Världen i Delikatessenä (Delicatessen på franska) är som en skallig mans huvud: ingenting växer. I ett rivningsfärdigt höghus utanför Paris har hyresvärden, och tillilka slaktaren, spelad av Jean-Claude Dreyfuss, löst matbristen på ett något okonventionellt sätt. De som svarar på hans annons om ledigt jobb eller de som inte har råd att betala hyras dödas nämligen och styckas enligt klassiskt scharkuteri-manér och konstens alla regler.

Till detta helveteshål där vanlig moral inte längre gäller kommer Louison, en föredetta clown spelad av den lustige Dominique Pinon, och fungerar som en kontrast till de övrigas förfall. Endast hyresvärdens dotter Julie Clapet, spelad av Marie-Laure Dougnac, har kvar något av sina mäsnkliga känslor och blir omedelbart förälskad i Louison.

Filmen tar publiken på en resa i avskyvärdhet och omänskligt beteende där människan måste jaga och döda för att överleva. Flugornas herre känns inte långt borta, men det här är både roligare och mer fantasifullt. Huset de bor i är nästan levande och andas märklig musik i takt till de olika ljud gästerna gör. Det gnisslar, bräker, smäller och skriker. Under byggnaden, bortom de vattenfyllda katakomberna, vilka är som tagna ur Fantomen på operan, bor troglodyterna, mäniskor som lever råttors liv i underjorden.

Färgerna i Delikatessen skapar en sliten och skitig atmosfär. Kulisser och rekvisita tycks komma från 50- och 60-talet. Bara en gång skiner solen ordentligt, ananrs är det konstant dimma och rök, mörker och damm.

Det ryktas på IMDb att Jean-Pierre Jeunet, en av de två regissörerna, kom på idén till Delikatessen dels då han bodde ovan ett slakteri och konstant kunde höra det smällande ljudet av köttknivar och dels på en resa i USA där han lär ha sagt att maten på motellen var så dålig att den lika väl kunde varit människokött. Filmen är skriven av Gilles Adrien och regisserad både Jeunet och Marc Caro. De båda sammarbetade senare när de gjorde en annan dystopisk skildring: nämligen De förlorade barnens stad.

Delikatessen är en mörk komedi, men långtifrån så grov som totalt och fullkomligt störd. Lika ofta som jag skrattar sitter jag och skakar på huvudet åt galenskaperna. Som exempel kan tas Aurore, spelad av Silvie Laguna, som tror hon lider av schizofreni och vill inget hellre än att dö. Eftersom hon är trogen katolik kan hon inte ta livet av sig själv utan bygger fantastiska konstruktioner för att andra ska ta livet av henne. Underbart sjukt är även den lilla maskinen som varnar när någon pratar smörj. När Clapet säger att livet är underbart börjar makapären brölande att tuta.


Monstertomtens betyg: