Året är 1929 och den unge Hergé har för första gången sett sin Tintin i tryck i den lilla tidningen Le Petite Vingtitmé, en helgbilaga till den belgiska ultra-katolska tidningen Le XXéme Siècle. Den unga reportern Tintin är Hergés alterego och han reser med ett tidstypiskt ånglok mot Soviet för att avlöja alla de oförätter som pågår där.

Tintin i Sovjet är en samtidssatir av hög klass ... eller åtminstone av sin tid. Det är mellankrigstid, det börjar röra sig i tyskland och Sovjet är en skrämmande stormakt inte alltför långt från Bryssel. Trots att albumet är det första är det också det minst kända. Förrutom publikationen i Le Petite Vingtitmé och ett antal mindre upplagor var det så gott som omöjligt att få tag på Tintin i Sovjet före på 70-talet, då serien tack vare Tntins popularitet trycktes i större upplagor.

Annars är Tintin i Sovjet ganska främmande. Figurerna ser taffliga ut, serien saknar färg och den rasism och de kolonialistiska tankar som Hergé fått motta så stor kritik för är oerhört tydliga. Men när man läser detta första äventyr är det som ett tidsdokument. Skräcken för kommunism och ett nytt stort krig finns hela tiden runt hörnet. Främlingar var skrämmande och till och med Hergé själv fick konstant felaktig information i form av propaganda.


Jag ömsom skrattar, ömsom nickar eftertänksamt åt Tintins eskapader i kommunismens hemland. Visst känner jag igen den framtida journalisten som inom några år ska bli kultförklarad, men han är fortfarande oborstad och simpel. Det är inte bara teckningarna utan även berättelsen som är enklare än vad man är van vid i Hergés senare verk. Tintin i Sovjet är ett intressant album att läsa, men tyvärr inte alltför njutbart.



Monstertomtens betyg: