Återigen får vi stifta bekantskap med Robert Langdon, forskare i någon form av kultur/konstvetenskap och spelad av den smått löjlige Tom Hanks.

Angels and Demons utspelar sig efter The DaVinci Code (även om novellerna som filmerna är baserade på utspelar sig i omvänd ordning, men skit i det).

Johannes Paulus III (den gamla påven alltså) dör och kociliet sammankallas för att välja en ny. Problemet är att någon har stulit en stor mängd antimateria (!?) och dessutom kidnappat de fyra "påvekandidaterna".

Enter: Robert Langdon.

Det är en ganska tramsig film men med härliga insatser av Ewan McGregor, Stellan Skarsgård och... Vatikanen. Absolut värd en myskväll framför TV:n.

Monstertomtens betyg:

Efter att ha sett denna japanska klassiker från 1954 är jag inte annat än förstummad. Jag väntade mig en halvtaskig monsterfilm med kultstatus och fick se något helt annat.

Förvisso bör några ord nämnas kring effekterna. Miniatyrer och människor i dinosauriedräkter är inte direkt min favorit, och det här är inget undantag. Visst är det häftigt att se Tokyo ödeläggas och visst ser Gojira (Godzilla i engelsk översättning) häftig ut i siluett mot den brinnande staden. Men vill man se effekter, hur gamla de än må vara, är det här inget jag placerar högt på listan.

Däremot är det skrämmande, och fascinerande, att se denna förödande kritik mot amerikas bombning av Hiroshima och Nagasaki. Filmen gjordes inte ens tio år efter världens första och enda bruk av atomvapen i krig och det märks att detta är något som påverkat det japanska folket in i själen.

Stadsdelar i ruiner, överfyllda fältsjukhus och flyende människor är något som var och en av filmens skådespelare kände till personligen. Hur reser sig ett folk efter att ha blivit utsatta för atombombens ultimata våldförelse?

Dessutom är det intressant hur dr. Serisawa slutligen offrar sitt eget liv. Inte för att döda Gojira utan för att förhindra att hans fruktansvära uppfinning, något han kallar "the Oxygen Destroyer", någonsin ska kunna användas igen. Jag undrar bara om han slutligen bestämde sig för att bekömpa Gojira för att rädda världen undan detta hiskeliga monster eller för att han ville ge Emiko liv och lycka.

En intressant film ur många aspekter och definitivt värd att se om ett par gånger.


Monstertomtens betyg:

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig av den fjärde Terminator-filmen, men förmodligen var det merän vad som erbjöds eftersom jag känner mig lätt besviken. Visst var det en helt okej, om än något tunn storymässigt, med mycket robotar och till och med Arnold. Samtidigt har jag nog blivit trött på Christian Bales monotona röst som slänger ut klyscha efter klyscha i den postapokalyptiska radioetern. Det är en häftig men själlös film som knappast behöver ses om. Bättre än trean i alla fall.


Monstertomtens betyg:

En remake på en klassisk gammal sci-fi rulle. Och jag vet inte riktigt vad man ska säga. Keanu Reeves passar i alla fall bra som en känslokall alien. Häftigast i denna annars ganska tråkiga men lagom korta film var den enorma retro-roboten GORT.


Monstertomtens betyg:

Monstertomtens betyg:

Burn this book. Go on. Quickly, while there´s still time. Burn it. Don´t look at another word. Did you hear me? Not. One. More. Word.

Så börjar Clive Barkers senaste novell Mister B. Gone. Boken ärnämligen besatt av en demon som växlar mellan att berätta om sitt eget helvetiska  liv och att på olika sätt, genom hot, utpressning, vänlighet och lismande, få läsaren att bränna boken utan att läsa den färdigt.

Det är ett bra koncept och Cive Barker hade varit rättperson att slutföra det. Tyvärr känns Mister B. Gone ganska slarvig och inte alls så otäck åtminstone jag föreställt mig. Fans har kritiserat den för att vara ett sätt för Barker att få in pengar medans han pysslar med annat och för de som väntar på den tredje delen i berättelsen om Abarat (eller för den delen den avslutande delen i serien om The Art) är det här ett dåligt substitut.


Momstertomtens betyg:

Allspark finns kvar, Megatron återuppstår och en ny ondskefull skurk äntrar scenen. Alla gamla skådisar (Shia LaBeouf, Megan Fox, Josh Duhamel, John Turturro och ett gäng till) dyker upp igen på mer eller mindre lustiga sätt.

Läste någonstans om Transformers 2 att "mer av allting inte nödvändigtvis är en bra sak" och det stämmer verkligen. Det är fler robotar, mer specialeffekter, en längre film och mycket mer trams än i den första transformersfilmen. Tyvärr blir det bara en enda stor röra av det hela. Den med nöd och näppe godkända första filmen tog sig igenom tack vare en hel del sköna scener (inledningen med Blackout är minnesvärd) men tvåan innehåller inget av det slaget. Faktum är att då jag sitter här och skriver kan jag egentligen inte minnas en enda scen klart och tydligt. Det är dåligt.


Monstertomtens betyg:

The Thief of Always handlar om pojken Harvey som känner att hans liv är ganska tråkigt. Vardagens gråhet hotar att förgöra honom. Så när den märkliga Rictus flyger förbi hans fönster och bjuder honom till the Holliday House följer han snart med. I Holliday House är det sommar på dagen, Halloween frammåt eftermiddagen och julafton på senkvällen. Husets osedda ägare Mr Hood gör allt för att Harvey ska trivas.

Trots att jag redan hade en Clive Barker-bok under läsning kände jag att jag behövde ta med mig något helt nytt till Berlin. Således plockade jag ner The Thief of Always från bokhyllan. Det är en mysig barn/ungdomsberättelse som innehåller alla de rätta ingredienserna av skräck, saga och fabel. Dessutom finns flera av Barkers egna illustrationer med. Hade jag varit sisådär tjugo år yngre hade det här nog blivit en topp-poängare. Som det är nu gillar jag den starkt och kommer läsa den för mina barn.


Monstertomtens betyg: