Richard Curtis har skrivit manus till en hel hög med engelska filmer som gått hem hos folk, och ibland hos mig. Bean: the Movie, Notting Hill, Stekta Gröna Tomater, Black Adder, och Bridget Jones Diary. Delvis på grund av detta var jag inte speciellt sugen på att se hans regidebut, Love Actually, en film om... ja, kärlek. Visst kan Hugh Grant vara charmig, men han är inte riktigt min typ, om man säger så. Annars är det en riktig superdunder cast till filmen med bland andra Liam Neeson, Emma Thompson, Bill Nighy och Keira Knightly.

Filmen gör nedhopp bland en uppsjö människor, vilka alla har en eller annan kärleksrelation. Så småningom knyts alla samman och deras kärlekshistorier får sentimentala snyftslut, både lyckliga och olyckliga. Hela tiden använder sig Richard Curtis av överraskningsmomentet, för att man itne ska veta hur det slutar. Tyvärr tappar det lite effekt efter femti-elfte gången och blir mest tramsigt.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att en absolut går att se tillsammans med sin käresta, som jag gjorde, men att det annars är mest sentimentalt trams. Engelsk som tusan, men knappast särskilt roligt. Love Actually får Tre något äcklade monstertomtar.


Titta gärna in på IMDb för mer information om just Love Actually.