Ibland undrar man varför de stora serieförlagen så sällan förnyar sig. Nu har Punisher blivit film och Marvel låter den brutala superhjälten utan superkrafter fortsätta i Version 5, där dryga 50 nummer än så länge kommit i tryck.

Men visst är det roligt. Få serier är så våldsamt amerikanska och politiskt inkorrekta som Punisher. Filosofin är "öga för öga, tand för tand" och "kan man döda det får man göra så"!

Den nya utgåvan börjar med ett enormt blodbad där hjärnor och innälvor flyter i strida strömmar. Därefter forsätter vår svartklädda hjälte Frank Castle i nummer efter nummer trasa fienden sönder och samman med en arsenal som räckt till att beväpna ett mindre lands armé.

Emellanåt skymtar viljan att ta upp sociala och internationella problem, som kvinnosmuggling och krigsoffer, men ofta är detta bara en ursäkt för mer blod. Det finns stora, och skrämmande, likheter med amerikansk frihetsfilosofi och vigilantism.

Hur det nu är med det är med seriens grundtankar så är den onekligen underhållande. Den är påkostat vältecknad, som sig bör med en så pass stor titel, och manuset är generellt sett välgjort. Karaktärerna är filmiskt passande och effektfulla. För den som saknar de gamla 80-tals rullarna med Arnold Schwarzenegger är dagens Punisher ett utmärkt substitut för den hjärndöda men ack så roande masslakten av tveksamt skyldiga skurkar.


Monstertomtens betyg:

Darren Aronofsky planerade ursprungligen att Brad Pitt och Cate Blanchet skulle spela huvudrollerna i storfilmen The Fountain. Så blev inte fallet och under flera år trodde man att filmen aldrig skulle se dagens ljus. Aronofsky som tidigt insett produktionens vansklighet såg till att själv få serierättigheterna till. Tanken var att ävon om filmen aldrig realiserades skulle historien i alla fall föras vidare i den grafiska novellens format.

Nu blev det slutligen en film och tack vare försenignarna kom denna ut samtidigt som den grafiska novellen från Vertigo, vilket annars inte brukar vara fallet med liknande spin-off produkter.

Själva serien är skapad av konstnären och serietecknaren Kent Williams med utgångspunkt från Aronofskys manus. Filmen, som jag recenserat tidigare, är otroligt vacker och med ett hisnande manus. The Fountain som grafisk novell följer manuset noggrannt och låter läsaren få glimtar och ledtrådar som inte fick utrymme på vita duken.

Eftersom historien fungerar utmärkt även i serieformat finns det bara en sak att eventuellt klaga på och det är teckningarna.Tyvärr faller den nästan 200 sidor långa berättelsen på att bilderna generellt sett håller väldigt låg kvalitet. Visst finns det ljusglimtar och visst är Williams en duktig konstnär, men serier är inte hans medium. Tecknignarna är ofta sketch-artade och slarviga och färgläggningen är minimal. Det hela är konstnärligt, men sällan attraktivt. Att man sedan marknadsför serien med att det tog Williams två år att färdigställa den känns skrattretande.

Med sorg i bröstet konstaterar jag att The Fountan - A Graphic Novel itne är någonting att hänga i granen. Se filmen, det är ett måste, men låt serien vara. Om man ändå skulle snubbla över den, hur det nu skulle gå till, räcker det med att bläddra igenom boken för att titta på några av de vackra målningarna, för det finns ändå en hel del vackert mellan pärmarna.



Monstertomtens betyg:

Tycka vad man vill om Kanye West men ibland slår han huvudet på spiken. I remix-albumet Freshmen Adjustment finns Livin' in a movie, ett spår med... ja, hur många filmtitlar är det egentligen? Dessutom är det en bra låt.



Yo, this sound like some movie shit right?
Get ya popcorn, get ya condiments, you dont wanna miss nothin, ok listen

[Verse 1]
They call me Edward Scissorhands cuz i'm tryin to cut
She claim she got cramps, im gone get you to suck
And you not gon use ya teeth ya hear?
You gon find out What Lies Beneath right here
The Preachers Wife dont give head? Get a divorce man
The kids been callin you the headless horseman
Like Sleepy Hollow see she swallow
Suck like ol girl got booed at Apollo
13 Ghost use my Hollow Mans for Friday 13th
You be Ghost, Backdraft from the toast
Niggaz who drop names is, oh so shameless
Get a chain thats stainless, they Almost Famous
My bling got em callin me, Lord Of The Rings
The Shining make it hard for her to Do The Right Thing
But I dont say word, I'll never tell
Until you get a Kanye beat, you'll never sell

[Chorus]
I'm livin a movie, not livin by rules
It's just a movie, dont lose ya cool
1,2 Ye comin for you
3,4 better lock your door
5,6, 7,8, 9,10 never sleep again

[Verse 2]
Shits deeper, than The Sleepers
Jeeper Creep-up on your block and cops Clock-us
Try to Baller Block-us, use Absolute Power
You gave him 9 1/2 Weeks, why you tryin to Rush Hours huh?
And in The Cell dont drop soap in the showers huh
They try to give me Life, I'm out in a hour huh
Back on the block wit more Juice than Pac
Makin Mo' Money cuz of The, The, The, The Rock

[Chorus]

I said some shit like, umm, you in my things like  plus Suicide Kings
There's only Three Kings, Me, Myself and Irene, you know what im sayin

Det finns en serietecknare som vida överglänser alla andra, och då lägger jag tonvikt på tecknare. Faktum är att Enki Bilals bilder är mer konst än Rembrandt, da Vinci och Warhol sammanslaget. Hans mest kända verk, och det som sedermera snöptes ihop till filmen Immortel (Ad Vitam), är trilogin om Nikopol, en enkel man som råkar ut för de mest världsomvälvande händelserna i mänsklighetens historia.

Den första delen, La Foire aux immortels, eller på svenska De odödligas karnival, handlar om hur Nikopol faller från himlen ner i ett framtida Paris. Här dras han dels in i det maktpolitiska spelet kring stadens diktator och dels tvingas han upplåta sin kropp till ingen mindre än den egyptiska guden Horus, som blivit galen och jagas av sin bröder och systrar i en enorm flygande pyramid.


Trilogin fortsätter med La Femme piége, Kvinnofällan, där vi stiftar bekantskap med journalisten Jill som tror hon mördar alla sina älskare. Hennes vrålande samvete tar formen av en blodig hand som inte går att tvätta ren. Situationen blir inte bättre av att Nikopol och Horus fattar tycke för henne.

Froid-Équateur, Frusen ekvator, avslutar berättelsen. Nu ligger Paris på ruinens brant och huvudpersonerna samlas i en igensöad stad vid ekvatorn. En stad som styrs av världens största kriminella syndikat. Många frågor får svar samtidigt som läsaren lämnas lika oventandes som innan trilogin började.


Serien är hisnande vacker. I varken manus eller bild fastnar Bilal i vad som verkar logiskt eller verkligt utan låter egyptiska gudar spela monopol, pingviner vandra i långa rader med tejp över bröstet och mystiskt sminkade politiker sitta på första parkett när världsmästerskapet i schack-boxning avgörs.

Varje sida är njutbar och bevisar att Bilal bör sköta allt det kreativa arbetet i egen hög person. Ofta har han använt sig av manusförfattare, framförallt Pierre Christin, men det blir aldrig så bra som man hoppas. Bilals visuella skapelser kräver att hans egna ord och sagor finns i bakgrunden.

Ska man läsa en enda grafisk novell i hela sitt liv bör man läsa The Nikopol Trilogy. Den är som en dröm, en explosion i fantasi och färg. Kanske är det inte den bästa serie som gjorts, men den skiljer sig så pass från allt annat på marknaden att den blir fullkomligt oförglömlig. Således får den inte högsta betyg, delvis på grund av en ibland ganska simpel och föga överraskande hsitoria, trots myrriader bizzariteter, men passar troligen en större publik än vad andra favoriter , såsom Akira och The Watchmen, gör. Om inte annat så betrakta The Nikopol Trilogy som en bilderbok, för den är fylld av de mest fantastiska teckningar ett mänskligt öga kan uppfatta.


Monstertomtens betyg:

Själv har jag gjort något jag länge funderat på: en ordentlig betygskala i bildform. Betygstomten, som man ser här bredvid., är egentligen allt annat än ett monster, och honom har vi Jenny Nyström att tacka för. Monstertomten i headern vet jag faktiskt inte vem som är ursprungsartist för. Oh well, det får ni ta med Jana.

Efter 30 år med Marvel övergick 2003 serierättigheterna för Robert E. Howards karaktär Conan till Dark Horse. Dark Horse som efter Marvel och D.C. är amerikas största serieförlage kallas i USA för ett independetförlag, ett begrepp som kan diskuteras. Denna tidpunkt sammanföll lagom med att Howard nu varit död i 50 år, vilket släpper copyrighten på Conan och berättelserna om honom. Vem som får publicera vad är med andra ord relativt oklart för närvarande, men få vågar sig på en rättslig tvist med amerikas tredje största serieförlag, vilket troligen låter Dark Horse få ensamrätten på Conan-serier i många år framöver.

För tillfället är publikationen uppe i närmare 50 månadsnummer och ytterligare dryga tjugo "lösnummer". Serien kallas kort och gott för Conan, i kontrast till Marvels Conan the Barbarian och Savage Sword of Conan. Månadsserien följer barbarens liv kronologiskt och håller sig till Robert E. Howards orginalmaterial, även om man vidareutvecklar en hel de av författarens kortare fragment som aldrig blev färdiga berättelser. Lösnummren tilåter utsvävningar frammåt i tiden för att bland annat porträttera kung Conan. Man tillåter även manuset att helt frångå Howards material. Bland annat besöker Conan Kithai, vilket Howard aldrig lät honom göra i sina berättelser.

Serier tycks mig vara ett utmärkt medium för fantasy. Det ger stor möjlighet till annorlunda miljöer och karaktärer. Tyvärr finns det många exempel på hur fantasy blivit stelt, tråkigt och klichéartat när den hamnar i rutform. Science Fiction har serieskaparna generellt lyckats bättre med.

Men nu är ju Conan fantasy och tyvärr faller Dark Horses i fällan. Serien är stundtals riktigt bra. Framförallt är de berättelser som presenteras utanför månads- publikationerna står ut. Troligen därför att man här lämnat större frihet åt skaparna.
Annars fungerar Conan bra som tidsfördriv. Det är en charmig karaktär som tydligare följer Howards bild av den brutala barbaren än vad Marvel eller filmerna någonsin gjort. Ändå kan man önska att Dark Horse gjort lite mer av detta makalösa trademark.

Framförallt brister bilderna. Huvudtecknare är Cary Nord, som tidigare jobbat för Marvel, har en stil som inte appelerar min smak. Det saknas ofta både skärpa och detalj och många av karaktärerna är utan personlighet. Emellanåt gör andra tecknare gästframträdanden. Favorit är Greg Ruth med sin något skissartade stil som berättar om Conans barndom.

Bäst av det hittills utgivna materialet är The Midnight God som berättar historien om hur kung Conan förlorar sin nyfödda son och reser till ett mardrömslikt Stygia. En mörk och mäktig historia brer sedan ut sig som visar på exakt det som gör fantasy riktigt riktigt bra.

Tre monstertomtar till Dark Horses Conan, som förvisso innehåller mer blod i ett nummer än vad Marvel hade i hela sin publikation. Men vill man läsa riktigt bra fantasy i serieform bör man istället kika på Thorgal, en serie av belgaren Jean van Hamme.

I dagarna har Elizabeth: The Golden Age premiär, en film om drottningens senare år och uppföljaren till filmen Elisabeth från 1998.

I denna första film om drottningarnas drottning får vi följa Drottning Elizabeth I, spelade av Cate Blanchet, under sina trevande första år och slutliga accepterande av tron och ansvar.

Jag har både goda och dåliga erfarenheter av kostymfilmer. De brukar ofta bli ganska långdragna, med fokus på långa dialoger om oviktiga saker. Nu har jag sett Elisabeth tidigare och visste att jag inte behövde vara rädd för att falla ner i tråk-träsket. Skådespelare som Cate Blanchet, Joseph Fiennes, Geoffrey Rush, Richard Attenburough och Vincent Cassel lysfter upp denna helt fantastiska historia.

Visst står kostym och dioalog i fokus, men intrigerna är spännande och tidsepoken facinerande. Största kritiken, om man nu kan kalla det så, är att filmen har svårt att mäta sig med den miniserie om drottning Elisabeth som sändes på svensk TV i sommras, med Hellen Mirren i huvudrollen.

Tre starka monstertomtar väntar med spänning på uppföljaren.

Eftersom jag såg båda filmerna i ett kör får de en gemensam recension, något som passar alldeles utmärkt eftersom de bygger på varandra merän vad de flesta uppföljare brukar göra.

För flera år sedan njöt jag av Saw, med andra ord den första filmen. Snart hörde jag att detkommit fler... och attde skulle vara åtskilligt mycket blodigare. Till saken hör att jag lyckats med mästerstycket att bli ordentligt "blödig". Jag har helt enkelt svårt att se väl inzoomade styckningar av folk.

Inget fel med att känna så, egentligen, men det har lett till att jag omedvetet undvikit Saw-filmerna.

Nu visade det sig dock att filmerna inte var så groteska som folk sagt. Visst, om man har sprutfobi eller tycker söndermalda ruttna grisar är det värsta som finns kanske man tar illa vid sig. Men inte jag. Jag klarar inte av skalpeller senor eller långsamt avskalad hud.

Visst fick jag mitt lystmäte mätt... till viss del, men riktigt äcklad var jag aldrig. Istället fick filmernas klurigheter och spel hamna i fokus. Tyvärr blev bristerna allt för tydliga då. Enorma logiska luckor var något man hela tiden fick ignorera. Faktum är att allt eftersom handlingen fortskred insåg jag att mina gissningar på "plot twists" var bättre än de som faktiskt skedde.

Tobin Bell är fantastiskt bra som Jigsaw och Shawnee Adams växer i sin roll som totalt utflippad psykopat. Filmerna är njutbara även om de hade vissa brister. Tre monstertomtar styckar varandra.

Carnage, Spiderman och Venom - Evolution?

Spindelmannen var tuff när han kom till, men inte tuff nog. Då fick han en svart kostym och blev tuffare. Kostymen blev Venom, en superskurk som var otäckt tuff... men också populär. Så han blev lite snällare, mindre skurkaktig. Då födde Venom Carnage, tuffast av de tuffa. I Venom vs. Carnage får man följa dessa två och hur ytterligare en symbiot / spindelmannenkopia, Toxin, kommer till världen.

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Spindelmannen och Venom har gått mig nästan helt förbi (gillade honom aldrig i filmen, trots att han såg tuff ut). Carnage är vidare minst sagt okänd och serien jag nu läst visar bara på att det är mycket "bling-bling" men inget innehåll. Över lag har jag problem med att gilla den tecknarstil som dyker upp i serien: ofta ganska rörigt, många men onödiga deltaljer, förvrängda kroppsdelar (speciellt Spiddes huvud) och extremt mycket Photoshop.

Säkert gillar kidsen det, men bortsett från en och annan häftig pose och snygg sida saknar Venom vs. Carnage helt själ. Två symbiotiska monstertomtar för den här hårdsminkade billighetsprodukten.

Darren Aronofsky har gjort två filmer tidigare som är välkända, åtmisntone för filmälskare: Pi och Requiem For A Dream. Ändå har jag inte sett dem, även om jag hört mycket gott om dem. I en intervju har Aronofsky i alla fall sagt att det finns de som vill se en film och njuta av realismen och illusionen av verklighet och så finns det de som vill se en film som man ser en dröm eller läser en saga ...

The Fountain är verkligen som en dröm!

Filmen utspelar sig i tre olika tidsepoker men huvudpersonerna är spelade av samma skådespelare, Hugh Jackman och Rachel Weisz ursprungligen skulle Brad Pitt spelat Jackmans roll och Rachel Weisz, som är regissörens hustru, var inte heller hon ursprungligen med i rollistan). Först möter vi en conquistador som på uppdrag av den spanska drottningen söker efter livets träd i de sydamerikanska djunglerna. Därefter följer vi medecinforskaren som panikslaget söker efter ett botemedel för sin hustrus cancer. Slutligen följer berättelsen en man ensam med sina minnen, någon gång i en avlägsem framtid, på väg mot en döende stjärna med ett döende träd som enda sällskap.

De tre tiderna vävs snart ihop. Inte genom effekt och verkan utan som en existentiell trasmatta, där den ena symbolen efter den andra knyts samman för att slutligen upenbara djupa insikter om livet och framförallt döden.

Det är en makalös film som trots att dess budget skars rejält under pre-production levererar makalösa visuella intryck och genomtänkta dialoger och planteringar. Inte en enda scen i filmen brister i att vara en viktig del av helheten. Det här är en film man måste se. Den är inte lång, men det är inte heller nödvändeigt. Det som är det är.

Fem odödliga monstertomtar reser i en genomskinlig bubbla till Xibalba.

Visst hade det varit gött att vara den ensamt sista mannen på en Jord fylld med kvinnor? Detta är något Yorrik Brown får uppleva... och tro mig, han gillar det inte.

Till dags datum har 53 nummer av Y- The Last Man getts ut, vilka delats upp i nio sekvenser: Unmanned, Cycles, One Small Step, Safeword, Ring Of Truth, Girl on Girl, Paper Dolls, Kimono Dragon och Motherland.

Huvudshandlingen berör en värld efter det att någon form av pest ("the Plague") dödat alla varelser med en y-kromosom. Av någon mystisk anledning överlever dock den tramsiga hobbytrollkarlen Yorrik och hans "manliga" apa Ampersand. Vi får sedan följa dessa två, en mystisk agent kallad #355, en lesbisk genetiker, Yorriks stympade syster och många många fler.


Yorrik och apan Ampersand.

Jag har tidigare hört mycket gott om serien, som även vunnit flertalet priser. Ändå är jag inte alls särskilt förtjust i den. Jag fastnade aldrig helt. Tempot är långsamt, vilket ju i och för sig är helt okej ibland. Egentligen är det således inte Brian K. Vaughans manus som det är fel på utan fantastiskt tråkiga tecknarstil som begränsar Y - The Last Man.

Således står betyget och väger lite fram och tillbaka. Det som tyvärr sänker betyget är att Y - The Last Man är en serie man helt kan vara utan. Den blir aldrig tråkig eller jobbig att läsa, men samtidigt ger den absolut ingenting. Om ett år kommer jag att ha glömt den.

Två monstertomtar tar väl hand om sina y-kromosomer.

Det ringde en klocka långt bak i huvudet när jag hörde titeln Blade of the Immortal. Jag kunde inte riktigt placera det, men hade ändå någon viss tanke om att det kunde vara manga.

Det var det också... och vilken manga sedan. Jag är egentligen inte speciellt förtjust i japanska serier men det Hiroaki Samura har skapat här är lika fantastiskt som Akira. Ja, kanske till och med bättre. Författaren och tecknaren (en och samma person) har vunnit flertalet priser för sina alster och ses av många som en av de stora unga manga-tecknarna på senare tid.

Grunden för Blade of the Immortal är enkla samuraj-historier som är något över det "vanliga" tack vare den odödlige Manji. Ändå har Manjis odödlighet väldigt lite med historien att göra. Istället ligger fokus på att med modern berättarteknik kasta läsaren genom dels fantastiska personporträtt och dels in i makalösa, om än något röriga, strider.

För tillfället har jag läst fram till album #118, den första delen på The Sparrows Net, vilken kom ut i USA i oktober 2006. Serien fortsätter dock ges ut och många frågor kvarstår fortfarande. Inte minst är hjälten Manji fortfarande en gåta.

Mycket blod, avhuggna kroppsdelar och 1700-talsjapaner som säger "FUCK". Fem monstertomtar vill också ha kessen-chu.

Efter att ha skrivit i den här förbaskade bloggen någon månad utan att någon läste det gav jag till slut upp. Varför skriva på en allmän plats om ingen bryr sig om det?

Hur det nu är med det är jag nu tillbaka. Ska fortsätta skriva recensioner, om än bara för min egen skull. Självklart har jag sett och läst en himla massa sedan jag skrev senast, men det tänker jag bara ta upp i mån av tid.

Så... låt oss hoppas lite bättre tålamod.