Spänningen var på topp när jag för första gången skulle kolla på film hos några vänner. De har nämligen flyttat till radhus och inrett en bio i källaren. Ja, EN BIOGRAF!!! Mer eller mindre i alla fall.

Problemet låg i valet av film. Har man en bio hemma har man ju sett det mesta. Vi gillade alla asiatisk film så i slutändan blev det A Bittersweet Life, eller Dalkomhan Insaeng som den heter i orginaltitel på koreanska.

Filmen skulle vara en kombination av en himla massa saker, vacker som ditten och action som datten. Man kunde nästan ana att den skulle falla pladask.

Huvudrollsinnehavaren rörde knappt en muskel i ansiktet och liknade mest en skyltdocka. Acionsekvenserna, i klassisk brutal Hong-Kong action var väl helt okej, men utan känsla spelar det ingen roll (se bara på den sista Matrix-filmen). Sedan var den varken rolig eller spännande utan en ganska tramsig historia om gangstrar och tuffa typer, berättad på ett absurt långsamt och (för mig) plågsamt sätt. Jag har ingenting emot långsamma filmet, vad det nu ska betyda, men om det inte skapar någon effekt eller känsla har det ingenting där att göra.

Det enda som egentligen var riktigt bra var en kort comic-relief i form av en rysk-koreansk vapenhandlare och hans kollega som sitter i en bil. Då garvade jag.

Scener som skulle vara häftiga och mäktiga, "ladda-vapnet-snabbt-som-tusan-scenen" eller själva slutknorren, var tafatta och påklistrade. Snacka om att jag blev förvånad när jag insåg att regissören var ingen mindre än Ji-woon Kim som regisserat A Tale of Two Sisters. Jaja, Spielberg gjorde sin 1941 och Burton sin Ed Wood.

I brist på riktigt fina animerade monstertomtar får ni föreställa er två besvikna och förvånade småttingar som hoppar upp och ner i väntan på nästa BRA film i "hemmabiolandet".


Kolla på IMDb om du är intresserad av mer information om filmen. Titta särkilt på ett inlägg som heter "Hard to find a fault with this movie" för att få min raka motsats vad det gäller tycke och smak... eller uppfattningsförmåga (har vi sett samma film!?!).