Quest Begins - Det anländer människor till Sorrow's End och alverna inser att dessa inte må vara de första men inte de sista. Nu ger sig Cutter och Skywise återigen ut på en lång resa, resan som ger hela serien sitt namn, föra att finna andra alver.
• The Dreamberry Tales - Cutter och Skywise hamnar i klorna på några troll. Endast list kan nu hjälpa dem.
• Hands of the Symbol Maker - Cutter och Skywise stöter på människor som visar sig vara vänligt inställda mot alver.  I Sorrows End inser Leetah att hon borde följa Cutter.
• The Lodestone - Cutter och Skywise låtsas vara gudasända då de närmar sig en människoby. Men allt går inte som planerat. Samtidigt fortsätter Leetah och hennes följeslagare sin resa på jakt efter de två resenärerna.
• The Forbidden Grove - Cutter och Skywise anländer till en mystisk del av skogen i vilken små flygande älvor spinner nät kring allt och alla. Och var har Leetah och hennes vänner tagit vägen?

Det här är en välgjord och härlig serie att läsa. Den passar såväl för barn som för vuxna genom sitt enkla språk, vakra bilder och djupa teman. Ändå saknar jag lite allvar och mogenhet, vilket drar ner betyget något.

Year One är en av tidernas största serieklassiker. Skriven av Frank Miller berättar den i fyra episoder om Bruce Waynes första år som Batman och Gordons första år i Gotham City. Det är kultförklarad och riktigt bra läsning.

The Hunt och Tribal Warfare är de två delarna i Ricardo Delgados fantastiska serieroman Age of Reptiles. Med fantastiska bilder illustreras dinosauriernas actionspäckade värld. Ingen text förekommer då teckningarna helt får säga sitt. Ibland blir handlingen lite otydlig, men det spelar ingen roll. Det är en fröjd för ögat att bläddra igenom Age of Reptiles.

Hergé dog innan Alfabetskonsten fullbordades. Av respekt för detta belgiska geni har man sedermera gett ut skisserna till det ej färdiga albumet och komplementerat dessa med utförlig diolog bredvid.

Själva äventyret följer klassiskt tintinmanér. Hergés alla små detaljer når redan i skisserna fulländning. Gamla karaktärer återfinns, telefinen på Moulinsart ringer och någon söker slaktaren, biljakter, resor och klurerier, som sig bör. Skisserna slutar på sidan 42 och dessutom i ett kritiskt ögonblick. Tintin är tillfångatagen av skurkarna och efter det får läsaren själv fantisera ihop vad som händer.

Det är väldigt intressant att ta del av Hergés utförliga skisser. Självklart ges inte samma tillfredställelse som efter att ha läst ett vanligt album, men någonstans är det en intressant avslutning på min Tintin-resa. Således kan Alfabetskonsten inte få något högt betyg som serie, men som upplevelse är den på många sätt oslagbar.

När SVT sände Carnivàle för något halvår sedan såg jag första avsnittet men det klickade inte och såg därmed inget mer av serien. I julklapp fick jag dock första säsongen och den är nu färdigsedd.

Ben Hawkins bor med sin mor på en liten skitig gård belägen någonstans i södra USA. När modern dör och myndigheterna beslagtar marken följer han, i brist på bättre alternativ, med en kringresande cirkus och freak show. Samtidigt får prästen Justin Crowe uppenbarelser som liknar honom vid en av gamla testamentets profeter.

Att jämföra Carnivàle med Twin Peaks är inte helt fel. Carnivàle sändes bara i två säsonger, tempot är långsamt, karaktärerna noggrannt porträtterade och mystiken dröjer kvar som en slöja eftersom inga svar serveras. För de som inte förstår varför jag gör jämförelsen med Twin Peaks vill jag bara skriva: Det här är två underbara serier och Carnivàle är nog till och med strået vassare än sin föregångare.

Jag fortsätter min utforskning av fantasy-genren med Robert Jordans The Sadow Rising. Det som fick mig att börja läsa den evighetslånga Wheel of Time var ett uttalande från författaren och dennes förlag om att "nu är det bara en bok kvar som ska skrivas sedan avlutar". Men då jag läste den korta biografin om Jordan i pärmen på denna fjärde bok i serien satte jag nästan i halsen eftersom det visade sig att Robert Jordan är... DÖD.

Nu har man ju självklart funnit en ersättare att avsluta serien och eftersom Robert Jordan var medveten om att hans häslotillstånd kanske inte skulle tillåta honom att avsluta serien lämnade han efter sig väldigt utförliga anteckningar om den sista boken, vilken nu kommer bli två stycken. Men mer om detta och seriens nya författare Brandon Sanderson när den stunden väl kommer.

The Shadow Rising berättar om Rand al'Thors äventyr i de ostliga ödemarkerna och om de händelser som kretsar kring Nynaeve och Elaine i staden Tanchico. Dessutom följer läsaren även Perrin då han reser tillbaka till ett härjat Two Rivers.

Robert Jordans böcker är en för mig märklig blandning av väldigt stolpiga personporträtt och upprepningar och fantastiska beskrivningar och djupa intriger. Hur det än är med den negativa kritiken har jag faktiskt fångats i Jordans fantasivärld. Detaljer har lagts till detaljer och jag är riktigt förtjust i helheten. När jag tänker efter är jag inte säker på att det är någonting positivt med tanke på att jag har närmare tiotusen sidor framför mig innan serien är avslutad. Nåväl, det får ta den tid det tar... och om jag känner mig själv rätt rör det sig om många år.

Jag brukar inte recensera dataspel men ibland stöter man på små guldkorn som bara måste få lite mer uppmärksamhet. Machinarium är ett enkelt äventyrsspel gjort i flash av det tjeckiska Amanita Design. Berättelsen kretsar kring en liten icke namngiven robot som av någon anledning finner sig vakna upp i en skräphög utanför en stor stad. Det är nu spelarens jobb att guida den lilla maskinen genom otaliga pussel i klassisk äventyrsspelanda. Grafiken är enkel men handmålad och otroligt detaljrik. Det är som att vandra omkring i en värld skapad av Jan Lööf eller Sven Nordqvist. Små detaljer, som till exemepl en förkärlek till gamla 8-bitars arkadspel, bra hintsystem och total avsaknad av text eller tal, ger tillsammans med ett avancerat berättarsätt och de underbara teckningarna en fantastiskt, om än stundtals frustrerande upplevelse. Det enda negativa med Machinarium är att det känns alldeles för kort även om slutscenen ger hopp om en möjlig uppföljare.